Tack för den länken!

MYCKET intressant!

Jag blev tårögd vid den där lååånga kramen.
Den är ju så SKÖÖÖN när man är ledsen.

Varsågod.

Jag satt nog tårögd genom hela programmet när jag förstod innebörden av sorg att det är så mycket mer. Så nu har jag verkligen hittat så mycket mer att jobba med inom min egen utveckling.

JO, den kramen skulle man nog behöva även är man inte är ledsen.

#0 Önskar jag hade sett programmet. Får kika på länken i lugn och ro. Men O JA, sorg innefattar så oerhört mycket och så många känslor. För mej så har bearbetning av sorg varit den största delen av min utveckling de sista 10 åren tror jag. Misstänker att jag fastnat i den i tidigare liv.

Tror att det är viktigt att våga sörja och gå vidare. Det kanske är något man måste lära sej. Inte helt enkelt. 

Det är lite som att dö faktiskt…fast man kan bli återfödd och hitta livet igen. Som fågeln Fenix.

Jag önskar att alla som går i dessa andliga/personlig banor (alla andra också för den delen) hade sett detta program för det kan ge många en riktigt aha-upplevelse på ett mera konkret sätt. Vissa kanske redan kände till detta men ändå. Genom att se programmet så blev det så påtagligt på något sätt.

Jag skrev till UR i söndags och frågade om man kunde köpa just detta avsnittet men fick till svar att det inte gick men att man kunde se det via SVT play fram till år 2015 och därför tänkte jag att jag skulle dela med mig av detta. För kan det hjälpa någon att förstå sig själv och sina processer så blir jag bara lycklig .

Jag tror att du har alldeles rätt när du skriver att det är viktigt att våga sörja och gå vidare. Det är nog sant som sagt att vi måste lära oss det för det går ju ingår ju inte i vårt kulturella samhälle där man hela tiden skall visa sig på topp och vara stark hela tiden. Man glömmer oftat bort sig själv på vägen.

Jag har ofta sagt -  att jag spelar inte huvudrollen i mitt eget liv utan står vid sidan om som statist där andra regisserar. Nu har jag ansökt om huvudrollen och är på en god väg dit  och den här föreläsningen kom som en skänk från ovan för den gav mig mycket mer inspiration till det.

Kram till er alla

Härligt att du vill anta huvudrollen i denna dokusåpa!

Lycka till!

Hoppas lönen är bra och att du får en egen sminktrailer…

Jag ansöker fortfarande, men vet inte hur bra mina kvalitéer är…

Följer dock serien varje dag och mitt mantra är:

LIVET ÄR ETT ÄVENTYR!!!

Nu har jag sett det. Lustigt, jag har faktiskt funderat på att gå på hans utbildning! Det trillade även ned några nya polleter. Tack för länken - kommer att dela med mej till andra

#5 HA, ha, ha - Vad är TV:s dokusåpor mot ens egen dokusåpa här i livet  och jag måste ju säga att jag får "lön" för mödan  men det är ju värre med den egna sminktrailern . Men de brukar ju säga att skönhet kommer innifrån och när jag väl har fått fatt i huvudrollen så kanske sminkösen inte behövs i alla fall ,

Så sant som sagt: LIVET ÄR ETT ÄVENTYR, det gäller bara att hänga med.

Tror attt dina kvalitéer är alldeles utmärkta för att söka huvudrollen i din dokusåpa - det är bara till att bestämma sig för att det ska bli så och till slut så blir det så.

#6 ´Det kanske gav dig mersmak till att gå utbildningen och visst är det skönt när det trillar ner lite nya poletter och att man känner inom sig att det stämmer.

Vad kul att du vill dela fortsätta vidarebefordra länken, jag tror att den kan göra mycket nytta hos många

Kram till er alla

Jag har inte kollat på länken än, men ska göra. Såg inte heller programmet. Det finns en del intressanta program på Kunskapskanalen :-)

Att känna sorg är en naturlig känsla som inte ska förnekas eller ersättas av några läkemedel. Och det finns många olika anledningar till att vi ibland känner sorg, kanske ibland så obetydliga att vi inte ens vet vilka de är.

Men varje sorg är en process och denna process måste få ha sin gång. Vid en stor sorg, som förlust av anhörig eller närstående eller separation av annat slag, så måste man få gå igenom de naturliga sorgeprocesserna och bejaka dem, inte förneka dem. Men man får inte fastna i dem för då kommer sorgen att övergå till bitterhet.

Det viktiga är att lära sig att acceptera sorgeattackerna, låta dem komma och sedan låta dem försvinna, inte tvinga dem att vara kvar. Så småningom märker man att det går längre och längre tid mellan sorgeattackerna och att de kommer så småningom övergå från sorg till minnen.

Tack för länken! Det var ett mycket intressant program.

Jag har tidigare kommit i kontakt med liknande tankegångar om att sorg kan vara så mycket mer. Också detta att man behöver få ett avslut innan man kan gå vidare.

Intressant att han förklara att han inte förstår hur det fungerar men att det är det som fungerar… Man behöver alltså rikta kommunikationen till den personen man vill säga något. Inte prata om personen eller situationen. Sen behöver man också någon som hör det man säger.

Jag tänker att det har med energier att göra på något sätt. Vi sitter fast i tankar och känslor som med rätt teknik kan förlösas genom kontakt med en annan människa. Vi behöver varandra och står i kontakt med varandra.

Ja, när man har sett det programmet och tittar bakåt i sitt liv så kan man hitta mycket som nu efter att ha sett detta program kan förknippa med en sorgereaktion. En del kan man nog kanske lösa genom att ta kontakt med personer som berörs men tyvärr så finns det en del som inte finns kvar i livet. Men jag har nog anammat att man kan skriva ett brev till den personen som har gått bort och läsa det högt för en annan person och kanske samtidigt ha ett kort på personen ifråga för att lösa en del av de knutarna som fanns då. Det kanske inte blir helt bra men jag tror nog att det är en bra bit på vägen.

Det är viktigt med avslut i alla former och jag var riktigt bekymrad för ett par veckor sedan då min kusin skulle begravas och jag kunde inte närvara på grund av att jag var sjuk.

Jag såg detta program på söndagen och hon skulle begravs på tisdagen och då slog det mig att jag kunde göra en egen ceremoni här hemma vid samma tid som begravningen skulle äga rum. Så jag tände ljus och tog fram ett kort och ställde på mitt bord och satt i över en timme med tankarna fokuserade på henne och den kyrkan som hon skulle begravas i. Så även om jag inte kunde närvara fysiskt så var jag där mentalt och det kändes både skönt och underbart att få släppa ut de känslorna som kom så det blev på ett sätt ett avslut och avsked till henne.

Kram till er och jag önskar er alla trevliga helger som kkommer här framöver

#10 Vad fint med din egna ceremoni. Ja jag håller med er, avslut är viktiga. Insåg just att jag är en dålig avslutare överhuvudtaget. Jag har också tittat bakåt i mitt liv och ser att det funnits många tillfällen jag skulle behövt möta personer och gjort ett avslut. Istället har jag skrivit brev. Det har inte fungerat. Men kanske om man läste upp dom för någon att det skulle fungerat - det är intressant.

Kram på dej Catrysse önskar detsamma.

Jag tog upp en starkt sorglig händelse med min far häromveckan. Jag hade ju lärt mig i programmet att man skulle konfrontera personen man blivit sårad av. Min far förnekade alltihop och skyllde på att han inte mindes något av detta som skett.

TYPISKT! När man så gärna ville ha svar eller lite föståelse för mina känslor. Insåg att jag fick lov att förlåta detta ändå, utan hans hjälp eller medverkan.

Tack och lov så GÅR det att släppa sorgen utan motspelarens medverkan. Lite svårare bara.

#11 Jag har också varit dålig på att avsluta saker och ting har jag märkt, men jag har inte heller varit medveten om det förrän nu. En del saker kan jag åtgärda men vissa inte då de personerna idag inte finns i livet längre men jag skall prova med det jag skrev i inlägg #10 så får vi se om det hjälper. Som jag skrev tidigare i ett inlägg på denna tråd är att jag vill ha tillbaka huvudrollen i mitt liv och det är bara till att börja jobba på det även om det stundtals kan bli väldigt jobbigt.  Det är många känslor som skall upp till ytan men man får väl ta en sak i taget.

#12 Vad tråkigt att du inte fick någon respons från din far. Men man måste ändå betänka att den personen som man konfronterar kanske inte alltid ligger på samma nivå som en själv när det gäller den personliga utvecklingen. Men huvudsaken är ju att du har försökt och kanske till och med har gett din far en tankeställare i frågan. Man kan ju även som du säger förlåta utan att den andra medverkar, men visst är det svårare och det viktiga i det hela är ju att du vände dig till den personen som det berörde även om han inte var med på noterna.

Det är en tuff väg man vandrar men jag vet att det lönar sig i längden.

Bamsekramar till er alla som kämpar

#13

Tack för kramen, kram tebax till dig!

Pappa kom hem till mig i helgen. Han var ursinnig på min andra bror efter att ha fått en rejäl utskällning av honom i form av en stark anklagelse för oss barns psykiska hälsa.

-Jag kräver en ursäkt från honom för det här! sa pappa.

-Har du någonsin bett NÅGON om ursäkt? frågade jag då.

-Jag har aldrig behövt det! svarade han snabbt.

Då förstod jag att jag kommit en bra mycket längre bit på vägen.

Jag har lärt mig att välja kärleken framför stoltheten.