Bra fråga! Jag ser det så här:

Det är bara när vi kan släppa taget, d v s, acceptera livet som det är utan att sätta etiketter och döma/bedöma saker och ting som fel eller rätt, som vi kan ta sant ansvar: för våra tankar, känslor och handlingar.

För om vi hela tiden protesterar mot verkligheten, mot det som händer och säger "så här borde det inte vara, så borde du inte säga till mig, detta borde inte ha hänt, osv", så står vi ju och trampar på samma plats och tar inte eget ansvar alls.

Jag skyller ju då nämligen ifrån mig och säger; jag är ett offer för vad som händer mig - eller för vad du säger till mig. Jag har inget ansvar här.

Jag kan bara ta ansvar när jag ser det som det är - att det är mina egna tankar som skapar min unika version av verkligheten och dina som skapar din - och att ingens är rätt och den andras fel, bara olika perspektiv. Jag tar ansvar för min upplevelse, mitt perspektiv. Det är sant ansvar.

I motstånd - vilket är motsatsen till surrender/acceptans - så kan jag dessutom inte nå min inre kraft i nuet att faktiskt förändra min värld om jag vill. För det är ju i min inre värld som den yttre världen föds.

Tack Tunridan!

En sån bra förklaring. Den är lätt att ta till sig. Kan bara hålla med.Tack tack

Precis, går inte att förklara bättre tycker jag.

Tack för den tolkningen.

#1

Tack för kloka tankar och god input. Det kanske klarnar för mig vartefter. Det är mycket som skall landa både mentalt och i känslan

Tack alla för fin respons.

jag har tänkt lite i den riktningen som det finns en liten historia omkring, den om Åsnan.

Ni känner säkert till den

Gud kan ge dig en åsna, men du får själv passa den, ge den mat och binda/hägna in den osv.

Dvs lagom av varje tänker jag.
Använda sin urskiljningsförmåga till att veta när man ska göra vad, dvs  lita/surrender till livet och när tar man eget ansvar och agerar….

#7

Vilken fin historia!

Det är i de tankebanorna jag rör mig nu. Att jag faktiskt kom till det här livet i ett paradisiskt hörn av världen, jag är född frisk och stark i det stora hela och att jag då har möjlighet att ta ansvar för och påverka min situation. Och tjäna.

Den moderna versionen av åsnehistorien är det Raymond Ahlgren pratade om i sitt sommarprat förra sommaren. Den här kan jag lyssna på om och om igen.

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_080723030049.mp3

#x

Mina tankar slår dock kullerbytta när jag tänker kring surrender för i dem handlar det så mycket om att agera, göra och finna lösningar och vägar framåt. Det ligger så långt bort från mig att, oavsett hur situationen ser ut, att liksom sluta jobba fram till vad jag tror är en lösning.

Eller är surrender vad jag gjorde för länge sedan när jag trots intensivt jobbsökande på en ort inte fick napp? Och då slutligen skickade en ansökan till Stockholm bara för att kolla meriterna och då hux flux fick det jobbet som jag motvilligt tackade ja till eftersom jag inte ville till Stockholm. Är DET surrender?

Eller hade surrender varit att stanna kvar där jag var och på något sätt accepterat att jag inte fick något jobb där jag ville och låtit ödet föra mig vidare därifrån?

Jag förstår inte riktigt surrender. Varken intellektuellt eller känslomässigt. Ett skäl till jag funderar kring detta är för att jag har arbetslösa vänner som säger sig vilja ha jobb men knappt inte orkar söka några. Är det surrender? Att våga överlämna sig, i mina ögon, mer totalt åt ett skeende istället för att vara med och försöka påverka så mycket som möjligt själv?

Kan man göra någon annan liknelse? Jag tänker på flugan som fastnar i spindelns nät. Ju mer hon kämpar desto värre blir situationen i någon mening. Hon snärjs allt hårdare i kampen.

Eller som åtminstone myten säger att man skall göra när man möter en björn. Lägg dig ner och spela död.

Men hur i hela friden skall jag som människa kunna veta när jag skall lägga mig ner och spela död. Hur kan jag veta? Eller är det så att vi människor kämpar på tills vi inte orkar mer och att det då automatiskt blir surrender som för mina arbetslösa vänner? Eftersom de tappat orken att söka.

Finns det någon begriplig aspekt av detta tema? Att ha insikten kring när det är surrender och när det är ansvartagande och agerande som gäller?

Surrender såsom jag förstått är att man låter gud jobba igenom en. att man accepterar att man är en marionettdocka i guds händer. Att allt man gör är det egentligen gud som gör.

Men det är bara min tolkning du är fri att tolka det hur du vill.

#9

Det pratas och skrivs mycket om människans fria vilja. Ger vi upp den då? Eller gör vi oss til marionetter av fri vilja? Utan eget ansvar? JAg frågar för jag begriper verkligen inte detta

Surrender är svårt, jag ser det inte som att det är det samma som att "ge upp" i den meningen att man inte "orkar söka jobb".

men sedan kan man mycket väl ge upp en kamp ändå…. för att när man väl gett upp och ligger där på golvet så öppnar sig nya vägar…

Vi har absolut ett ansvar, Gud har ingen som helst användning för en människa som inte kan ta ansvar och tänka själv.

Utvecklingen till att utföra Guds vilja är ju utvecklingen i att bli mer och mer själ. Själen står i kontakt med Guds Vilja (i viss mån). Även själen utvecklas ju i en djupare och djupare kontakt med först vårt solsystems Guds vilja för att mer o mer övergå till Galaxens Gud vilja osv osv…

Så när vi är 100% själ utför vi den del av Guds vilja som vi kan uppfatta, via det Buddhiska planet och de ashrams som befinner sig i de vibrationer.

Surrender, ser jag som att de hinder du har, ska du ta dig igenom och ju mer du släpper taget om dom och accepterar att det finns, ju fortare går dom över..

Den fria viljan, har inget med surrender att göra, den är de val du gör för att utveckla dig på ditt egna sätt, det finns ett mål, men hur du väljer att gå dit är upp till dig själv..

Så ser jag på det.

För mig ligger ett svar i en kombination av It is well with my soul och Sinnesrobönen.

Förstnämnda är titeln på en amerikansk hymn. Orden betyder för mig att det är min själ som vet och som därför har överhöghet över egots vilja. Själen har en plan för mitt liv här på jorden, en plan som jag som person sällan är medveten om. Vi kan ju undan för undan lära oss att "höra" själens svaga viskningar genom världens brus och personlighetens högröstade dominans.
Men oftast kanske vi ändå känner oss osäkra på vad som är vad. I motgångar och svårigheter vill jag därför ha tillit till att det som sker är i enlighet med själens plan, det vill säga, "it is well with my soul".

Men därmed kan det inte vara rätt att bara acceptera eller falla undan för allting. Mycket utsätts vi väl för, för att vi ska träna, utvecklas, övervinna hinder och så vidare. Då är sinnesrobönen i all sin enkelhet och skönhet en god levnadsregel för mig.

When peace, like a river, attendeth my way when sorrows like sea billows roll; Whatever my lot, Thou has taught me to say, it is well, it is well, with my soul.

Och:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

(I sinnesrobönens ursprungliga, längre, version finns även ordet surrender med. Observera att "Gud" i denna bön ska tolkas enligt vars och ens egen uppfattning "om honom", så som Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogeam föreskriver.)

#12

Det är det som är mitt dilemma. När skall jag släppa? När skall jag kämpa och försöka lite till? När jag stupar?

Jag fattar det inte. Hur kan jag surrender med bibehållet ansvar?

#0

jobbsökande på en ort inte fick napp? Och då slutligen skickade en ansökan till Stockholm bara för att kolla meriterna och då hux flux fick det jobbet som jag motvilligt tackade ja till eftersom jag inte ville till Stockholm. Är DET surrender?

Detta är väl ett personligt surrender du gav upp och skickade ansökan till sthlm Detta har ingenting med det self-surrender som nämns av alla gamla skrifter..

Prova sök på self surrender  och läs lite så kanske du får ett svar men jag tror inte det står om handlingar och ansvar. Kankse det är egot som ifrågasätter detta så att du ej ska self surrender , nu säger jag inte att det är så men det var bara en tanke som slog mig

#13

Tack för fint svar! Sinnesrobönen behövde jag bli påmind om.

Och den här älskade jag

When peace, like a river, attendeth my way when sorrows like sea billows roll; Whatever my lot, Thou has taught me to say, it is well, it is well, with my soul.

Tack!

Undra om artikeln mista sig själv kan säga dig något….

#17

Finner jag den här på siten? Lat har inte lärt sig sökfunktionen men kan prova om jag vet att den finns

jag vet ju inte om den säger något… men den handlar ju om att överlämna sig… dvs surrender

att mista sig själv

#

En liknelse fann sin väg till mig och den fick mig att åtminstone börja förstå något kring surrender vs ansvar.

Om man tänker sig en flod, vilken som helst, sä är det i regel ganska strömt åtminstone vissa delar av floden.

Och sedan tänker vi oss själva som kajak/kanotpaddlare i denna flod.

Surrender är att våga följa flodens ström oavsett om den strömmar mycket eller lite, oavsett om det är svårt att hålla balansen eller ej i vår lilla kajak. Surrender är på ett sätt att inte leta upp den där lågt hängande grenen att klamra sig fast vid för att ha kontroll över läget och få en tillfällig imaginär stabilitet.

Ansvar är att paddla så mycket som krävs för att hålla balansen, att hålla kajaken på rätt köl. Och vila i paddlingen när vi kan. När floden flyter lugnare.

Surrender är att en högre aspekt av oss själva går in och jobbar. Och där är liknelsen med floden extra bra på något vis för allt är som bekant ett. Och vattendroppen i floden blandas med alla de andra vattendropparna när den faller ner från sitt blad. Den 'finns' fortfarande i någon mening men den har nått ett större sammanhang av sig själv - floden. Så kan man se oss människor också. Vi är som vattendroppar som letar efter att nå vår flod eller ocean om man så vill.

kanonfin liknelse!