Vackert och tänkvärt!

Fint rore!

Fortsätt bara att Vara den du Är!

#0

Härlig dikt! Alla borde få chansen att bara Vara =)

Att släppa tanken på hur jag tror,

att andra vill att jag ska vara,

det gör mig fri!

Sanna ord.Men inte enkelt.

Fin…

#5 hej Hatchepsut, det var länge sedan jag såg dig

Härligt Rore!

#3

Jag tror att vi alla har chansen att Vara, mer eller mindre. Det gäller bara att våga bryta sig ur gammalt och invant.

Att kliva ur sin offer roll. Men det klart att känslans makt spelar stor roll,,,

tror det handlar om rädsla och smärta.

#4

Nej Szirius! Den var absolut inte enkel,,, men med övning så gick det frammåt.,,,,

Klart att det inte är ett konstant Varande hos mig heller. Motstånd väcks,,,,tills jag kommer ihåg att utmana mig själv igen.

#8

Alla har nog chansen, men för vissa är den väl större än för andra. Om man tänker på någon som krigar, till exempel. En soldat. Chansen finns ju att bara vara då också… Men situationen gör det annorlunda. På nåt sätt har ju varelsen valt att hamna där den är, men det handlar nog om själslig ålder också.

/ Niklas

rore!…m.fl.

Även om det är din tråd och dina tankar om Vara eller inte vara…så vill jag endå gärna förtydliga vad jag menar om Vara.

Visst är det så att man gärna vill bara kunna vara…i stil med det du skriver i din dikt… "Att släppa tanken på hur jag tror, att andra vill att jag ska vara, det gör mig fri!

När jag pratar om Vara med stort V, då menar jag det som ligger bortom tanken, känslan och upplevelsen. Då man befinner sig i Varat, i själva Källan.

Kanske var det inte  riktigt det du ville belysa med din dikt…utan mer

…"vill jag vara i varandet"… Att vilja vara i varandet är en sak, medan att erfara Varandet…är att transcendera och vara där.

Att regelbundet gå bortom, få en glimt… för en stund vara där och nära Varat. Det är som att hämta vatten från Källan. Det livgivande vatten som berikar och harmoniserar tanken, känslan och upplevelsen av att bara vara.

_Peter

#10

Peter!

 Jag tackar för dina komentarer och tar dem till mig. ( eller gapar i pur förvåning, över de insikter som du delar med dig av.)

Jag övar på att komma till det Varandet som du skriver om och menar.

Glimtvis kan jag vara där,, små korta stunder,,,och bara vara.

Likväl som jag har övat upp min förmåga att vara i varandet i nuet. Förr kunde jag inte ens det.

Så tror jag att jag kanske  så småning om kommer längre även där. Till det stora Varat.

För jag vet inom mig att det finns.

#10, Peter.

Jag blir SÅÅ nyfiken….! Kan man vara i det Varat du menar, oavbrutet, och fortfarande leva på jorden?? Nu vet inte jag om du kan svara på det. Men är det i så fall detta som kallas Upplysning? (förtydligar det stora U'et).

Hälsningar/Niklas

Du behöver inte kommentera… Antar att risken/chansen är att ingen spontan kommentar finns….

Även om du gärna får om du kan/vill.

Niklas!

Jag har i andra inlägg idag försökt beskriva en del av detta. Även i tidigare inlägg och kommentarer på flera ställen också här på AU i Fokus…om du söker runt och ser vad jag skrivit.

Att vara I Varat oavbrutet är det samma som att vara i Samadhi eller i Saligheten som en nunna, munk… (antagligen ett Helgon) skulle säga.

…eller som att sitta i djup meditation och bli sittande……………………..utan tankar, med kropp och alla sinnen i total vilande vakenhet. Där din uppmärksamhet är Varande, Existende, Salighet…fri från alla yttre intryck.

Som upplyst här på Jorden lever vi i en kropp och med ett sinne…och upplever verkligheten och Är i Verkligheten.

Man kan då säga att en upplyst har medvetenheten om Varat och Varats egenskaper med sig i allt han/hon är och gör… i meditation och i livets vardag.

_Peter

Tack Peter, för ditt tålamod. Ett fint svar…! Perfekt… Är nog ordet.

_ / Niklas

Men jag undrar… Hoppas det är okej att fortsätta tråden så här. Om man är upplyst, kan man fortfarande känna känslor? Och ha tankar?

En liten undring som jag ger.

#17

Men är det inte det som är hela poängen med att vara just människa??

Människan har känslor och tankar och ett helt kaos av virrvarr att ta sig igenom här i livet. (många av oss i alla fall)

Jag ser livet som en skola. Där vi får lära oss hantera olika saker,, för att komma närmare vårt inre som hör ihop med Alltet/ Universum eller vad vi nu väljer att kalla det.

Handlar inte det mänskliga livet om att hjälpa själen växa? ( i det större sammanhanget, att utöka medvetenheten,, även om det kanske sker på ett omedvetet plan?)

Att möta sig själv och andra! Att möta sig själv i andra!! Vi är ju alla ett.

Att se igenom alla rök ridår som ligger utlaggda och se det sanna som ryms inom oss?? som på nåttvis hör till Varandet. Livets källa,,,

Jösses blev lite ivrig här och svårt att förklar riktigt hur jag menar,, hoppas ni förstår.

#18

Jo, det är nog poängen. Förut var jag rädd för upplysning. Trodde den skulle ta mig bort. Men inte nu mer. Vet att jag kommer hem, i Upplysning.

/ Niklas

I någon av " samtal med Gud" -böckerna säger Gud där att vi ska celebrera ALLT som vi kan uppleva som människor. Varenda känsla!

Woaow, jag kan känna glädje, woaow jag kan beröras till tårar, woaow jag kan känna ilska, woaow jag kan känna stillhet. ALLA delar är en del av Gud , för vi är Gud, vi är ALLT, och känslor är en gåva vi har fått, som man bara kan uppleva så tydligt i en mänsklig inkarnation.Och som ger oss stor förmåga till uppvaknande.

Om man kan känna de känslor som ständigt kommer och går - och samtidigt, utifrån sitt VARANDE, iakkta det man känner, så blir inga känslor negativa eller skrämmande, de bara ÄR. DET tycker jag är en underbar känsla. Att inte längre bedöma.

Just så…inte döma och inte fastna i det man känner eller tänker…

Jag undrar…. Ska man även uppskatta, och fira stagnation… och o-rörelse. Sådant som får känslor och tankar att kleta sig fast på insidan..?

Min erfarenhet säger att; Ja, det ska man. Den inneboende elden finns med, även om saker inom en står stilla. Har fastnat. Och stagnerat.

#22

Niklas! Jag förstår inte riktigt din fråga???

För mig är tankar som kletar sig fast: Typ obehag som ältas och gör en illa,,

 då käns det mer som mitt inre motstånd väcks,, Vilket i och för sig är bra, eftersom jag då förhoppningsvis ser det,,

om jag jag väljer att inte se det, så flyr jag in i annat,,, typ förnekar,och slåss mot mig själv

När det handlar om stagnation: Så tänker jag: Att det blir tyst och stilla, att saker och ting landar inom en,,Faller på plats

Niklas…får jag fråga…eller fråga dig själv…

Hur länge har denna stagnation och o-rörelse som kletar sig fast på insidan varat? Hur länge har du haft det som du har det nu?

En vecka…två…en månad eller två…eller mer än så?

När började det som du är så less på?

När slutar det att vara så?

_Peter

Var inte riktigt meningen att fokusera på mig. Men blev väl så. Eftersom att vi skrev om att känslor och tankar i rörelse, ska firas, så kom det bara en undring, och en påpekan, om att det även finns ett tillstånd av stagnation… Vilket menas att varken sorg, ilska eller gjädje finns. I form av tanke eller känsla.

Vad det har med mig att göra, är nog främst hur mina föräldrar, vilka jag inte har så mycket kontakt med, är. Deras sätt att vara, har påverkat mig. Nu lever jag inte med dom, så påverkas inte negativt.

#22

Stagnation är för mig inget lugn, som i att Vara. För mig är det känslor och tankar i o-rörelse. Känslor och tankar rör ju sig… I deras naturliga tillstånd.

#24, Peter.

Tror att ni missförstår mig lite. Det är inget fel på mig. Jag pratar oftast allmänt… Även om det man säger såklart reflekterar en själv på nåt sätt.

Som jag har det nu har jag haft sen i somras… Då jag vaknade upp andligt. Vill inte se det på nåt annat sätt. Menar inte att sprida negativitet… Men jag brukar belysa alla sidor när jag skriver. Skriver inte bara för egen skull.

Det är ingen fara…det är inte fel på någon av oss och ändå har vi sådant vi kan rätta till…inget negativt i det.

Vi påverkas också av negativa minnen, även om vi tror oss vara fria från påverkan när vi inte är i andras närvaro!

Tänker att vem som helst som vaknade upp för ett halvår sedan eller så…fortfarande är yrvaken och inte riktigt med på allt som händer.

Det förklarar en hel del, men ställer också frågor.

_Peter

Kanske är jag lite yrvaken… Men elden är ju liksom mig, inom mig. Då känns det något konstigt att fokusera på det yttre som inte är jag.

Kan prova att fokusera på det yttre, som inte är jag, och se vad som händer.

Det yttre… Har känt sig förvirrat, oförstått, ouppmärksammad, sedan det började bli en medveten människa. Det yttre har levt med föräldrar utan vidare empati… Andlighet, förståelse. Kärleken har varit obefintlig. Ytliga saker viktiga. Krav, måsten… Har överskuggat det yttres vardag. Som ofrivilligt har följt med. Det resulterade i det yttres ensamhet… Och slutade i ett uppvaknande, som öppnade upp för det inre. Det inre flyttade långt bort, tog det yttre med sig. Nu vill det inre, vilket är den inneboende elden, jag, mig, att det yttre som inte är jag, ska smälta samman med mig, elden. I kärlek.

/ Niklas

Härligt!…precis så Niklas

Och när tiden går och läker alla sår…då omvandlar Kärleken, elden i dig, det yttre till att vara en helad del av dig.

_Peter

Tack, Peter.

OJ då,, Kände inte igen dig Peter,,, Fin avatar

Blev också lite överraskad av avatar-bytet. Men ändå känns det bekant… Som att det hänt förr. Kan känna så ibland. Vissa perioder känner jag det konstant. Som att jag varit med om det som sker förut. Nån gång har det varit så starkt… Så att jag har funderat om jag lever detta liv för första gången.

Helt off topic.

Bilden är en del av en målning. En  jag gjorde för många år sedan då jag just blivit Sidha.

Det är två klovner till på målningen och vi sitter och mediterar

Målningen heter Shiddhis och det är jag på bilden…Den blissade, lycksaliga klovnen_Peter

Vackert. Fint att du delade med dig av din Tavlas historia!

/ Niklas

#32

Peter vad är sidha?

#34

Jag läste här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Siddha

Men Peter får gärna rätta om det är fel, och förklara mer.

Tack Niklas!!

Siddhi tekniker är bl.a. de olika Sutras som finns omtalade i Patanjalis Yoga Sutras.

En utvald del av dessa medvetande tekniker fick jag/vi under flera särskilda kurser 1981.

Dessa och flera tekniker används också av bl.a. http://vedicpandits.org/

Och i dessa ingår också den omtalade Yogic Flying

http://www.alltm.org/yogic-flying.php

http://www.yogicflyingclubs.org/yogic_flying.html

http://en.wikipedia.org/wiki/TM-Sidhi_program

Den mesta information finns säkert i dessa länkar, men jag svarar gärna på frågor

_Peter

#37

Peter!

Jag har massor med frågor Kruxet är att jag inte vet vad det är jag vill fråga, eftersom jag inte alls är insatt i ämnet,,

Ska försöka läsa länkarna, få se om det klarnar

Tack!!

#37, Peter.

Jag har några frågor, du kanske vill svara på.

När du blev Siddha, kom det till dig på en gång, eller var det något som uppstod efter ett andligt uppvaknande, genom att din människa släppte sådant du inte längre behövde?

Var det något du förstod inom dig, över en kort period, tog det längre tid, eller gav någon dig förståelsen av att du nu är Siddha?

…hur mycket identifierar du dig med bemärkelsen "Siddha"? Vad betyder den för dig?

Detta kanske är personligt, för dig. Men det är saker jag kommer att undra över, något.

/ Niklas

Niklas!

Antagligen kan jag säga att mitt andliga intresse började tidigt i tonåren. Säkert är det hur som helst att mitt andliga uppvaknande började då jag lärde mig Transcendental Meditation.

När jag 9 år senare gick flera kurser och fick de avanserade TM-Sidhi teknikerna  http://en.wikipedia.org/wiki/TM-Sidhi_program då identifierade jag mig starkt med effekterna genom de erfarenheter jag och gruppen fick av teknikerna.

Kunskapen och förståelsen för hur dessa tekniker fungerar i medvetandet fick vi parallelt med själva utövandet. Genom åren har erfarenheterna och upplevelserna mognat och gett…

Eftersom Wiki ger en vid förklaring kring Siddha och Siddhi m.m. vill jag hålla det hela på mattan och säga att när jag och vi i grupp gör dessa tekniker, då kan vi kalla oss Siddha's.

Till vardags är jag det inte även om jag har nära tillgång till en del av det som kan kallas Siddhis.

Tack, Peter.

Vad jag också undrar är om det går att sätta likhetstecken mellan Upplysning, och Siddha…?

Ordet Upplyst ger en smak av att vara något stort och o-uppnåerligt, något som bara är givet vissa… Och som man någon gång kanske får ta del av. Mina tankar går, att upplysning är en naturlig del av människan, och något som kanske inte ska tas på så stort allvar…? Kanske stampar man sig själv på foten, genom att slå bort upplysningen som något man kommer att ta del av lååååångt fram i tiden.

? Niklas