Ja det fins så många tankar om det.

Livet o döden går ju hand i hand. o varför jag är här…Det har jag undrat många gånger…O inte blir jag klokar på när jag läser alla svar.

Men jag för min del är här för att lära mig något!! Luddigt-ja. Vet inte riktit heller vad jag menar kan inte sätta ord på det så att det går för alla att för stå…

Min tanke är att jag Skall lära mig något…

Jag tror vi är här för att "lära" oss. Jag tror på att den andra sidan är vårat riktiga hem och det här jordelivet är som att åka på semester, gå till skolan eller jobba.

för mig är vi här för att "ge och ta" !

Meningen med livet menar du? Jag tror meningen med livet är den samma för oss alla, det är bara det att vissa inte har insett vad som är meningen med livet utan lever i en falsk bubbla av vad de tror är meningen med livet, som att samla pengar i glasburk och tro att de skall få pluspoäng hos Sankte Per när den dagen kommer. Så kommer de så med sin kappsäck full med pengar och knackar på hans port, vet ni vad han säger? "Du har ju inte fattat nåt, ner på jorden med dig igen, här kommer du inte in". Så får man gå om en årskurs.

Meningen med livet är bara en, men vägarna dit är som tusen stigar. För att uppskatta sitt hem, måste man ibland resa långt bort och vara borta ett tag så att man dagen man kommer hem uppskattar sitt hus till fullo. Helst skall man ha en riktigt överjävlig resa med massa motgångar som man tvingas lösa under resans gång.

Meningen med livet är att lära känna sig själv på riktigt för när man känner sig själv då känner man även andra och kan se dem för vad de verkligen är. Livet är en skola, eller en gåta och jag tror meningen med livet är att ta reda på vad denna mening egentligen är under tiden man läser. Innerst inne känner man att det handlar om kärlek men man kanske inte får ihop alla pusselbitar. Det gäller att lägga dem på rätt plats vid rätt ögonblick.

'Gevurah, hoppas det är o.k. om jag slänger in en helt annan fråga här
men du har så bra svar så jag bara mååååste…

Jag har kronisk värk och kan knappast röra mig vissa dagar.
Jag har fått, och lära, att detta är för att jag ska lära mig medkänsla
och hur andra har det.
Men jag är sådan som person som har lätt för medkänsla, som gärna
ger min sista krona för att hjälpa. Det är inte för att låta som fulländat
exemplar, utan det är bara ett konstaterande att jag är sådan som
person och inget annat. Så det är inget jag behöver lära mig.

Och det finns flera klassiska förklaringar som jag tycker är för enkla.
Visst, allt är kanske f ö r enkelt, så  lätt att vi inte fattar…..

Men jag söker en förklaring där jag känner aha !, för det gör jag inte
med de klassiska. De hjälper mig inte ett dugg.

Har du något bra svar ? Tack på förhand !

Jag förstår vad du menar. För mig är det såhär att alla människor vi möter som vi samtalar med, kan vara de vi umgås med hela livet eller bara nån som går förbi på gatan en enda gång men kläcker nåt som får oss att hajja till. Alla dessa människor kommer till dig av en anledning. Det kanske finns de som behandlat dig som skit, eller t.o.m slagit dig. De har inte kommit för att lära dig något, de har inte kommit för att läxa upp dig pga saker du gjort innan i detta liv eller i ett annat. DU har själv dragit dem till dig, DU har bestämt att detta skall ske för att du skall inse något. Om du blir halvt ihjälslagen är det lätt att hata den här personen i all evighet, men då kommer du aldrig vidare eftersom den här personen är en spegelbild av dig själv, det är vi alla. Om du hatar någon för att han gjort dig illa så är detsamma sak som att ta en kastrull och dänga dig själv i skallen och sen hata dig själv för vad du gjorde. Man måste förlåta, man måste alltid förlåta oavsett vad som händer! Båda andra och sig själv.

Du skriver att du fått till dig att du skall lära dig medkänsla, du ger gärna din sista krona osv. trots detta har du ont. Det är inte till andra du skall betala av nåt. Det spelar ingen roll hur mycket medkänsla du känner inför andra, hur mycket pengar du skänker osv. Du måste till fullo inse att du är den främste personen i ditt liv, det är inte detsamma som att vara egoist. Hur är det med dig själv? Har du medkänsla över dig själv? Att tycka synd om är inte detsamma som att ha sann medkänsla. Säg att du har en vän som jämt gnäller över att hennes karl är ett svin. Du tycker synd om henne och låter henne komma över och böla titt som tätt. På detta sätt hjälper du aldrig din vän även om ni båda inbillar er det. För sen går hon ju hem till sin karl igen och så fortsätter det, ni mår båda dåligt av detta mönster. Låtsas här att din vän är din värk som du har, den kommer och går och du lider när den är på besök eftersom den liksom hon snyltar på din energi. Om du verkligen vill hjälpa din vän när hon kommer bölandes nästa gång så säger du till henne att hon måste sluta tycka synd om sig och göra nåt själv. Det är ju inte svårare än att lämna karln. Du har slutat tycka synd om henne, men lämnar henne nu åt sitt eget öde genom att skicka hem henne. Hon blir såklart jätteledsen och förbannad på dig men har nu två val. Antingen går hon hem och tänker över vad du sagt för hon vet ju att du har rätt och om hon lämnar karln så finns ju du fortfarande kvar. Du har medkänsla över hennes smärta, men du tycker inte längre synd om henne eftersom hon liksom du har ett val, hon kan resa sig upp och gå, precis som du gjorde eftersom du inte stod ut med hennes gnäll, även om ni tillhör samma krets.

Vad jag menar är att det inte är nån skillnad på dig och din vän, ni ingår i samma nätverk, samma bekantskapskrets och var och en måste ta ansvar för att hela nätverket skall fungera och det gör det inte så länge hon stannar hos sin karl och sen kommer gnällande till dig. Både han, hon och du skulle må bättre om hon bröt ett dåligt mönster.

Detsamma gäller din värk och framförallt din syn på den. Vi har flera sätt att se på saker. Vi ser på grannen på ett sätt, på vår familj på ett annat, på en inkräktare som ett tredje. För att du skall bli av med din smärta måste du släppa in den i ditt eget nätverk av olika lager av tankesätt på dig själv. Kanske tycker du synd om dig själv, sluta med det och försök istället att ha medkänsla med dig själv. Sluta spjärna emot. Försök att tänk att den här värken bara är ett hjärnspöke, en falsk bild av den du egentligen är. Du är inte din kropp, du är inte din smärta, men du kan ju inte heller stänga av varken din kropp eller din smärta eftersom de är delar av hela det som är dig. Stänger du av kroppen blir du sjuk i psyket och stänger du av psyket blir du sjuk i kroppen, stänger du av smärtan får du ännu ondare. Så till slut blir du ett psykosomatiskt nervvrak i de allra värsta plågor som måste ha morfin och psykofarmaka. Vad är det att kalla liv? Var inte rädd för smärtan, då det inte är själva värken du fruktar utan rädslan som värken för med sig. Du är rädd att ha ont, var inte det. Tyvärr ingår den här värken som en ovän i ditt eget nätverk, men du måste hitta ett sätt att bli vän med den för att ha en chans att bli av med den.

Jag har själv haft mycket värk och lidit i de allra värsta former och jag har insett att det bästa sättet att bli av med eländet är att stå ut. Smärta följer inte en rak kurva, den går i vågor. Som när man föder barn. Då kan man se på en bildskärm när värkarna är på väg uppåt och man vet att snart kommer det att göra jävligt ont, denna rädsla spär bara på smärtan. När den är på toppen börjar man paradoxalt nog att slappna av trots att det gör som mest ont eftersom man vet att smärtan snart kommer att dala neråt igen. Det sitter alltså främst i hur man ser på det. Ju mer smärta man klarar av att ta desto mer härdad blir man. Jag brukade ha sån mensvärk att jag svimmade trots en bunt alvedon forte. En dag bestämde jag mig för att sluta döva smärtan och bara vara med den. Jag tänkte "Vad är det värsta som kan ske?" Jo att jag svimmar igen. Visst det gör ont som f*n och svimmar jag så svimmar jag, jag kommer ju ändå vakna sen och då kanske smärtan är borta. Idag tar jag inga som helst värktabletter och känner inte av det mer än som spänningar som är överkomliga. Processen att bli fri smärta är plågsam och ibland lång, men tro mig när jag säger att det går. Man får gråta, gapa, skrika, svära och bete sig under tiden det är faktiskt bara bra för det släpper på spänningarna och att vara avslappnad är verkligen A och O när det kommer till all smärta, psykisk som fysisk. Detta är väldigt svårt att förklara och klä i ord för det låter så himla enkelt och det är det egentligen också, man måste bara tillåta sig och våga ha ont. Om man har en rädsla för ormar eller trånga utrymmen, en fobi som är psykisk så är bästa sättet att bli av med den fobin att utsätta sig för den tills rädslan försvinner. Kliv in i en trång hiss med ormar omkring dig. Du blir så rädd att du tror du skall dö, vilket inte kommer att ske eftersom allt bara sitter i huvudet. Svimma kanske, om och om igen men efter ett tag tröttnar man på sin egen nojja och finner sig i situationen och så försvinner fobin. Detsamma med kroppslig värk, det är ju en form av fobi för värk. Utsätt dig för den om och om igen tills du inte finner dig i den längre och den kommer med all säkerhet att avta.

Låter hårt och det är det, men inte svårare än man gör det, men måste bara ha modet det funkar! Man kan börja med babysteps om man inte vill kasta sig rakt ut med en gång. Äter du medicin, prova att minska ner den så att smärtan ökar, tills du blir alltmer härdad. Vi människor får aldrig mer än vi klarar av, så är det faktiskt! Det finns inga genvägar till någonting, vi måste alltid kämpa. Hoppas du fick ut någonting av mitt långa kanske röriga inlägg!

Jag lovar därmed inte att du skall bli fri all smärta så att du kan bli en gymnast i framtiden, men du kanske slipper att vara sängliggande och få ett friare liv i övrigt. Det finns inga helt smärtfria människor, men är man fri i sinnet är man fri vart man än är, under vilka omständigheter som helst, även när det är som mörkast och gör som ondast. Där vi lägger vår uppmärksamhet är där vi bor. När din värk är som värst, lägg uppmärksamheten på nåt annat! Men acceptera att den finns i bakgrunden, det är inte detsamma som att stänga av, för stänga av är aldrig bra.

#6 Jag vet att inlägget inte var riktat till mig, men det fick mig att verkligen tänka till. Även jag går omkring med värk i kroppen dygnet runt. Jag är också väldigt olycklig över mitt liv för jag har allt jag INTE vill ha. Jag kämpar hårt för att ändra det, men det är en enormt tuff stig att gå och varje dag är en börda. Det går för långtsamt, dessa ändringar. Men tack ska du ha. Det var intressant att läsa.

Simila similibus curentur ("låt lika bota lika") ett antroposofiskt homeopatiskt sätt att bota sjukdomar. Kom på det nu efter vad jag nyss skrev. Homeopati, från grekiskans homeos "lika" och pathos "lidande".

Det betyder att man botar lidandet med just lidande. Om du har en ovän som jagar dig vad gör du? Springer naturligtvis. Han märker att du blir rädd och det ger honom kraften och modet att jaga dig ännu mer. Eller tvärtom, du jagar en person du gärna vill ha tag på. Vad händer? Jo han springer åt motsatt håll och ju mer du jagar honom desto mer flyr han.

Men om ni slutar denna katt och råtta lek. Du slutar springa när du blir jagad av din fiende (värken) och vände dig istället om så att ni springer rakt emot varandra som två ilskna tjurar lika villiga, orädda och redo att besegra varann. Vad händer? Det smäller naturligtvis till ganska så rejält också men sedan dalar allt ut och ordningen är återställd, det neutraliseras och ingen av er förlorade och ingen vann individuellt, istället har ni förenats till harmoni och alla är lyckliga vinnare.

Är man rädd för ormar, måste man möta dem, är man rädd för folk måste man ut på stan, är man rädd att vara ensam måste man isolera sig, är man rädd för mörker måste man ut i skogen på natten, är man rädd för smärta måste man utsätta sig för den och är man rädd för rädslan som ju faktiskt är den vi alla är rädda för så måste man utsätta sig för den. Tills det smäller till, precis som Big Bang och topparna och dalarna jämnas ut.

Detsamma gäller såklart i omvänd ordning. Vi kan aldrig jaga det vi vill ha för då flyr det ifrån oss eftersom det är vi som jagar nu. Om man bara släpper taget så kommer allt det vi vill ha att förr eller senare att bli uppfyllt ändå. Det är inga vilda fantasier utan faktiskt så universums fundamentala lagar ser ut.

Tusen, tusen tack för mycket intressant läsning !

Ska läsa det flera gånger om så att jag verkligen lär mig.

Jag bockar och bugar !

Varsågoda, man finner alltid ut nåt själv av att skriva av sig. För mig handlar det inte bara om att läsa sig till saker, utan lika väl att skriva sig till saker, man lär sig alltid nåt nytt.

Den här filmen är en bra vetenskaplig kvantmekanisk beskrivning på vad jag menar. Här kommer de två fienderna som rött och blått (kan låtsas att det är sossarna och moderaterna haha). Som två tjurar från varsitt håll är de nu redo att smälla samman. När de så till slut möts går de lite runt varann som katten kring het gröt, de gör en slags parningsdans där de uppvaktar varann i all hat/kärlek. PANG!!! Det smäller till och vips är de eniga, båda har nu bytt färg till vitt som kan representera det allra högsta inom oss, friden, freden, upplysningen och framförallt enhetlig kärlek. Båda sidor är nu lika mycket värda och ingen konkurrans behövs därför ej längre.

För att återgå till trådfrågan så tror jag att det är därför vi är här. Vi måste våga ingå "krig" med oss själva och våra rädslor som ligger som tjocka lager på lager i våra personligheter. För varje rädsla vi överkommer desto närmare kommer vi dit vi vill, att bli uppfyllda av det här ljuset, och den stora kärleken. När vi har kaosat färdigt i oss själva, kommer nästa steg vi måste låta andra kaosa klart i dem och när alla har brottats med sina egna inre kvantfysiska demoner som mikro big bangs. Fysiskt våld och starta krig tror jag inte på, det är oerhört primitivt att vi ens sysslar med sånt trams idag 2010, men att våga stå upp för sig och inte vara så konflikträdd tror jag är bästa sättet. Det är inte farligt att gräla varken med sig själv eller andra, så länge man inte tar till våld. Det är ju bara ord och orden väcker känslor som sedan kan omvandlas och ge förändring. Känslor är inte farliga, de är ju bara rädslor de med. Man skall inte bära sig illa åt och säga elaka saker men om nån säger nåt dumt till dig så får man inte vara rädd att stå upp för sig och bita ifrån. Var och en måste ta ansvar för hur man själv reagerar, det är ju trots allt bara ett utav lagren som gömmer sig i det stora mänskliga egot som visar ett av alla sina ansikten om nån säger nåt dumt. Där under ytan är den personen precis lika "vit" som dig. Ju fler rädslor man har desto större egoist är man skulle jag vilja säga. Om du har 10 rädslor så har du som tio olika falska jag som täcker ditt riktiga jag och för varje lager av falskt jag du knäcker desto närmare ditt sanna jag kommer du, som ligger där inne i kärnan och när du närmar dig mitten så upptäcker du att du inte alls var i närheten av att vara den du först trodde dig vara. Detsamma gäller dina vänner som bor kvar längst ut i sina skikt, vissa tappar man på vägen, de kanske inte känner igen dig längre och du ändrar din syn även på dem eftersom ni nu "växt ifrån varann".

Mitt inlägg låter oerhört naivt i dessa oerhört "proffsiga" inlägg.

Jag bestämde mig en dag för att nu så accepterar jag inte smärtan
längre. Jag låg och mediterade och lyckades att tänka bort smärtan.
Sakta men säkert så försvann den.

Och i 3 dagar så fullständigt vägrade jag att acceptera den. Kände jag
att den var på väg så kunde jag genom tanken få den att sakta men
säkert försvinna igen. Jag hade som en spärr inom mig.

Men så en dag så vann smärtan. Den gick över bommen och struntade
i det röda lyset. Den gick över övergångsstället och tog kommandot över
mig igen. Och jag klarade inte att lägga den i en svart sopsäck och låta
den brinna upp.

Men jag kunde under 3 dagar med tankens hjälp mota bort smärtan.
Och jag känner att jag vill verkligen göra ett försök igen ….

Det vara ett intresant inlägg och tror att det hjälper mot mer än fysisk smärta.

Ska läsa igenom allt igen, känner att där kan var en lösning på mitt egna problem :-).

Väldigt bra skrivet "Gevurah"

Vi har själv valt att inkarnera igen. Valet som är vårt eget eller alla val eller vägar bestämmer vi själva än vad detta innebär. Vi är fria att bestämma detta själva. Även lidandet. Jorden är en lekskola i medvetande. Hade Jontte.

Vi är här för att utveckla vårt medvetande ur medvedantets evolutions aspekt.

Jag håller med om era tankar på att vi lever livets skola, och är här för att återupptäcka oss själva gång på gång och stegvis utvecklas.

Jag är också nyfiken på steget före; varför vi är det?! Varför är vi skapta? Varför existerar denna livets skola? Är vi vår Skapares lek? Någons förströelse? Eller finns det något högre syfte vilket vi inte är redo att greppa än?

Upplysning har alltid ett pris inte ur ett ekonimiskt perspektiv utan genom försakelse av tidigare handlingar så som känsloupplevelser eller tankemönster. Dessa inlärda mönster leder oundvikligen till kriser.Dessa vane beteenden eller kristalliserade former har vårt sinne fått nog av för att uppleva någongting vidare kommande ur medvetandets "pontential". ( Därför denna leda eller lidande "Buddha") Denna "potential" har hela mänskligheten fått given som arv från själar som genomgått upplysning. För att bli upplyst kanske jag bör upplysa er om att det finna graderingar inom upplysthet. ( Jakobs stege eller Min faders hus har många boningar ) Processen är unik lika unik som det finns personligheter. Min process genom gick jag med stor vånda och kaos i sinnet med hjälp av stor hängivenhet och tilltro "obs" inte tro utan tilltro. Lyssna på Buddas ord. Höra är lika med tro. Tilltro är lika med lyssna. Nyfikenheten är vad den är? Processen är i sig själv vad jag beskrev tidigare mycket vånda och besvikelse men juvelen är tillfredställese och frid. Min process, 15 år ungefär, kärlek och empati är vårt svärd. Detta svärd kan ingen besegra. Snubben Jontte hade.

Labolina tack för din nyfikenhet. Du är inte separerad eller du tillhör ettskapet men du är inte medveten om detta än vännen min. Även jag har gjort dumheter som omedveten eller kanske jag ska säga pubertala misstag. Det är av oriktiga handlingar man bör lära sig av då menar jag inte omoraliska. Beroende av dogm eller livsoskådning kan alla handlingar vara omoraliska. Existens vilket  är liv går inte att beskriva det kan bara upplevas. Jag kan inte med ord beskriva gud det är en upplevelse. Skaparen leker inte du har skaparen inom dig det är din egen uppgift att finna honom eller det är allas vår uppgift. Händgivenhet är ordet studera hade Jontte.

Vi är här för att älska och för att upptäcka att allt är kärlek. Vi är kärlek. Det enda som är.

Enligt vedantan och yogisarna är moksha meningen med livet när man uppnått  moksha slipper man cyklerna av död och återfödelse. Den eviga cirkeln.

När man blir upplyst blir man inte heller påverkad av karma , action but no reaction. act but dont react.

man lever i världen men samtidigt utanför. Precis som en lotus som lever bland lera utan att blir påverkad av det. Så lever en yogi i världen utan att påverkas av dom saker som finns i världen. negativa som positiva. Ni kanske har sett buddist munkar dom är på samma nivå hela tiden dom är varken överentusiastiska eller ledsna.

#15 Det är alltså inte enligt yogisarna ditt fria val att återfödas , man återföds så länge man inte blir upplyst som tur är så föds man utan att veta hur många liv man levat. Tänk om man visste varje gång vad man varit innan då skulle man nog tröttna på att komma tillbaka hela tiden.

Detta är äldsta skrifterna som finns.Och det står där sen om man är på den nivån att man förstår eller inte , eller tror på det eller inte får man själv avgöra.

hat föder hat, medans kärlek övervinner hat.

#20 ja kärlek bortom det fyskiska , när man pratar om kärlek så tror folk att man ska älska en partner osv eller älska sina medmänniskor kanskemen man kräver då också någonting tillbaka oftast.

men det finns en kärlek större än detta. unconditional love man ger utan att kräva någonting tillbaka.

Ger nan kärlek till en partner är det oftast för att få det tillbaka.

#13: Hej, Bluemary. Du skrev: "Men jag kunde under 3 dagar med tankens hjälp mota bort smärtan. Och jag känner att jag vill verkligen göra ett försök igen …."

Mitt tips till dig är att meditera och då du känner smärta (under meditationen), låt smärtan bli ett med dig. Försök känna på smärtan så mycket som möjligt (följ med den när/om den förflyttar sig i kroppen). Fråga dig själv: "Var kommer den här smärtan ifrån?" och be dig själv att få uppleva roten till smärtan. Säg att du vill veta smärtans ursprung och att du kommer att acceptera vad än som är ursprunget till det onda i ditt liv. Säg dig själv att du accepterar dig själv fullt ut, precis som du är och att du vill uppleva smärtan, så att den sedan kan försvinna. Meditera gärna så en stund varje dag, under så lång tid du själv känner att smärtan behöver på sig för att försvinna ut ur ditt liv. Det är viktigt att inte mota bort den, utan att istället omfamna den varje gång den uppstår och försöka känna på den så mycket som möjligt. Det finns en orsak till att den är där, och du vill få reda på den orsaken för att bli fri.

Stor kram och hopp om att du snart ska bli fri.

#22: Tack, Yogflame. Den sortens "kärlek" som är kravfylld är förstås inte kärlek i sin renaste form. Kärlek är att älska.

japp .

inte så många som är bra på det, barn däremot är mer rena.

Man kanske skulle vara lite mer barn ibland. Fast inte barnslig då

Jag brukar alltid deklarera för mamma att jag är barn när hon tycker jag är för barnslig

Man ska alltid ha kvar barnasinnet vuxna har ju alltid en Bort/förklaring till allting och tror inte på saker dom inte förstår eller kan förklara..

Hej bluemary!

Det vanligaste svaret om vad som är det mest väsentliga i livet när personerna närmar sig döden är - vad jag har förstått -

Att utveckla sin kärleksförmåga.

Varmed då avses en allt mer opartisk kärlek, inte bara den romantiska kärleken eller kärleken till familjen (även om denna har betydelse).  Och som förstås inkluderar förlåtelse av andra och av sig själv, eftersom förlåtelse är en aspekt av villkorslös kärlek.

Tycker själv att det svaret är oöverträffat, även om denna slutsats kan uttryckas i miljoner olika former.

Den villkorlösa kärleken är också essensidealet i de gamla visdomsskolorna och andliga traditionerna.

Hjärtlig hälsning

gma

LivsCoach och Kursledare

http://www.gmaaction.kulturservern.se

"meningen med livet"

Är att leva det,
lite krångligare delen är

att du ska leva ditt liv,det kan ingen annan göra
(och du ska inte leva någon annans heller)

lite mer övergripande
är vägen,målet och meningen: Kärlek

och genom att leva vårt liv,lär vi en ny nyans av den…

?
funderar

penke 

jättetydlig jag är då,pekar med hela handen *skratt*