Det är ju bra att träna på det man vill bli bättre på. Alla har några akileshälar i livet som man får kämpa med.

Du skrev …..Men vill kunna vara hel, och oppen bland alla, och i alla situationer….

Det är inte lätt att alltid kunna vara det. Nästan alla är ju inte helt sig själv eller avslapnade bland människor man känner mindre och om dom som kan det har dom med största säkerhet jobbigt på grund av det i andra situationer.

Och det beror väl på lite hur man är som person. Men vill man bli bättre är det väl bara att träna på att bli så bra man kan så att säga.

Det här med att personer grät i skolan. I vilket sammanhang var det och på vilket sätt kände du att det hade med dig att göra?

Varför tror du själv att du vill ge dig av eller stänga av när du kommer människor närmare?

Hur menar du att ditt yttre inte är i bra skick? Menar du för att du är sjuk eller yttre som har med andra människor att göra?

Det kändes som man ville ha lite mer svar på det så man kan komma med några bra tips kannske. Men krya på dig 

Kan det vara så enkelt att du tar in andras kännslor.Som andliga är vi väldigt kännsliga och vet att jag under min uppväxt upplevde det jobbigt om någon tex grät eller hade brutit en arm.Kunde då inte vara med och leka för jag tog in andras smärta sorg och kännslor.Jag kom helt enkelt av mig och varken vuxna eller jag förstod då vad det berodde på,nu vet jag att jag tog in anda på tok för mycket.

Idag hanterar jag det bättre men visst det är jobbigt ibland.Som dig så tror jag ofta att allt beror på mig men det är kännsligheten för andras energier jag påverkas av och dom är inte det lättaste att hantera alla gånger.Vill ofta fly om det blir för mycket folk och om man kommer mig för nära men det är enbart jag som vill vara lite privat och inte skriva alla på näsan om allt.

Undrar om detta ar ratt forum. Annars far forumansvarig saga till. Kanske later jag ganska ung nar jag skriver "skola", men det ar mer som universitet. Jag ar 22 ar.

#1

Jag laser italienska, och det ar riktigt svart att vanja sig med det spraket. I alla fall om man talar svenska. Det har en formaga att frustrera, nar man inte forstar mycket. Sjalva lektionen ar pa italienska ocksa. Detta leder till att kanslor kommer upp, och jag kan vara ganska utat med kanslor. Men till storsta del sa vet jag saker genom intuition. Det gar ju inte att vara saker, men vissa saker marker man. Till exempel, nar jag inte har uppmarksamheten riktad mot de andra. De beter sig nagat annorlunda da. Nar jag ser pa nagan, da liksom brukar de stanna upp. Vissa med ilska blir lugna om jag uppmarksammar dom med blicken. Som att jag kan andra stamningen i klassrummet.

Det kanns ofta som att jag har en ganska stor paverkan pa folk. Vill liksom inte stora, andra pa folk.

#2

Du har ratt. Jag har en formaga att kanna andras tillstand. Aven fysiska, som smarta i ben, eller knan. Forkylningar kan jag kanna av, aven om jag inte ar sjuk. Gladje, sorg.

Det ar sakert en anledning. Men ocksa att jag inte ar sa van. Har social formaga, men den ar inte sa valdigt mycket anvand.

Tack for era svar. Vet inte hur mycket jag kom fram till, ar pa ett offentligt stalle for internet, inget internet hemma. Kanske kommer jag pa mer senare.

Niklas

Hur menar du att situationen i skolan skulle ha med dig att göra. Tar du på dig känslan eller vad var det som hände?

Jag tänker att det är någon energispänning som sitter i dig i det nära mötet med någon annan. Det kan bero på olika saker, något som kanske hänt under din uppväxt eller något som hänt i tidigare liv kan sitta som en spärr och göra att du har svårt med tillit till andra. Det kan också vara en blockering som sitter i familjen och kanske går generationer tillbaka. Då kan det vara svårare att komma i kontakt med det som hänt och kunna lösa upp den emotionella energin som blockerar om man inte ser mönstret som kanske uppståt.

#4

Jag tyckte att en av tjejerna kunde dela med sig av det hon kunde, eftersom hon ar riktigt bra pa italienska. Forsokte halla mig lugn, men nar lararen undrade sa halvskrek jag att jag inte ser/forstar nagat. Det fick tjejen att lyssna. Och lararen agerade genom att be henne att dela med sig. Ocksa har denna manniska varit ganska patryckande. Som att hon vill ha min uppmarksamhet. Dagarna efter sag hon bekymrad ut, och senaste dagen sa borjade hon grata. Har stannat upp bredvid henne, for att ge henne mojlighet att saga mig nagat om hon vill. Men da hon inte gjort det, sa har jag fortsatt med mitt. Har tankt fraga hur det ar med henne, men jag har som sagt svart att lagga mig i, pa sa satt. Aven om jag skulle vilja. Visst vill jag prata med andra, slappna av. Men vill aven halla mig helt medveten. Kanske ar det dar traningen kommer in. Halla mig medveten aven i dessa situationer.

Du har sakert ratt. Nan sparr finns det. Vet en del saker som skett i tidigare liv. Har varit munk, mediterat mycket, vilket kanske gor mig mer observerande. Har varit med om barnovergrepp. Manga sadana under ett liv. Ar vad jag kommer pa nu.

Sedan har min uppvaxt varit nagat konstig. Pappa ar inte ett dugg social av sig. Han ar riktigt innat, kan kallas valdigt egoistisk. Han har inte gjort nagat. Det kanske ar problemet. Han har inte gjort nagat. Han har funnits dar, men mer fysiskt. Att bara skriva om just det skapar en hel del jobbigt inom mig. Ar det en battre ide att losa upp blockeringar dar, utan att ga sa mycket bakat i tiden?

Det dar om generationer du skriver ar intressant. Har funderat en del pa pappas slakt, vad som kan orsaka att han ar som han ar. Gar nog att skriva en hel del om det. Pappas bror ar religios, i en kand sekt. Farfar dog i cancer nar pappa var ganska ung.

Sedan vet jag att morfar tog livet av sig nar jag var yngre. Jag ar mer lik mamma, och tror att jag ar mer lik morfar an mormor.

Kanner att det ar en stark sparr inom mig… Den ar STENhard. Brukar kunna losa upp sparrar. Men denna ar riktigt stor.

Niklas

Har en kusin som blev overfallen, och nagon tog hennes liv. Henne har jag inte traffat, men hort en del om. For nagra dagar sedan grat jag mycket for henne. Kanske fick jag se bilder fran det som hande. Dar fanns en blockering.

Okej. Jag ser inte att det skulle vara nåt fel i att vid lämpligt tillfälle fråga tjejen som grät om allt är ok. Hon kanske bara blev entusiastisk och tycker det är roligt med italienska men blev ledsen och kände sig dum eller ohyffsad när du blev arg eller frustrerad? Men sådana saker händer ju ibland så det är inget man ska haka upp sig på för mycket tycker jag.

Det var ju också många jobbiga saker du tog upp från tidigare. Nästan alla har ju mer eller mindre jobbiga saker med sig från förr som man får gå och fundera på.

Men en del av sakerna var ju väldigt tunga om man är en känslig person. Har du provat prata med någon psykolog eller haft terapi om detta? Vissa saker är väldigt svåra att lösa själv och det kan ofta bli fel om man försöker lösa det själv eller med personer man känner personligt.

Jag tror det skulle lätta upp trycket för dig mycket eftersom du skriver att du fortfarande tänker på dessa saker och blir blockerad av dom.

Jag hade det också jobbigt när jag var i 20 årsåldern. Det blev så jobigt och jag fick ingen ordning på det så till slut började jag prata hos en psykolog och det var väldigt skönt och hjälpte mig få ordning på allt som kändes som ett stort kaos till slut. Ibland behöver man verkligen hjälp från andra lika som andra behöver ens egen hjälp ibland.

Nu för tiden kan jag uppskatta att meditatera och utvecklas utan att blanda ihop det med alla mina tidigare problem för dom problemen bara stoppade utvecklingen och jag kom ingen vart det bara blev jobbigt till slut.

Ursäkta att jag skriver så mycket men jag önskar att alla som har det jobbigt på detta sätt kunde få hjälp och slippa bli blockerad av det för jag vet hur jobbigt det kan kännas. Jag vet att psykolog eller terapi kan låta som en stor grej men det är ju egentligen bara en hjälp och inget ovanligt och jag tror inte många ångrar att dom gav det en chans. För jag vet vad jag pratar om.

Jag uppskattar din kommentar.

Psykolog, eller terapi ar inget for mig. Har provat det en del, men jag har inget egentligt problem. Har mediterat/tranat yoga under ett antal ar, och det har hjalp mycket. Nu kanner jag att jag ar pa en niva, dar jag inte behover oroa mig. Det kanns som att saker kommer att losa sig. Det ar redan lost.

Niklas

Okej jag förstår hur du menar. Men man behöver ju inte ha något specifikt problem för att prata med psykolog om sina tankar för att få hjälp att komma frammåt. Jag hade inget problem man kunde peka på och var nog själv den som tyckte minst att jag behövde det i början. Men efteråt känner jag att det var det som gjorde att jag fick ett avslappnat liv utan kaos i tankarna. Då kunde jag fokusera meditationen och det andliga frammåt och inte hela tiden se tidigare problem som anledningar till mina nuvarande problem eller hur jag ska förklara :)

Du tog upp tunga saker som din släkt varit med om. Och att du får känslan att vilja fly eller bli inåt i sociala situationer.

Och skrev -----Kanner att det ar en stark sparr inom mig… Den ar STENhard. Brukar kunna losa upp sparrar. Men denna ar riktigt stor.------

Det är precis sådana saker det kan vara bra att få hjälp hos en psykolog då det är jätte svårt att lösa själv på ett nyttigt sätt särskilt om man bara är vid 20 årsåldern och inte har så mycket erfarenhet.

Jag var med om väldigt liknande saker och kämpade med att laga det själv men det blev aldrig riktigt bra. När jag fick prata var det som att precis det trycket och spärren släppte så det blev lättare att hjälpa sig själv på ett hälsosamt sätt. Annars är det så lätt att bara trycka undan allt och strunta i det på nåt sätt som jag själv gjorde allt för länge.

Ursäkta igen att jag babblar mycket men det är bara tråkigt att se någon som säger psykolog eller terapi är inget för mig när jag vet att nästan alla i min gruppterapi sa samma sak i början med samma problem sen var jätte tacksama och glada att vi gjort det.

Får man vara en frågvis tant och fråga varför du inte tycker det är något för dig?

Efter denna sommaren sa behover jag inte oroa mig. Problemen ar inte langre problem, utan situationer som utvecklar. Det spelar ingen roll hur jag ar nu, karleken inom mig loser.

Att jag skulle ga till en psykolog, ar som att ga till systembolaget for att kopa mjolk.

Det gladjer mig att det var nagat for dig, och sakert for andra.

Jag ar tacksam for utvecklingen, vilken simmar i BLISS (lycksalighet).

Niklas

Okej jag förstår hur du menar till viss del. Men att prata med en psykolog en period är ju inget som stoppar utvecklingen utan tvärt om hjälper till att gå frammåt och utvecklas. Dom är ju som ett stöd på vägen och någon utomstående som är väldigt kunniga på att hjälpa alla på rätt sätt.

När man har många saker som satt spår i själen kan det vara dumt att envisas med att lösa allt själv för man kan lätt gå vilse i alla tankar fast det inte känns så. Det är inget som säger att man inte får utvecklas själv även om man pratar med psykolog utan tvärt om. Jag har flera i min vän krets som varit negativa till att prata med någon men sen insett att det var väldigt bra.

Ursäkta om jag är lite trögtänkt :-P Men hur menar du med exemplet att gå till systembolaget för att köpa mjölk?

tellus722!

Jag är inne på samma tankegång som du…att det är betydelsefullt för ens utveckling och välbefinnade att gå och prata med någon utomstående, en psykolog. Saken är väl bara den att man inte själv ser värdet av det förrän man varit där.

Det är så lätt att ursäkta sig med och intala sig att ha insikt och kontroll på sin utveckling. Lätt att man luras av känslan av kärlek, av idén om bliss…även då den känns övertygane och stark

Samtidigt är det så att man kan välja att låta utvecklingen ha sin gång…utvecklingen i sig utvecklar en så småningom till att se och välja att ta nästa steg.

#11

Ta inte detta negativt, det var mer en slags jämförelse. Du skulle väl inte gå till systembolaget för att köpa mjölk? På samma sätt skulle inte jag gå till en psykolog. Ju mer jag förklarar, ju mer trasslar jag in mig, känns det som.

#12

Som tidigare skrivet, har jag varit hos liknande psykolog. Kurator. Så jag har ju i stort sett varit där. Blev erbjuden att gå till psykolog. Funderade på det, tills jag insåg vad jag behövde!

Det är lätt att lura sig, men när jag slappnar av, låter tankarna sina, då inser jag vem jag är, och varför jag är här. Det är ju inte att intala sig.

Tyvärr hinner jag inte skriva mer nu. Kanske lägger till något senare när jag har tiden.

Niklas

#12

Peter ja jag håller verkligen med där. Jag förstod själv inte värdet av perioden då jag pratade med psykolog och hur mycket det hjälpte mig i livet förän ett tag efteråt. Och ännu mer nu när man är äldre och lite visare.

Och innan jag tog steget och valde att få hjälp där kände jag verkligen inte som att jag behövde det eller att det skulle göra någon nytta för mig. Men när man minst tycker att man behöver hjälp är nog ofta då man mest behöver hjälp när det gäller tankar och liknande problem har jag förståt efteråt 

#13

nidlo1 faktiskt när du skriver att du ----i stort sett varit hos en psykolog----- för att du pratat med en kurator visar hur lite du vet om det området och skilnaderna. Det går inte att jämföra samtal med kurator med en period av samtal med en riktig psykolog. Det är som att jämföra en sjuksköterska med en hjärt kirurg om man ska ta exempel.

Jag gissar att det var en kurator på en skola och dom är mest till för problem kring skolan och mindre problem i det området och för att hjälpa vidare om man behöver hjälp som inte dom kan ge. Du kanske blev erbjuden att prata med en psykolog för att kuratorn kännde att det var rätt hjälp för dig.

När man söker hjälp hos till exempel kuratorn är det ett tecken på att man verkligen behöver stöd. Om den då ville visa dig vidare till en psykolog men du istället tackade nej och slutade helt efter det och tycker att du har hittat svaret eller lösningen på alla tunga problem själv är risken stor att du intalar dig själv väldigt mycket.

När man har det jobbigt och det är som mest behov att få riktig hjälp är man ofta också välldigt svag och det är lätt att bli rädd eller vara för utmattad för att orka ta tag i problemet och få hjälp och då hitta en egen lösning. Och när man gör det är risken som sagt välldigt stor att man intalar sig saker för att kunna fly från det jobbiga eller hur man ska säga. Det är faktiskt jätte vanligt och en naturlig reaktion även om dom flesta tror att deras fall är specielt.

Jag har som sagt själv varit med om liknande och sen pratat med psykolog och ett av mina barn har också haft det tungt i den här åldern. Därför vet jag mycket väl vad jag pratar om och känner igen mycket och vill med erfarenhet och kunskap få personer att ta emot riktig hjälp innan det går för lång tid och blir svårare.

nidlo1 jag har läst här på forumet ganska länge utan att ha en användare och sett att du har gjort andra trådar med tunga funderingar men ofta när någon kommer med råd har du något motargumment och verkar ta lite illa upp. Samt att det ofta verkar som du tror dig veta väldigt mycket om situationer och andra personer som har med dig att göra trots att det är saker där man ska vara välldigt försiktig med att veta och att andra som kanske är mognare ser svaret som du inte vill ta emot.

Därför tror jag enligt mina erfarenheter att det är väldigt stor risk att du går vilse i tro om att du har en karta men som du egentligen hittat på själv. Ens eget sinne kan lätt luras när man har det jobbigt och det blir extra svårt att lösa mentala problem själv då det är det mentala man måste använda för att hitta lösningen. Därför behöver man ofta ta hjälp från en utomstående kunnig person för att få hjälp på vägen.

Du är ung och har inte så mycket erfarenhet men verkar ha många väldigt tunga saker som du tänker kring men verkar tycka att du löser det bäst själv men i senare trådar här verkar det som du vill göra dig av med massor av saker och fly från allt det tunga och strunta i allt på nåt sätt. Det är mycket som talar emot att det ska vara den bästa lösningen i längden faktiskt !

Kan du nämna några konkreta saker som talar för att din nu varande väg är den bästa lösningen istället för att ta hjälp av medmäniskor som har valt som yrke i livet att vilja hjälpa personer som har tunga problem och funderingar?

Jag kanske verkar vara någon sur tant som skriver för mycket nu. Men när man både har erfarenhet själv och genom sina barn om detta och hunnit bli mer mogen ser man så lätt när utomstående hjälp är så passande och skulle vara en stor hjälp på vägen !

Det är jätte bra att ha det andliga med sig men också väldigt lätt att ta det som ursäkt att strunta i sina viktiga problem i livet och fly till den andliga världen.

#14

Du skriver inget overraskande. Vill inte argumentera mot dig, for vet hur det uppfattas. Men jag alskar livet, och dess utmaningar. Jag ar kar i livet!

Som sagt, problem, tunga som latta, ar inte langre problem for mig. De ar situationer i livet, det liv jag alskar.

Du kanske tycker jag ar kort, men ditt inlagg gav mig ingenting. Jag ar inte har for att overtyga. Kommer gora mitt minsta for att overtyga dig om att jag inte behover psykolog.

Dock har jag funderingar pa att ga till nagan slags massor, eftersom det nog kan hjalpa mig att slappa pa spanningar i min kropp. Kanske blir det inte samma spannins-slappning nar jag kommer nara nagan annan, i ovriga delar av livet da.

Jag kan tanka mig, Peter, vilket du ocksa har varit inne pa, att du tycker att min alder ar konstigt lag, for den jag ar. Jag moter en hel del folk, som hakar upp sig pa min alder. "Men du ar ju 22 ar. Inte kan du vara som du ar." Aven du, tellus722 ar inne pa liknande. Sadana tankar ar dock dommande, och trangsynta. Inget ar omojligt. Allt ar skapad ur sig sjalv, och vad som helst ar mojligt.

Mitt ursprung ar inte endast manskligt. Den uppmarksamme kan forsta vad jag menar. Som sagt, ju mer jag forklarar, desta langre fran sanningen kommer vi.

Vet inte hur langt jag kommer att ta denna diskussion. Varfor jag skulle behova psykolog, borjar forsvinna for mig. Har knappt i tanken var vi borjade naganstans. Denna diskussion ar pa vag i en ny riktning. Jag har mycket att gora, och vill lagga energi pa sadant jag ar menad att gora. Vi far val se vad det ar, och blir.

Niklas

Niklas, har du tänkt på att du ber om råd i dina inlägg men vill egentligen inte ha dem? 

Nej okej om mina inlägg inte gav dig någonting ska du få slippa dom.

Men Resande71 har faktiskt en poäng tycker jag det verkar som. Jag förstår om du inte sökte just så mycket hjälp när du startade tråden men du verkar ju heller inte vilja diskutera något utan läxar upp dom som försöker hjälpa dig och kallar dom dömande och trångsynta.

Jag ska inte tala för andra men du säger att folk säger ----du är ju bara 22 år inte kan du vara så bra och mogen som du är----- Ja du är säkert vis och har mycket  insikter men det märks också att du har mycket tankar som du nog skulle beöhva hjälp med.

Men du vet alltså utan tvekan att du är delvis en utomjordling eller liknande som kan känna av andras smärta och sjukdomar. Och du kan ändra på andra personer och ändra stämningen i folksamlingar genom att se på dom?

Om du bara viftar bort mina inlägg och säger att det inte gav dig något alls samtidigt som du är så stenhårt övertygad om allt det andra skulle jag ärligt vilja säga att det inte verkar stå riktigt rätt till hos dig.

Du skriver om kärlek i varje tråd men verkar vara så självupptagen och inne i dig själv och allt du är med om kretsar kring dig vad det än är och när någon gör eller säger något tror du att allt har med dig att göra verkar det som. Och om någon säger nåt annat har du alla svar till varför dom har fel. Sammtidigt kan du inte ge något konkret svar på varför du skulle ha rätt.

Ursäkta om jag är lite hård i orden men du är helt klart speciel. Men med det menar jag inte att du är allmäktig för din ålder som du verkar ta det som i andra fall.

#16 (inte menat med fet stil)

Efter Gaiatris inlagg, och mina svar pa dom, sa kande jag att jag fatt det jag skapade traden for.

#17

Synd for din egen del om du tar illa upp, eller inte riktigt far som du vill. Skulle kunna fortsatta diskutera med dig, men ar inte intresserad. Jag mar tillrackligt bra for att inte dras ned av detta.

"Like a bomb and it´s fuse,
We bring bright light.
But I can be a devil too you
I can bite like a tarantula
right through the skin
And leave my poison in"

- Faithless

#18

Inte riktigt får som jag vill? Det spelar väl ingen roll för mig om du pratar med en psykolog eller inte. Du verkar ta det som att folk ska övertyga dig om saker så fort du inte får det svar du vill ha.

Bra att du mår tillräckligt bra för att inte dras ned. Men det är ingen som försöker dra ned dig utan försöker bara få dig inse att det kanske skulle vara bra för dig att prata med någon för att få det bättre på längre sikt enligt alla mina erfarenheter om detta.

Får jag fråga vad du menar med dikten i slutet av ditt inlägg?

Niklas, jag har följt dig i några trådar nu ett tag. Jag har länge avstått från att svara för jag har inget att komma med känner jag men nu så…

Jag måste få fråga, vad är det du själv känner att du vill med denna tråd om du inte vill ha andra människors syn och uppfattning ifrågan och om dig? Känns som att du bara söker uppmärksamhet och vill få visa hur speciell du är.  Vilket du ju lika väl som vi andra är dito.

#19

Okej. Låt oss ha en diskussion om psykologi……….. och mig.

Fram tills i sommras så är det möjligt att jag skulle ha mått bättre av att prata med psykolog, men som skrivet så fick jag då en stark, förändrande insikt om vad jag behöver. Frid, vänner, mindre kontakt med min familj, osv. Jag vill inte, och känner inte för att gå till psykolog, jag vill utvecklas bland människor som jag tycker om, i vardagen. Kanske går jag till psykolog i framtiden? Vem vet. Men det spelar ingen roll nu. Jag är nöjd med mitt liv, och den jag är. Skadar det dig att glädjas åt det?

Vad vill du att jag ska skriva om delen av låttexten ("dikten")…? Gå in på Youtube om du är intresserad, och lyssna på Faithless.

#20

Som skrivet så kände jag att jag fick ut det jag ville av tråden efter Gaiatris inlägg (#4).

Jag har funnit min livsuppgift, vilken är att skapa mer medvetenhet. Det kan uttrycka sig i olika former.

Niklas

En diskussion om psykologi……… och dig. Ja det är väl inte så konstigt om vi skulle ha det eftersom det är ju det DU skrev om i första inlägget det vill säga psykologi och dig. Och bad om tips och råd.

Det är ju jätte bra att du är nöjd nu och trivs med tillvaron. Men man kan ju inte veta allt bäst själv och ibland är det skönaste för stunden inte det bästa för en själv i längden därför ville jag bara göra dig uppmärksam på det. Med det menar jag inte att du har fel nu.

Du skrev -------Jag är nöjd med mitt liv, och den jag är. Skadar det dig att glädjas åt det?-------

Skadar det mig att glädjas åt det? Herregud du bad ju om tips råd och kommentarer i trådstarten. Eller ville du bara att alla skulle säga att du är jätte duktig och perfekt och att det bara är dina allsmäktiga styrkor som testar dig hårdare än andra i sociala samlingar?

Jag frågade om låttexten för att jag undrade om den var riktad till mig och varför i så fall. För det verkade så.

Du skriver att otroligt nog är du så jätte mogen och vis för din ålder trots att ingen tror det. Men i många fall verkar du bete dig och tänka som en arrogant omogen tonåring och det syns ännu mer när du inte kan ta till dig det folk skriver på rätt sätt trots att du frågade.

Även om du mår bra nu tycker jag du ska läsa igenom detta

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Psykos/

Jag har egen erfarenhet från ett av mina barn och är tillräckligt gammal för att vilja reagera i tid nu för tiden.

Jag säger inte att det måste gälla dig men du verkar bara vilja tro på ena sidan av myntet och ofta kan man luras av sig själv. Särskilt när man har tunga tankar om mycket.

Och jag skriver inte för att säga emot dig eller något du verkar tycka. Jag skriver för att hjälpa andra och för att diskutera och säga vad jag tycker.

Ha en fin dag och låt oss prata med vänlighet här !

#22

Har kollat pa artikeln och last en del. Man skulle kunna fa for sig att det stammer in pa mig, och det ar inte omojligt att jag vid vissa tillfallen har haft liknande tillstand. Dock sa kan jag nu hantera det, och kanner mig trygg i mig sjalv. Du kanske vill veta hur och pa vilket satt? Jo, bakom allt som sker finns en medvetenhet. Vad jag an gor, sa finns sanningen i bakgrunden. Skulle jag skrika, sa ar det inte pa djupet. For jag ar inte skriket. Jag ar medvetenheten bakom. Tro garna inte att jag forsoker verka "allsmaktig" med detta, forsoker mer att fa dig att forsta. Vet hur latt det ar att missuppfatta, sa skriver, och forklarar garna sa lite som mojligt. Ord kan latt forvirra.

Med lattexten menade jag att jag kan vara va("a" med 2 prickar)nlig, och fa folk att ma bra. Men nar situationen kraver det, da finns risken att jag bits, och lamnar arr, vilka paminner om akta karlek. Jag talar i bilder…. Vissa som ar mer logiskt lagda kanske inte uppfattar det. Du vehover inte vara radd. Det ar inget farligt menat. Jag ar en snall manniska…………

Niklas

Niklas!

Som du nog kommer ihåg? Så ifrågasatte jag din trovärdighet för en tid sedan och menade att du inte var den du utger dig för att vara.

Jag ville med det få dig att tänka till och ta lärdom…Men nu är du tillbaka och har försatt dig i samma situation igen!

Vi vill dig alla väl och vet att du är en snäll människa! Om du värdesätter det och tar det till dig, då kommer också de egenskaper du så gärna vill leva upp till…med medvetenhet, bliss, och så vidare…att få en chans att mogna och komma till sin rätt i ditt liv. Som det nu är så motsätter du dig det och dig själv.

Det kanske låter och känns som hårda ord…men jag vill egentligen bara att du skall se skillnaden och förstå det klart och tydligt. Och om du är osäker på vad skillnaden är så är det bättre att du frågar och inte försöker att tala om saker för oss, som vi ser att du inte riktigt har ännu.

#24

Da vill jag nog fraga dig: Vad ar skillnaden? Annu har jag inte sett min medvetenhet forsvinna sedan i somras. Tycker du att jag ska slappa efter, och riskera att medvetenheten forsvinner?

Niklas

Jag stätter stop här nu! Om någon behöver psykologhjälp eller inte är det här inte rätt plats att diskutera om.

Man kan ge ett förslag om någon ber om råd. Men det räcker med att lägga fram det som förslag ett par gånger. Att fortsätta som det har gjorts av flera i denna tråd blir mycket fel och många gånger ger det motsatt effekt. Till slut slår man bakut när man blir påtvingad andras åsikter om vad man ska göra eller inte göra.

Om en person lämnar ut sig och berättar om sina svagheter och ber om råd så kan man lyssna och ge de råd man har att ge och därefter lämna det som något att tänka på. Man måste inte få den andra att tycka att det är en bra idé.

Niklas, tack för att du förklarade, nu förstår jag bättre vad du menar, om inte helt;). Får jag återknyta lite till vad Retep är inne på? Ibland kan det stora vara det lilla och det lilla det stora. Alltså, att släppa taget som jag uppfattar att du kanske inte helt är "bekväm" eller av andra skäl vill, det är kanske det som ÄR själva grejen här? Att våga ta steget. Lite grand som "fyra steg i det blå"av LeMarc handlar om. För mig var det en skillnad att VÅGA se och erkänna det jag har svårt att göra. Lita på andra, lita på de andliga jag har runt mig, tro mig själv om gott, tro att andra vill mig gott. Alltså att allt det du själv släpper in & fram i dig själv- speglas i hur du & andra släpper in varandra och kan förhålla sig. Svaghet är en styrka när man orkar & vågar att se den själv. Först då kan man göra något åt att den så man inte blottas och blir slagen till spillror. Att kunna våga släppa men ändå lita på att du inte faller utan tvärt om reser dig upp. Allt gott!

Jag får en del associationer som jag observerat angående livet under andlig utveckling… om de stämmer in här det vet jag inte.

När man spenderat en tid i andlig avskildhet. Alltså i en andlig omgivning som är avskild ifrån den yttre världen under en tid och är i själslig närvaro så ger det vissa reaktioner när man går ut ur den andliga "bubblan" av kontakter med människor som är i själslig närvaro.

Detta kan medföra vissa känslomässiga problem och konfrontation av den yttre världen. Man lever så öppet i själsenergin och möter andra i själsenergin att den yttre personligheten vibrerar med själen och känner sig i harmoni med själen. Därigenom kan man utvecklas i sin själskontakt utan egentlig inflytande av det världsliga.

Det man däremot inte har gjort under denna tid av avskildhet i en andlig atmosför är att man inte har integrerat den själsliga kontakten med den världsliga och mötet med människor som inte är så närvarande i själsenergin som de man delat sin andliga "bubbla" med.

Då man lämnar denna andliga atmosfär och går ut i världen kan man uppleva en mycket dualistiska känsla. Man är å ena sidan fortfarande mycket känslig och andligt uppkopplad och samtidigt som upplevelsen av yttervärlden blir mycket jobbig och märklig i jämförelse med den andliga närvaron man delat tidigare med människor.

Alla i tråden:

Känns som att jag får upprepa mig själv. Jag har fått ut det jag vill av denna diskussion, och det var egentligen tellus722 som fick mig att fortsätta diskutera. Varför är jag inte helt på det klara med, men jag diskuterade inte längre för min egen räkning efter några inlägg.

De inlägg som har gett mig mest är Gaiatris. Tack. Och er andra har gett mig en utmaning, prövning, och en chans att utvecklas.

Med största sannolikhet kommer jag inte skriva mer i denna tråd.

Niklas

Hej Niklas, jag har inte skrivit här förut utan bara följt tråden och observerat.

Gaiatri skrev i sitt senaste inlägg något som jag nämnde för dig för länge sedan. Det jag skrev om att integrera sig. Integrera det andliga i det materiella. Andlig utveckling blir personlig utveckling. Minns du?

Kanske kan vara något att fundera och meditera på för dig. Du kanske inte läser här mer, men det gör inget om du inte svarar.

Alwyn.

Jag ar kvar i iFokus, men denna trad borjar bli lite tjatig. Darfor tycker jag att den ar klar.

Tanker en hel del pa "integrera", och funderar. Och ja, jag minns att du namnde det till mig. Varfor jag ar bland manniskor, lar mig ett nytt sprak, osv… osv… ar ju mycket for att "integreras". Fa ut det andliga bland manniskor.

Jag gor det basta jag kan. Mer ar svart att gora.

Ar i skolan nu. Har bytt klass, till en mer passande niva. Tankte att det kanske skulle ga lattera nu, for traffar inte en tjej som grat i forra klassen nastan konstant. Men nu i denna nya klass borjade en till snyfta. Efter ett tag sag det ut som annu en fick tarar i ogonen.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Kan det ha att gora med att man ar sa pass oppen, nar man har mediterat mycket? Har inte haft med manniskor att gora sa mycket, pa detta vis.

Maste avbryta nu. Har brattom.

Niklas

Forstar om ingen direkt vet vad de ska saga. Men har kommit fram till att det kan ha att gora med att man ar ganska oppen, pa detta vis. Kanslorna syns ganska bra utat, och det kan smitta av sig.

Tror att jag genom att fortsatta, kommer att lara mig, och stabilisera mig, aven i sadana situationer.

Som jag var inne pa forut, sa ar jag ganska kanslig pa sa vis att jag kanner av andra. Till exempel om nan sitter bredvid mig, da kan jag kanna om det ar en dragning, om den personen oppnar sig, eller om det kanns kallt, som att man inte har kontakt.

Har ocksa markt att man nog inte ska forsoka for mycket. Det bor komma spontant. Pa sa vis gar det nog smidigare. Aven om man inte behover gora allt man spontant kanner for att gora. Balanserad spontanitet.

Niklas, är du säker på att du vill ha respons i denna tråd? Jag trodde du avslutade den för att du fått det du ville ha.

I vilket fall som helst, jag skulle gärna vilja förstå en sak som jag tycker låter superkonstigt, för att kunna ge någon slags feedback och dela med mig av mina tankar:

Varför börjar tjejerna gråta kring dig? Jag förstår att du inte har så stor erfarenhet av sociala situationer, men du har ju studerat förr och så, och det du beskriver händer ju oftast inte. Hur ofta börjar folk gråta i skolan som vuxen bara sådär lixom….? Jag förstod inte ens när du beskrev varför den första tjejen började gråta.

Kan det vara så att du inbillar dig att dessa två tjejer snyftat/varit nära till gråt nu bara för att du blev "skrämd" av att den första flickan grät och hur det fick dig att känna? De kanske va förkylda/ morgontrötta?

Min egen reaktion beror mycket på VEM som gråter, och VARFÖR. Är det någon nära mig som gråter kan jag själv börja gråta, och om jag lyckas hålla tillbaka det för att vara ett stöd känner jag ofta smärta i bröstet. Det är empatin som skriker. Samma sak om någon gråter av en anledning som jag kan relatera till eftersom det speglar den känsla det skulle väcka inom mig ifall det häne mig.

Jag tror det är användbart att köra övningar som bygger på att man separerar sig känslomässigt från andra. Tex genom att medvetet tänka: "dethär är en annans känslor, inte mina" och "jag kan vara ett större stöd om jag inte identifierar mig med andras smärta".

Läser tråden och funderar över dina reaktioner Niklas…att så fort någon har en åsikt så kan du bli lite nedlåtande- jag tror inte alls att det är din mening men det blir så iaf, om du påstår att du har kommit längre än så osv när du får råd. Att du frågar, men sedan säger att du inte behöver någon hjälp för alla svar finns inom dig. Javisst! Men svaren inom en kommer ju också fram av diskussioner, så det kan man vara tacksam för! Utan att för den skull anse att den ena har kommit längre i utvecklingen än den andre. Det är väl ingen tävling? Vi är väl här för att älska varandra, även de som har olika åsikter?

Alwyn. Den forsta borjade nog grata for att hon fick for sig att jag tog illa upp av nagat hon gjorde. Men jag var mer frustrerad av att jag inte forstod ett dugg under lektionen. Ar ju har for att lara mig italienska, och allt ar pa italienska. Ar ju meningen, men det har en tendens att frustrera. Vet inte riktigt sjalv varfor, men pa tanke hur mycket hon grat, borjade jag fundera om hon var sarad av nan annan anledning. Som att hon var intresserad, och jag inte visade henne den uppmarksamheten. Men det ar mindre sannolikt. Ar fortfarande osaker, for jag fick inget svar nar jag forsokte fraga vad som var fel.

I den nya klassen sa ar min teori att en valdigt blyg tjej, fick nan slags forstaelse nar jag ofta sa hej till henne. Ocksa att jag ar blyg av mig. Men pa ett lite annat satt. Kanske gjorde det henne kanslosam? Hon verkade i alla fall glad av att jobba i samma grupp som mig. Men har svart att kommunicera med henne, for hon kan inte sa mycket engelska.

Den andra tjejen i nya klassen sa nagat pa skoj, som sarade mig lite. Inget jag bryr mig om egentligen, men jag kan ha sett sarad ut. Efter det sag det i alla fall ut som att hon… grat…. eller vad man ska kalla det.

Har sjalv funderat pa om jag inbillar mig, men det ar sa pass tydliga tecken sa jag har svart att tro det. Det gor mig obekvam, och ger mig en stark spanning inom mig. Jag grater inte i forsta taget framfor andra. Ser ingen mening med det, om det inte ar helt "nodvandigt".

Har svart att skriva mkt mer nu, men ska svara szirius.

#35

Kanske blir jag forsvarande? Ar ett ganska kansligt amne for mig. Gor jag liknande i andra tradar, enligt dig?

Niklas

Nagot jag missade att skriva, Alwyn, var att det du namner i slutet kan vara anvandbart. Far nog gora natt sant. Men jag vill garna inte stanga av heller. Men att separera ar ju inte samma sak. Forsoker befinna mig mitt mellan de andras, vad man nu ska kalla det.. "Kanslokroppar", eller deras "falt". Ibland gar det, men ofta sa tar jag nog in andras kanslor, och liknande.

# 37 jag förstår att det är ett känsligt ämne, och du är modig som vågar gå ut och "blotta dig" på det sättet, men i samma stund blir det svårt för människor att komma med goda råd, då…ja…kanske ett försvar träder in så starkt hos dig, att nä du behöver ingen hjälp och du mår jättebra osv. Ingen försöker säga att du mår dåligt eller behöver mer hjälp än nån annan, jag tror att vi alla här har saker vi tampas med - och just därför är dessa forum så himla fina, då man kan få respons från andra och vi kan hjälpa och lära av varandra.

szirius. Du har ratt. Men att under lang tid pasta, och antyda att nagon behover psykolog (tellus722) kan ju uppfattas som ett menande att den personen mar daligt. Ar ju inte omojligt att jag varit forsvarande, men det kanns ju konstigt/dumt/opassande att halla med om nagat som kanns fel hos en sjalv…

Niklas

Fyller i med att en del personer har gratit mer under lektioner, och det hade nog inte med mig att gora. Kanske var det for att det ar sa pass svart med italienskan i borjan, och att vi blir ganska pressade. For att lara oss, antar jag.

Dock skulle jag tro att i alla fall en del av gratandet hade med mig att gora, pa nat satt jag inte riktigt forstar. Inte av sa stor vikt, men en del av traden handlade ju om detta. Nu sa ar detta inget problem langre.

Niklas