Instängd i mitt eget liv
När jag ser tillbaka på mitt liv så är det med ett visst vemod, och det sorgliga är att jag bara har krupit fram i snigelfart. När jag tittar tillbaka på de problem som fanns för 10-15 år sedan så är de i stort sett detsamma idag. Ännu mer tråkigt är det att jag så medveten om mina problem men jag har inte kunskapen/motivationen att hitta ut ur dem.
Hur gör man?
Jag har levt i ett äktenskap i 17 år. Det har varit ett ganska trist äktenskap, men tryggt. Min man är snäll, trogen och trygg. Men han är tråkig. Han har svårt att kommunicera och är oftast tyst. Han lever ju i ett lika tråkigt äktenskap som jag! Och gudarna vet att vi har på våra olika sätt försökt blåsa liv i varandra, men det verkar som vi blåser åt olika håll hela tiden. När jag skriver detta så inser jag ju att det troligen skulle vara bäst att gå skilda vägar. Det är här det tar stopp. Jag kan inte riva upp allt. Vi har tre barn varav ett barn med adhd och ett barn med asperger. Den som är insatt i dessa två funktionshinder vet att det är svårt när saker blir annorlunda. Även jag har så oerhört svårt för detta.
Dessutom älskar jag vårt hem. Vi har renoverat och jag har fått ett hem som verkligen är mitt. Jag vill bo här. Det är liksom jag.
Mitt arbete är även det ett problem. Jag jobbar i ett familjeföretag som är i en stor expantionsprosess. Eftersom jag hela tiden lever så instängt så har jag svårt att utvecklas. Jag vill utvecklas, bli mer självständig, våga vara den jag egentligen är. Jag antar att mitt äktenskap har stängt av mitt jag.
Det känns tyst! Som att livet är väldigt väldigt tyst.
Man hoppas hela tiden på att en positiv förändring ska ske i vårt äktenskap, att han ska vakna och börja leva. Hur ska jag nå honom? Jag har ju pratat med honom såååååå många gånger i alla möjliga "humörmoods". Vi har haft bra samtal och bråkiga samtal. De bra samtalen har varit bra eftersom vi har nått varandra för stunden. Men när vi kommer överens om något så har han så svårt att fullfölja det. Han är så lamslagen och långsam. Det här är ju hur jag ser på honom. Det är ju så att det är enklare att se nackdelarna än fördelarna. varför?
Jag är hans raka motsats. Jag vill att det ska hända saker hela tiden, kan inte sitta stilla, gör något hela tiden, funderar hela tiden. Hjärnan är ständigt påkopplad- även på natten.
Vi har förstås bra stunder- vi har ett liv gemensamt och många glädjeämnen. Vi har minnen tillsammans och barnen tillsammans. Vi har vänner tillsammans och har varit tillsammans sedan vi var 20.
Är det värt att kämpa vidare- är det värt att inte ge upp hoppet om att vi ska hitta tillbaka till varandra?
Jag har sökt det svaret innom mig i många år. Även om svaret är "bryt" så kan jag inte.
Det är ett dilemma.
Make things happen
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0
Inna 74!
Ja hur gör man? Jag fastnade för raden: "Jag antar att mitt äktenskap har stängt av mitt jag."
Men är det verkligen äktenskapet i sig som har stängt av ditt jag?
Det är enligt min erfarenhet ingen annan som kan stänga av "mig" dvs jaget,, Det kan bara jag själv göra.
För att skydda mig från rädslan att blottlägga mig, mina tankar och känslor,, för det är väl egentligen det,som det handlar om?
Rädslan för att visa vem Du egentligen är. Vad Du egentligen känner och tänker och vill göra. (?)
Vad är det du vill göra? Gör det här och nu! Är det maken som begränsar dig? Isåfall kanske man kan be om lite större frihet, att resa ensam på något som bara du gillar…ni kanske behöver mera andrum båda?
Be högre makter om mera nytt innehåll i ditt liv. Var öppen för det som du får. Kanske är det nya vänner, kanske någon aktivitet med andra som kan lyfta din vardag.
Har du klart för dej vad det är du vill göra om du lämnar maken? Kanske är det inte så kul med frihet som du tror?
Gå bara innåt i dig själv, glöm maken, och barnen och allt ytligt. Var i det som finns och gå innåt!
Sedan kommer du att ledas åt rätt håll om du ska någon annan stans. Oftast är problemet på insidan, och inte i yttre omständigheter.
Håller med 3 här, till en viss bit. Självklart är det svårt att inte hålla fokus på problemet. Menar det du ser som problem.
Jag lever med en person, denna är bra på många sätt o vis men vi lever itne av varann, den gör vad den vill när den vill. O jag lika så. Vi är varann trogna och stöttar varann i alla beslut även om det kanske itne är så att jag anser beslutet är bra så stöttar jag det i respekt för dennes vilja. Jag kan ge råd och verktyg men i slutet är denne fri så även jag och måste då behandla varann med respekt.
Att säga att någon är tråkig är inte med den o göra, det har med dig och göra. Är min partner tråkig när den väljer leva sitt liv med mig? Nej, vi är egna. Kan man se detta är det mycket lättare o leva med varann och inte av varann.
Skulle min partner gå så är det inte hela världen. Det är dennes val älskar den inte mindre eller mer för det. Den är villkorslös kärleken till varann.
Så som sagt leta i dig vad som sätter kraven på din omgivning…
Man gör oftast inga val, går man ifrån sin linje pressas man snart tillbaka till rätt igen. Därför menade jag att hålla sig i sitt inre, då slipper man komma långt från sigsjälv.
Friheten sitter kanske i att kunna välja att följa rätt väg eller inte. Men till slut hamnar man där ändå?
5: intressant du tar upp det även bra för trådskaparen o tänka på, val är som du säger sällan något man har. Det är något man får jobba fram med vetande. Om du går på känslor så komemr inga val. Då kommer du gå på dina olika egos = drifter. Vilket i slutet leder dig till samma ställe. Så självklart se innåt är bra men också vet vad man skall se.
Du kan se innåt och tro ditt val är att jag skall göra så för jag mår dåligt, men faktum är att då ser du inte varför du mår dåligt bara effekten. Det troligaste är om man mår dåligt att det är något inom en själv som driver en att tycka/tänka och aggera på ett skadligt sätt mot sig själv sedan ta ut det på andra.
Men självklart trivs man inte med den man är med så gör man inte och kan men inte hitta förklaringen inom sig varför man har dessa behov framför att älska en person så är det kanske bättre o släppa varann så båda får en ny chans att leva av någon annan ett tag tills den inte passa längre.. Elelr att den passar och den hela tiden matar din vilja. Men till sist blir det tråkigt med för bra får man inte heller passa har jag hört.. Inte lätt o suga energi av varann ;)
Tack 6. Fast om man ser innåt finns oftast inga tankar, eller viljor, bara direkta sådana som skapas i stunden man aggerar. Därför kan något som faktikst är en naturlig, spontan händelse se ut som något ogenomtänkt, eller kanske som en re aktion. Skillnaden kan vara hårfin.
Visst förstår jag dig, och det borde aldrig väljas annat framför den man älskar, som sin partner.
Men det är samma där. Ser båda partners innåt samtidigt, då måste skeendena vara väldigt sammanhållna för att man skall göra något som är i samklang.
När man ser sig omkring ser man mycket känsloproblem. Det finns nog många och det är säkert från kultur och klimat det kommer. Om jag vore gift skulle jag också vara i den situationen. Nu när ni gått så långt tycker jag att det är dumt att sluta. Det är nog inte lätt att börja om, för mycket har blivit invant. Börjar ni närma er pensionen? Kanske livet blir annorlunda om familjen flyttar till ett varmare klimat? Det kan ju vara kul att bara umgås med familjen utan att ha krav på känslor, också, om det nu fungerar så. Hej
Starta ny diskussion