"The beloved" som jag ser det är ett namn som ibland används av mystiker för att beskriva relationen till själen. Den upplevelse av att vara i förening med själen och längtan efter föreningen med själen som man fått en glimt av är tror jag upprinnelsen till användandet av detta ord för Själen eller Jaget. Kärt barn har många namn.

Jag tänker att det är personlighetens förening med själen som många sagor beskriver. När man efter långt sökande och många strapatser lyckas finna det man söker och därmed vinner prinsessan och halva kungariket. Man förenas med sin individuella själ och finner hur det är att leva i ett sagoland.

Det som är intressant är att man fortfarande kanske lever på samma plats och med samma människor och göromål men har en helt annan upplevelse i sitt inre som färgar hela ens tillvaro.

Man kan likna det vid en förälskelse i början av upplevelsen som senare fördjupas och mognar. Det är, tror jag, i detta förälskelsestadie som man mest identifierar föreningen med själen som att möta sin beloved eller älskande.

I denna förälskelse så flödar man över av kärlek till allt och alla. När jag upplevde detta för några år sedan så ville jag krama alla träd jag gick förbi och alla människor jag mötte. Som vårkänslor men otroligt mycket starkare och genomgripande. Jag var kär men det var inte ett objekt i den yttre världen som känslorna riktades mot utan det flödade mot allt och alla.

Niklas!
Beloved förklarar Gaiatri så bra…

Du skall få min version av partner-själsfrände.
1983 träffade jag en själsfrände som blev min fru.
Vi upplevde båda hur det var meningen…hur livet hade fört oss samman och hur puzzelbitarna bara passade ihop. Vi träffades på en skola för medvetandeutveckling, vi mediterade båda sedan tidigare och hade redan fört in andlighet i våra liv. Under de 18 år som vi levde tillsammans som par, familjeliv med två pojkar, var ett rikt andligt liv alltid vår utgångspunkt.
Vi mediterade regelbundet och pojkarna fick redan som små lära sig TM meditation för barn Vi deltog aktivt i den rörelse som i Världen förde fram den Vediska kunskapens olika grenar som Maharishi Ayurveda, Stapathya Veda, Gandharva Veda, Jyotish och andra delar av Vedisk vetenskap.
När vi levde tillsammans tror jag inte att vi tänkte på om vi var den ände rätte för varandra…vi var det då…tills min fru lämnade sin fysiska kropp och livet på Jorden.
Som jag ser det är vi fortfarande själsfränder och kärleken är kvar lika stark, nu i Universell Kärlek.
Min sambo som jag lever med nu uppfattar jag också som min själsfrände och vi delar också i stor utsträckning ett andligt liv tillsammans.
Det är av naturliga orsaker inte detsamma, men för den del inte mindre rikt och kärleksfullt.
"Den sista man är menad att vara med" är en illusion, det finns ingen den sista!

#1, Gaiatri.

Då förstår jag det begreppet! Tack.

Kan relatera till känslor inom mig, som andligheten har öppnat, vilka som påminner om kärlek till en partner.. Eller en annan människa över huvud taget.

#2, Peter.

Tack för att du delar med dig. Så starkt av dig att kunna se det så. Leva på det sätt du gör! Saker blir ju.. bra och bra. Man får det ena, men också det andra. Om det låter riktigt.

Det kan vara en illusion… "Den sista man är menad att vara med." Kanske skapar jag den, för att det låter vackert. Som en saga. Också för att mina känslor säger mig att det så är.

Det handlar verkligen om att släppa taget. Finna sig i det man har.. För då får man liksom allt. Undrar varför man stretar emot?

Släpp taget, och man skall finna. Släpp in, och du skall brinna. Kärlekens eld!

/ Niklas

Vi stretar emot för att det motstånd vi skapar är det som frigör. Då vi påminner oss om vem vi Är och vill vara.

#4

I så fall har jag stor potential för frigörelse.. Så mycket jag stretar emot inom detta. Men det ska nog gå bra. Har ju meditationen..! =)

Tack igen.

#2, Peter.

Förstår att det du skriver är personligt för dig. Men kanske har du inget emot att jag reflekterar lite tankar.

Jag kan inte riktigt fullt förstå, hur man kan hålla kvar kärleken för någon, lika stark, och fortfarande ha en stark kärlek till någon annan. Kan tänka mig, men inte riktigt förstå. Jag har haft känslor för andra…men inte känns det som att de känslorna finns kvar än. I och för sig, så känner jag kärlek inom mig, men den tänker jag, och känner jag mer allmän. Att den inte direkt har något med de tidigare personerna att göra…Eller har jag aldrig känt "riktiga" kärlekskänslor.. För någon? Kanske har jag bara varit förälskad.. Har alltid haft kvar känslorna för personen, länge. Det har ibland kunnat gå två år, efter att jag har träffat personen, och vi bara har hörts någon gång, och jag har känt lika. Det är oftast ganska jobbigt. Kärlek som är jobbig på samma gång, kanske inte är kärlek..?

Nu kom jag in på sådant som inte har så mycket med andlighet att göra, egentligen. Men det var just den delen med att fortfarande känna kärlek för den tidigare, och samtidigt för den nuvarande jag inte fullt ut förstår. För mig skulle det kännas något o-passande att ha känslor för någon, och inleda ett förhållande med den andre. Nu menar du nog inte så, eftersom du skriver "Universell Kärlek"…

Detta har väl med andlighet, att göra på så vis att om inte jag var andlig, då hade jag antagligen inte känt detta för J (med tanke på andra tråden). Inte öppnat mig för det, och accepterat. Då hade jag kanske, så som hon nog gör, trängt undan känslorna för förnuftets skull. Kanske är det nödvändigt att vara med någon accepterande person, som förstår sådant här, för att det ska gå bra..? En annan andlig, till exempel. Om man nu ska dela upp folk.

Det var lite reflekterande. För övrigt så känner jag inte alls samma tryck, angående "J" nu. Mitt ältande har nog stannat till viss del. Nu vill jag mer förstå.

Och kanske borde jag, om detta ligger i mina intressen, ut och träffa människor, i stället för att "göra teori" här. Ha ha. Men är jag inomhus här, då kan jag lika gärna fundera lite konstruktivt..

/ Niklas

#6

Kärlek kan man inte "förstå" eller mentalisera.

Kärlek UPPLEVER man när man öppnar sig för den.

Jag älskar fortfarande min katt i himlen och kommer även älska den nya (om jag nu skaffar en ny).

Detta gäller även relationer.

Din inre källa är så fylld av kärlek att den räcker till allt och alla i alla tider.

Det går att älska en bortgången partner och även en ny SAMTIDIGT.

Kärleken är ju varierande med objekt. Du älskar aldrig olika partners på samma sätt men likförbaskat är det kärlek du känner…

/Lena.

Niklas! Fundera på du bara…det är ju okey…så länge det är konstruktivt och för att du vill förstå.

Det är när ältandet går så långt att det blockerar en och hindrar livet…som det är dags att skaka det av sig och gå vidare.

Jag menar att ett andligt liv handlar mycket om det…att göra sig fri och medveten.

Det är många år sedan nu att jag insåg att kärlek man känner i livet och har till en partner eller flera, till barn och familj, till vänner m.fl.

Att det är personliga kärlekar, men att det i grunden alltid är Universell Kärlek.

Jag lever i och med denna Kärlek…och den kärlek jag ger, blir då kärlek med lika värde…men individuellt till var och en.

#7

Jo, det är ju sant. Det förstår jag ju, hur du menar. Egentligen skulle jag kunna säga att jag älskar precis allt… Hehe. För den brinnande känslan inom mig…är liksom för allt.

Hmm… Med husdjur, och vänner, då blir det ju lite annorlunda. Kanske. Eller.. Man kan ju ha fler vänner, och husdjur, men det är ju inte vanligt…vad jag vet, att man har fler partners samtidigt. Inte i de kretsar jag rör mig i, i alla fall. Du menar säkert inte på detta sätt.

Nu skriver du ju att det är samma sak. Och visst, det är ju som Peter skriver i #8, att det är kärleken som är inom en, som sträcker sig ut till de man älskar. Men att de uttrycker sig olika. Det är jag helt med på!

Ni säger ungefär samma sak, Lena, och Peter. Jag är med på hur ni menar. Det är ju ändå lite skillnad, kan jag känna mellan att partnern är bortgången, och när den känslorna finns för går att träffa, och att ha kontakt med, i den fysiska världen. Är inte en relation möjlig över huvud taget, då kan jag tro att man släpper tanken på en relation. Även om andra tankar säkerligen kommer.

Det handlar kanske om viljor…och om att släppa det man inte kan få. Älskar man någon, men det känns okej att inte ha förhållande med den, då kanske det inte stör ett annat förhållande. Nu går jag in för djupt, möjligtvis, överanalyserar. Men så länge förälskelsen finns inom en…till någon…då vill man ju gärna inte ha någon annan. Men det är nog mer psykiskt. Som en fixidé. Och när den psykiska fixidén (som kanske ibland förväxlas med förälskelse), övergår till ödmjuk kärlek…då har man nog släppt taget…och kanske vill inleda ett annat förhållande.

/ Niklas

Här är något som fortfarande gör mig lite förvirrad. Och det är att större delen av mina känslor för "J", vilket jag kan relatera till, inte är en så kallad psykisk fixidé. Det är äkta kärlekskänslor. För så fort jag fick kontakt med hennes inre själ, då var det bundet.

Det gör mig som sagt något förvirrad fortfarande. Men kan se det mer distanserat nu, och inte på samma tvingade sätt. Det klarnar säkert till slut.

Det är alltid bra att släppa det man inte kan få.

Kärlek handlar ju aldrig om att FÅ, utan om att GE.

När du GER så får du fast du inte ens hade en tanke om att få det.

När jag slutade längta och önska mig kärlek (där ville jag FÅ) och i stället började GE så fick jag min källa påfylld.

Kärlek är ett stort givande, inget annat.

/Lena

Eller så lever du bara i den…i Kärleken…tills du igen öppnar dig för livet och kärleken kommer till dig…förälskelsen och någon av alla de som blir den rätte.

#12

Precis!

Visst är det som ni skriver. Man behöver nog inte fastna i att ge, eller få. Det är nog mer ett slags utbyte. Eller ett levande.

Något jag kom att tänka på, angående denna person, det är att jag aldrig har upplevt kärleken delad, som jag gör med henne. Det slog mig igår. Alltid förut, har jag känt kärlek för någon, men inte fått det tillbaka. Denna person är annorlunda på så vis, att den känns besvarad. Det är som en stråle som går mellan oss… Kan nästan se den inom mig. Som att våra själar är samma… Eller en. Som att kärleken inte bara går från mig, till personen, utan också att den går tillbaka.

Antar att det gör så att det känns fel att finna någon annan. Ha ha, ibland känns det som att jag har ett förhållande med henne… Men hon vägrar inse det. Vilket jag naturligtvis inte har…

Det är helt okej. Är inte frustrerad eller ledsen.

/ Niklas

Peter. Jag får upp några frågor, angående det du skrev i #2.

Du skriver att du fortfarande ser din bortgångna fru som din själsfrände. Ser du det som att ni kommer att mötas igen, efter detta liv? I andevärlden. Tror du att ni kommer att reinkarnera tillsammans, i nästa liv, och leva tillsammans igen?

/ Niklas

Niklas! Nu är du personlig…men det är okey. Frågan är universell och har i sig många svar.

Kan se att du inte frågar så mycket för att du vill veta vad jag tror, utan mer för att kanske få veta vad du skall tro…det är också okey.

Som sagt så tänker jag mig inte en den rätta, eller en själsfrände.

Vet att under alla de inkarnationer och de många långa perioder mellan liven, har många själar och många personer varit mina kärlekar och själsfränder. Med så många följer också många olika relationsmöjligheter…inte så sannolikt att någon i nästa liv lever igen som ett par…kan vara som mor och barn, farfar och barnbarn m.fl.

Jag känner mig helt trygg med att vi kommer att mötas i andevärlden.

Däremot hade jag inte tänkt mig att födas här i ett nytt liv igen.

#14 Niklas, jag tror att förstår hur det känns - "en stråle som går mellan oss. " Jag ar själv varit med om detta några gånger, jag var övertygad om att detta KAN inte vara fel när man upplever allt det här. För 20 år sedan hade jag en sådan kontakt, jag upplevde som att vi var i symbios. Det tog många år att komma över honom. Nu ganska nyligen har jag återigen fått vara med om en liknande resa. Det som slår mej nu är att båda resorna har varit i samband med en snabb andlig utveckling. Jag tror att det handlar om en själv. Jag tror att man upplever sin egen oändliga kärlek. Den man mött triggar av någon anledning fram detta. De är läromästare på vägen.

 Det som är svårt är att släppa taget och älska villkorslöst. Att vara tacksam över att ha mött den människan som har fått mej att känna min egen kärlek. Att inse att kärleken är kvar..i mig. Den finns där och kan svämma över till fler.

Peter!

Tack. Det kändes som personliga frågor, men märker att du kan distansera dig, och ta hand om även sådana på ett bra sätt. Därför kändes det okej att ställa dom. Som du skriver… Frågor som kommer till mig, är oftast för att jag är nyfiken på vilket synsätt som möjligtvis är det bästa…och mest sanningsfulla. Även om jag ställer frågor, så kräver jag egentligen inget svar, och kräver inget speciellt svar =) Är tacksam för de svar jag får.

Det är intressant att se ditt synsätt, och jag vet inte om det överrensstämmer med mitt helt som det ser ut nu. Men vilkas synsätt stämmer helt?

Trulig.

Jo, som du menar, så har jag svårt att se att denna person kan vara fel. Det enda som inte stämmer, är hennes stenhårda vilja. Som att inget skulle kunna bryta den. Inte för att jag är jag…utan för något som inte har med mig att göra. En ettikett… "Kusin". Jag är en ettikett enligt henne… Hon bedömmer mig inte efter mig, utan efter en ettikett. Trots detta, så vet jag att hon tycker om mig. Bryr sig. Det gör mig glad att tänka på! I den glädjen vill jag vila.

Vad jag har svårt att acceptera, är att se kärlekar som kärlekar, och inte som personer. Det känns lite som att det inte spelar roll vem man är med i så fall…så länge man känner kärlek. Det blir nästan lite…inte falskt…men oäkta. För att uttrycka sig drastiskt. Jag kan förstå, att detta är en föreställning för mig, och att kärleken kan vara både personlig…och oändlig. En kärlekskänsla som uttrycker sig olika, beroende på vem den riktar sig mot. Men det är nog vad jag brottas med…

Antar att jag får vara nöjd, med kärleken för denna person, tills jag möjligtvis finner någon annan. Det kan vara trivsamt att tycka om någon, om man inte kräver något i gengäld. Då kan jag också se, att hon faktiskt bryr sig om mig. På sitt sätt. Kanske även så som jag vill, men väljer hon att inte göra något av att det, då är det hennes val, och jag vill tycka om henne lika mycket för det! Vilket jag känner att jag gör.

/ Niklas

#18 Hmm det kanske inte framgick - men just som du säger kärleken är personlig och universell. Jag svämmar fortfarande över av kärlek mot just mitt ex. Trots att han valt en annan kvinna att ha i sitt liv. Men jag är tacksam över att han väckt dessa känslor i mig.

Innan man älskar sig själv så älskar man inte.

#20 Ja precis, innan man älskar sigsjälv är det egot som talar. "Begär begär skriker det!"

#20

Har du lust att berätta från vilken del av tråden, ditt uttalande kommer? Alltså, vilken del menar du?

Jag är fullt förstådd i att tycka om sig själv, har mycket att göra med hur man tycker om andra. Din mening ger inte så mycket om jag inte förstår vilken del av diskussionen den pekar på.

magicadehex, och Alwyn. Älskar ni er själva? Är man inte upplyst om man älskar sig själv fullt ut? Det låter på er, som att endast en upplyst kan älska andra.

Vänligen/Niklas

Alwyn: Ja, jag håller med  

Niklas: Jag syftar generellt på trådens innehåll. Den handlar ju om kärlek.

Jag älskar mig själv och tycker att jag är en alldeles underbar varelse! Jag är härlig på alla sätt och helt perfekt.

Älskar du dig själv, Niklas?

Vänligen/Magica

"Jag älskar mig själv och tycker att jag är en alldeles underbar varelse! Jag är härlig på alla sätt och helt perfekt."

Oj, Magica!! Det var stora ord. Men… Är man inte Upplyst då?.. Eller?

Hmm… Jag älskar mig själv. Ser på Eckhart Tolle, tar en paus från hans video. Han pratar om dal, och berg. Det finns en dal, bakom berget, som är jag… Min person. Det finns ett oändligt djup bakom mig. Är det att älska sig själv? Mitt djup, älskar mig. Fullständigt. Men min personlighet… Nja, kanske inte. Inte totalt.

För övrigt. Jag gillar dina kommentarer.

/ Niklas

Niklas: Tack.

Jag har inte läst eller sett Eckhart Tolle så jag kan inte uttala mig.

Här är en som jag gillar:  http://www.youtube.com/watch?v=Xg0tOj6GRGY&feature=related

Vänligen/Magica

"Älskar ni er själva? Är man inte upplyst om man älskar sig själv fullt ut? Det låter på er, som att endast en upplyst kan älska andra."

Det jag känner, är att det är en lång väg från att man hittat kärleken till sigsjälv, och att bli upplyst. Nog tar det en steget närmare, men livet är inte så enkelt. Sen finns det nivåer. Att älska fullt ut från att ha funnit kärlek till sigsjälv….där finns också en lång väg att gå. Varteftersom man utvecklas hittar man nya sidor hos sigsjälv, och var sida måste accepteras. Det är en process.

Älskar jag migsjälv? Ja, det tycker jag att jag gör. Men fullt ut är svårt att svara på. Troligtvis inte, eftersom jag har sidor kvar att upptäcka. Men tillräckligt för att veta att jag är på helt rätt väg.

Tack, Magica! Jag såg mannen på videon du länkar till för några år sedan, på YouTube. Han pratade… De som lyssnade satt och grät. Han sa något som: "…when you listen, with your heart, and with your soul… when you Really listen…" Har tänkt på den videon flera gånger. Haha, jag behövde knappt leta för att hitta tillbaka till han som sa det!

Länkar till ett klipp med Eckhart Tolle…: http://www.youtube.com/watch?v=Deq_1lg9Dlo&feature=related

#26

Det låter som något bra, Alwyn! Ungefär så tänker jag också.

På dig och Magica lät det ungefär som att man inte kan älska alls, innan man älskar sig själv helt. Och jag har svårt att se att man älskar sig själv totalt innan man är upplyst.
Det är egentligen mindre viktigt, för som du skriver finns det nivåer. Det är nog inte bara; vara upplyst, eller inte tycka om sig alls.

/ Niklas

Niklas: Tack, jag ska titta på klippet :)

Om allt är ett så innebär det att på samma gång som du är dig själv så är du alla andra. Du är även föremålet för din kärlek, som i detta fall kan vara en partner. Om du då inte älskar alla sidor hos dig själv så älskar du heller inte alla sidor hos din partner (eftersom ni två egentligen är ett). Det du ger bort då är inte "komplett" kärlek. Du kanske bara ger en 75%ig kärlek eller 50%ig kärlek, men inte fullkomlig kärlek eftersom det blir omöjligt att älska om du inte älskar dig själv.

Den "jordsliga" kärleken som vi oftast referar till då vi talar om kärlek är inte densamma som kärlek. För att kunna ge kärlek (i sin finaste och renaste form) så måste man också ha kärlek att ge bort. För att kunna ha den renaste och finaste formen av kärlek så måste man älska sig själv till fullo, som jag beskrivit ovan. Gör man inte det så är kärleken som man ger bort inte fullständig. Om den kärlek du har inom dig inte är fullständigt komplett så kommer du hela tiden att behöva "fylla på" den. Du kommer att känna ett behov av att få kärlek från andra människor eftersom du inte har tillräckligt själv. När vi ger och förväntar oss att få tillbaka så ställer vi indirekt ett krav på en annan människa - vi ger då inte av hjärtat. Om allt är ett så innebär det att varje gång du ställer ett krav på en annan människa så ställer du på samma gång ett krav på dig själv. I den jordsliga kärleken så förväntar vi oss att få tillbaka när vi ger av oss själva. "Den andre" vet intuitivt att något förväntas av denne eftersom h*n har fått ta emot kärlek från en annan människa. Detta sätt att "ge" kärlek skapar resonans mellan de två människorna, vilket i längden tar kål på kärleken som finns hos de båda.

Kärlek är att ge utan att vilja ha något tillbaka. Kärlek är villkorslös - man älskar den andre oavsett vad denne gör eller inte gör, vad den ger eller inte ger.  

Mitt favoritcitat:

"Kärlek är inte kärlek som förändras när förändring sker" - William Shakespeare

Vänligen/Magica

Tack, Magica!

Kärleken finns över allt =) Så länge den finns i en själv.

/ Niklas