Det talas i andliga kretsar mycket om egodöden och somliga tror, att om blir upplyst finns det inget ego kvar. Dessa förknippar ego ofta med egoistiskt beteende och att detta försvinner.

Men egentligen är egot bara en funktion som förståndet har skapat och som är nödvändig för att överleva i den fysiska världen. Med andra ord, utan ego kan man inte överleva. Erfar man samadhi, försvinner egot och bara vår allas sanna natur finns kvar. Men efter erfarenheten är egot tillbaka, gudskelov. 😄

När man alltså "kommer tillbaka" till den fysiska världen har egot bara dött som entitet, som identifikation och existerar nu bara som funktion. Det är den egentliga egodöden. Egot försvinner inte, det slutar bara att låtsas vara jag.

Man kan fortfarande bli rädd, för rädsla är en sorts instinkt för att överleva. Man kan fortfarande bli arg, för huvudet ser ju ofta anledningar till det. Men många tror att man inte blir det längre.

Sen är det ju inte så att man med en samadhi erfarenhet med det samma blir av med alla sina inlärda reaktionsmönster. Det är först då som den egentliga andliga utvecklingen börjar, när man börjar att observera sig själv på djupare nivå och har gjort sig av med alla identifikationer och inte identifierar sig med sin personliga historia.

Om man inte längre identifierar sig med sina roller, sin personliga historia, sitt ego och alla andra mentala konstruktioner, vad är det då som dör när man dör, förutom kroppen? Vad finns det då att vara rädd för? Många människor är ju rädda för döden. Att inte lämna kvar något annat än kroppen som kan dö, är den absoluta friheten.