#0:

En tänkvärd text som jag har funderat över och kommit fram till följande:

Hur man än ser på glaset, så har man samma mängd vatten att dricka, oavsett om man ser det som halv fullt eller halvt tomt. Det känns kanske bättre att se glaset som halvt full än halvt tomt. Men hur bryter man känslan om man ser det som halvt tomt?

Man kan också se glaset utan att reflektera över om det är halvt fullt eller halvt tomt. 😊 Då finns det ingen känsla som behöver brytas. Att se glaset som halvt tomt eller halvt fullt är ett "görande". Men att inte als reflektera över det är ett "icke görande". Man har ju ändå exakt samma mängd vatten i glaset hur man än ser det. 😊

#1: Sant!
Men väldigt många av oss sitter ju fortfarande fast i sin egen tankeform i vårt mänskliga varande.

Och…… beroende på var vi är på vår livsstig så …… ja, inte vet jag? Även detta är ju en tankebubbla så klart…

#2:

I så fall är utmaningen kanske, att observera sig själv och sina tankemönster för att bli medveten om dessa och komma fram till att man inte alltid bör tro på sina tankar. Det är ju tankarna som leder till känslor, både positiva och negativa och ibland fastnar man ett tankehjul.

#3: Ja, det var ditåt texten var menad att hamna 🙂

#4:

Bingo! 🙂

Att kunna acceptera sina tankemönster. Var i nuet, så här reagerar man just nu. Att bryta sina tankar kan man göra kortvarigt, genom att göra någonting annat. Men tankemönstren finns kvar där i alla fall.
En förändring, kan jag uppleva som en flykt. Någonting man bara vill bli av med.
Som hjälplöst hänger med en. Att acceptera sina tankar, hur dom än ter sig.

#0: Fint skrivet. Ja, ur ett perspektiv är glaset varken halvtomt eller halvfullt — det bara är, precis som ni redan var inne på här i tråden. Men eftersom tankar ändå dyker upp, även när vi försöker vara helt neutrala, så mår vi förstås mycket bättre när de tar en positiv riktning istället för en negativ 😊

#0:

Känner igen mig i din text (det gör nog de flesta). Allt beror på hur man tolkar det. Så skönt det är att (i alla fall ibland) bara icke-tolka… Vilken börda som lyfts, när man börjar inse, att man inte behöver tolka allting jämt och ständigt.

#8: Visst är det så. Frihetens vingar växer ut en stund i taget. Allt eftersom när i alla fall jag släpper taget. 🙂

Ett exempel på olika perspektiv:

Om jag tänker att om 1 månad börjar dagarna att gå mot det ljusare hållet, är glaset halvfullt.

Men om jag tänker att nu har vi årets mörkaste 2 månader framför oss, är det halvtomt.

🌞

#10:

Just det! Som visheten du citerade senast i vishetstråden, så skapar vi vår verklighet med våra tankar (och på ett "finare plan" även våra känslor).

Jag tror att jag själv oftast ser det positiva i saker, hellre än det negativa…inte alltid, men oftast. Helt enkelt för att jag snabbt känner mig depressiv om jag alltid tänker på det negativa.

Men helst, i många fall, så ser jag nog saker genom "icke-tolkandet". Som att låta bli att låta vår inre dialog skapa vår verklighet… Och se saker lite mer i sitt sanna "tillstånd".

Som ni var inne på, så är så glaset med vatten bara ett glas med vatten. Hur vi tolkar det, eller inte tolkar det, är upp till oss.

Här är en liten dikt, skriven av William Wordsworth, som jag kom att tänka på:

"That blessed mood,
In which the burthen of the mystery,
In which the heavy and the weary weight
Of all this unintelligible world,
Is lightened: — that serene and blessed mood,
In which the affections gently lead us on —
Until, the breath of this corporeal frame
And even the motion of our human blood
Almost suspended, we are laid asleep
In body, and become a living soul;
While with an eye made quiet by the power
Of harmony, and the deep power of joy,
We see into the life of things."

Speciellt den allra sista meningen tycker jag passar in i denna tråd. Om vi ser saker utan att tolka dem, kanske ser vi genom vårat filter, in i dess "sanna tillstånd"..? Jag fick nu den känslan iaf.🙏

#11:

Ja, hjärnan tolkar allt som antingen positiv eller negativ. Så funkar den inre dialogen.

Hoppet får oss att se det positiva, medan rädslor får oss att se det negativa. Men i varje hopp finns det en rädsla att det inte sker som man hoppas, medan varje rädsla innehåller ett hopp att det inte sker det som man fruktar.

Men om man inte tolkar, är världen som den är i sitt sanna tillstånd och man accepterar det som händer som en utmaning.

Jag ser ju själv hur jag pendlar mellan hopp och rädslor vad som gäller vårt nya "hembio". Varje högtalare har sin egen förstärkare och behöver sitt eget väggutag. De bakre högtalarna har den inte inbyggd, utan hänger på var sin modul. Jag hoppas att sladden mellan modul och högtalare är tillräckligt lång och att kablarna till väggutagen räcker, samtidigt som jag bär på rädslor att det kanske inte är så. I så fall har vi de nya grejerna uppställda och kan inte använda dom.

Jag bar på rädslor att modulerna inte får plats under soffan och började mäta igår, samtidigt som jag hoppades att utrymmet räcker. Utrymmet under soffan är bara 4 cm högre än modulernas höjd. Jag frågade bingen om det räcker eller om de blir så heta att soffan kan börja att brinna. Jag pustade ut när den skrev att de bara blir handvarma och att jag ska ställa dom så att ventilationsöppningarnaa inte blockeras.

Jag hoppas också att TV bordet som är 40 cm djupt har plats för både TV´n och den stora högtalarenheten, som är 13,7 cm djup och ska stå framför TV´n, samtidigt som jag fruktar att det inte finns tillräckligt med plats. Annars måste vi hitta på en lösning att hänga dom på TV bordets bakvägg så att de hänger ovanför TV´n och då måste vi skaffa någonting att hänga upp dom på.

Oj vad min inre dialog håller på att kretsa kring det här. Men i alla fall ett tillfälle att observera sig själv och sina hopp och rädslor. 😊

#12:

Ja, precis så kände jag med icke-tolkandet.😊

Den där inre dialogen sätter igång ibland… Mitt exempel är när jag träffar någon jag gillar lite extra… Då sätter min inre dialog igång, och försöker att tolka allt "hej vilt"….men som du skriver, gyllene tillfälle att observera sig själv, och även att "öva" sitt icke-tolkande.

Säkert kommer ni att ordna TV:n, och dess ljud till det bästa, till slut.😊

#13:

Men kanske det är den inre dialogen som får dig att gilla någon lite extra? Det är så som med hönan eller ägget. Vem kom först?

#14:

Hmmmmmm….. Det har jag inte tänkt på. Men ja.. Det låter ganska troligt.🙄

#15:

Kanske värt för att titta in i sig själv och reda ut om hönan eller ägget kom först. 😊

#16:

Absolut.🫡

#16:

Jag uppfattar det som att en tanke eller bild kommer först i mitt inre, sedan kommer en "kärlekskänsla" (värmande känsla) som en "produkt" av den tanken/inre bilden.
(Ibland, men mer sällan, kommer en annan känsla, eller blandningar av flera känslor, så som svartsjuka..nedstämdhet, saknad eller dylikt, som "reaktion" på tanken/bilden).

Alltså.. Drar jag slutsatsen att jag egentligen blir kär/förälskad i en tanke/inre bild……och inte i personen eller dess "djupare väsen".🫣

#18:

Just det! Det tar sin tid att lära känna en persons djupare väsen.

Det var det som jag skrev i inlägg 1 i den här tråden:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1624723/du-ar-karlek

"Känslan att vara kär/förälskad uppträder mest redan innan man har lärt känna en annan människa så riktigt. Men om man inte känner en människa på djupet, vem eller vad är man i så fall kär i? Jo, det är en föreställning, baserande på de sidor som man känner. Man förälskar sig i de sidor av en människa som denna uppvisar."

"Före detta älskar man bara föreställningen som man har och som man projicerar på människan."

#19:

Så är det nog.😊 Själv har jag aldrig kommit så långt i en relation. Alltså, kommit bortanför förälskelsen.

Det här var en bra förståelse du "guidade" mig till Condor.

Kanske har jag aldrig varit förälskad i någon alls…bara i de föreställningar som har befunnit sig i mitt huvud.

Att säga, "jag är förälskad i den personen" känns inte rätt längre.

#21:

Fint att jag kunde inspirera dig till en insikt. 🙂 När man förälskar sig, förälskar man sig i det som man känner av personen och det brukar ofta bara vara en liten del. Det kan vara utseendet, hur någon skrattar eller pratar eller om man delar vissa intressen och åsikter.

Men det är inte hela människan. Resten fyller man ut med föreställningar. Man känner inte människans brister och dåliga egenskaper. Därför förtälskar man sig i någonting sm bara existerar i ens huvud. Äkta kärlek är det först om man känner människan på djupet och accepterar dess brister, precis som Osho säger (klippet).

#22:

😁 haha….. Första gången jag lyssnat till ett vist monster. Men å andra sidan minns jag ett dataspel där en drake inte ville bli störd i sin meditation…..🤣

Men så sant. Kanske visste jag det lite intellektuellt förr. Men nu tror jag att jag fattar på ett lite djupare plan oxå…🙂

#23:

Fint så. 🙂