Jag har definitivt under min andliga resa träffat mer än en själsfrände. Människor som betytt och betyder mycket för för mig på olika sätt. De är en del av mitt liv och sätter färg på tillvaron.

Min andliga make? Jag har tjugo års bröllopsdag på midsommar. :-) Och nog är han min själsfrände och livskamrat….

Jag är också övertygad om att det finns själsgrupper som inkarnerar ihop, men också mkt vanligt, om inte vanligare, tror jag att bara några få ur gruppen inkarnerar och blir hjälpta av den inre gruppen! The inner backinggroup!

Sedan tror jag också att det finns andra själar man har ihop det med som inte nödvändigtsvis tillhör samma grupp av själar, men som man ändå träffat många många gånger och har karmiska band både positivt och negativt. De man uplever sig ha postiva band med kallas ju då ofta själsfränder, p g av att man passar varandra och förstår varandra så himla väl.

Träffar man någon ur själsgruppen blir ju banden tightare!

Tyvärr så händer ju det senaste inte ofta, oftast är man på olika håll iaf om det handlar om längre komna själar som är  mer på arbete än annat i inkarnationen.

Så inbillar jag mig det hela …

Härligt Lionadh…lyckliga du…tack för att du ville delge..

Kram//Tm

Mariann,

Oftast är man på olika håll…jaa,så är det nog för mej..men banden är annorlunda..lugna o tighta,fast ..omöjliga till synes nu.

Det hände iaf. jag har träffat min själsfrände.

Kram//Tm

Hur känner man igen att man träffar en själsfrände? Eller någon man umgåtts med i ett annat liv?

Hej !

med barnen har det växt fram för mej..jag känner starkare o starkare band..det känns att vi hör ihop sen länge,men det e klart..alla älskar vi ju o har band till våra barn.

Men jag förstår vad du menar..jo,när jag träffade min själsfrände ..så var det bara som om  jag sa…men..där är du ju,är det du.. ! Blev helt tagen och kände så tydligt igen honom,skrämmande samtidigt,för jag har aldrig sett honom tidigare i detta liv.

Sen bekräftade ett känt medium mej..som inte hade en aning vad som hänt.

Man bara känner…en oemotståndlig kraft,som dock ej behöver vara passionerad eller så..kanske inte ens motsvarar vår bild av "drömpartnern" men det är ngt. annat mkt speciellt,så var det iaf för mej..

Tror det var nåt i ögonen…själens spegel…

Kram//Tm

#6 Kan bara säga att jag känner igen det du skriver…När en människa från första stund väcker gamla minnen. Min själs bästa vän.

Har träffat många själavänner. Omedelbart igenkännande har det varit alla gånger. En härlig känsla av samhörighet. skratt och glädje, samma humor. En vän som bara ger energi när man träffas :)

Utan dessa möten ahde livet varit fattigt….Tack mina själavänner!

Kul att höra fler som kännt som jag..tack för din berättelse.

Jag brukar säga att livet känns andefattigt utan dem..ett internt ordspråk,men det finns en liknelse med dina sista rader Camilla :-)

Kram//Tm

Precis.. jag är oerhört tacksam för mina själfränder som gör livet  eller iaf gjort det uthärdligt!

Vad gör man om man känner en sådan stark dragningskdraft gentemot någon, men det är ej lämpligt att "kliva fram"?

Om jag hade känt så, ha de jag nog bara "stått där jag är". Dvs inget gjort, erkänt mina förståelser för mig själv, men inte klivit fram….

mmmm…men tror ni inte att om det är en själsfrände så kommer vi till slut att få kontakt…Dom känner ju samma dragning till oss som vi till dom..

Annars är vi kanske inte själsfränder…?

Kram till er all//Tm

Hur är det med negativa själsfränder då? Jag har ju levt ett långt destruktivt äktenskap med en man som jag fick veta att jag varit gift med i minst tre tidigare liv  Jag såg detta som en läxa jag inte hade klarat ut tidigare, inte förrän i detta liv tog jag tag i det, bröt upp relationen och vägrade hunsas och köras över mer. För övrigt har de vänner jag hittat på det sättet, de som jag haft en alldeles öppen och ärlig relation till och som tyckt, tänkt och känt som jag alla övergivit mig… slutat höra av sig och ignorerat mig när jag försökt få kontakt… vad betyder sådant då?

Hej, 

 Vill gärna "prata" om detta med dej.Har ont om tid nu,men tittar in senare..

Kram//Tm

Hej, 

 Vill gärna "prata" om detta med dej.Har ont om tid nu,men tittar in senare..

Kram//Tm

Hej, 

 Vill gärna "prata" om detta med dej.Har ont om tid nu,men tittar in senare..

Kram//Tm

Hoppfull,..

Det där du beskrev känner även jag igen. Min uppfattning är precis som du att vissa relationer där vi förmodligen har haft flera karma skall upprepas i liv efter liv,tills vi så smånigom klarar upp det.

Det sista du nämner ,kan det bero på din skilsmässa? Ibland tyvärr är det ju så att "vänner" känner sej nödsakade  så att säga att välja sida tyvärr ,min erfarenhet (vad jag har hört o sett) är då att det är många som väljer den partern som blev "lämnad"..

Personligen tycker jag inte vi ska döma överhuvudtaget,det bästa är ju alltid att försöka vara vän med båda givetvis,vi har ju ingen aning om varför människor skiljer sej.

Det är ju absolut privat och upp till var o en…men,tyvärr har jag sett sådana fall..

Det är intressant det du nämner om att i detta liv vägra låta dej hunsas…bryta upp…min tro är att när vi uppnår viss andlighet,efter fler karman om jag kan uttrycka det så..får nya chanser detta liv så att säga tills vi klara uppgifterna o det vi ska lära oss på jorden…

Men vi kan ju inte veta,bara tro…men det är väldigt intressant och här kom min "tro" till dej,tack för att du delade med dej.

Må så gott!

Kram//Tm

P.s tror vi lever så många liv vi behöver för att till slut "betat" av all våra uppgifter o då till slut vara andligt medvetna o lyckliga o så hoppas jag vi känner det,att vi får känna oss fullkomliga…D.s

                                      *I hope*

//Tm

#13 Det du skriver säger mig mycket! 

Just att man fastnar i destruktiva mönster liv efter liv….till man själv inser, tar tag i det och bryter upp, vägrar låta sig köras över mera. (detta har inget att göra med min sambo) 

Kärlek är också att låta sig själv få kärlek. Inte bara ge och älska sig själv(som inte är lätt).

jag är övertygad om att vi har både positiva och negativa band med diverse människor och bestämmer oss för att inkarnera med x antal sådana möten längre och kortare för att beta av dessa negativakarman och med hjälp av de människor som amn har positiv karma får man hjälp att klara av det… men ibland kan det mkt väl vara så att vi får liv med nästan bara negativa möten…

# 17 Nej det beror inte alls på min skilmässa :) när vi skilde oss för över tio år sedan tog alla, alltså alla våra kompisar, vänner, bekanta, släkt (inklusive min egen familj i början) osv hans parti och de flesta slutade till och med att hälsa på mig. De jag talar om är vänner jag lärt känna under åren efter min skilsmässa, som jag umgåtts med men som sedan dumpar mig… utan några skäl som jag kan se eller förstå och de pratar inte heller med mig utan ger mig the silent treatment.

Ja camilla, ska man tolka det utifrån att man får vad man ger ut så har jag uppenbarligen förtjänat att vara dörrmatta i många av mina tidigare liv… lite konstigt kanske…

Oj, jag formulerade mig inte bra…jag tänkte såhär Man ska inte bara ge kärlek, också försöka älska sig själv och det är verkligen inte lätt…

Har haft tunga inkarnationer där jag älskat för mycket men kärleken varit obesvarad, där måsta man nog gå in och själv sätta stopp för något som bara förintar ens hjärta. 

Jag funderar mer så att för många liv sedan använde jag mig av mörk magi, för att bevisa att jag valt ljusets väg kommer massor av tester på vägen, i många tunga liv….som detta.

Camilla,Mariann…kändes så rätt det ni skrev,tror oxå att vi kan upprepa mönster liv efter liv,för att så smånigom som sagt beta av de destruktiva förhållandena,

Hoppfull,du verkar haft/har det svårt,vet inte vad jag ska svara dej om ditt dilemma,men du verkar vara en härlig själ,så felet kanske inte ligger hos dej…?

Sköt om dej!  Ha en bra dag allesammans,

Kram//Tm

 egentligen blev inte min formulering så bra där… du camilla hade ju inte precis skrivit om karmalagen… utan det att man fastnar i negativa mönster liv efter liv… nåväl, kanske vore det läge för mig att ta reda på lite mer om mitt ursprung… kanske skulle det hjälpa mig förstå en del av de saker som liksom bara händer mig.

tillymilly, jag vet inte om jag haft det svårare än någon annan… man har ju ändå bara sig själv att jämföra med eftersom det egna livet är det enda man verkligen ser :) Jag har aldrig sett det som att jag haft det särskilt svårt, men andra reagerar ofta så när de hör om mitt liv :) Det här väl ihop med detta: mista sig själv… men man kunde ju hoppas att det inte går åt ett helt liv för att lära sig den läxan ;)

Hoppas på det Hoppfull,vad vi kanske ska komma ihåg är att vi kan inte ansvara för andra människors handlande/uppfattning

Vi kan ju bara ta ansvar för oss själva,ja givetvis om vi har barn så ansvarar vi ju över dom,men inte andra vuxna så att säga,partners,vänner kolleger etc.

Lyssna,hjälpa finnas kan vi ,men ansvar nej,det tror jag inte.

Lycka till var i nuet.

Kram//Tm

Hej!

Jag har läst o begrundet lite grann här. Jag kan tänka mig att denna person, då jag träffade honom, kände igen honom och känslan var positiv. Om han känt en dragning till mig verkade det få motsatt effekt; han drog sig undan, stötte bort.

Nog kan det väl vara så att man inte väljer samma vägar, och når samma insikter. Man dras till det man känner igen kanske. Jag och min man är nog tillsammans för att försonas. Vi har haft diskussioner med varandra sen första dagen! Missförstånd hela tiden. Men vi har en stark grund gemensam.
Om vi levt i ett annat liv, så kan det vara klasskillnad jag känner gentemot honom. "Du ska inte tro att du är förmer" var den mening som dök upp i mig en gång när vi satt med några vänner och pratade om andliga saker. Lustigt eller hur! Nu är vi jämlika helt och hållet; t om lika mycket i lön och samma utbildningsbakgrund.
Det gäller nog att vara observant på de vägval som dyker upp. Sist och slutligen har man sin fria vilja.. och man har alltid ett val.
Då tycker jag det är skönt att veta att det val man gör är alltid det rätta, och att man alltid befinner sig där man ska vara. ;-)

# 26 

Nir_tak,precis som du nämner så stötte jag bort en själsfrände…men det var för att jag blev rädd för känslorna jag kände o att tiden inte var inne så att säga,jag blev rädd o därmed avvisande..

Relationen du berättar om du har med din man,låter för mej som att ni detta liv ska klara "ut" för att så smånigom klara ut det (min tolkning).,då jag upplever liknande själv.. Du verkar ju ha kommit en god bit på väg där,:-)

Få se då hur vi klarar den uppgiften,vi får inte mer än vi klarar har jag fått sagt till mej ..Det kan nog stämma.

Det skrivs en del om våran livsplan o själsfränder,men det är ju inte alltid vi behöver följa vår "livsplan"..det beslutet tar vi väl själva..men det intressanta med själsfränder är att hur det än blir o vad det än blir av våra möten så glömmer vi nog dom aldrig…

Kram//Tm

P.s val ja,så sant..våra livsval de bestämmer vi själva,men ibland för att komma fram till våra val o egen fria vilja kan vi behöva hjälp på vägen,är det då vi fördjupar oss i vår andlighet månne…?

#25 jag håller helt med dig om att vi bara kan ta ansvar för oss själva men i det ansvaret ingår ett stort ansvar för hur vi är mot andra. Vårt sätt att uttrycka oss, handla och tänka. Vi förmedlar saker till andra och det är vårt absoluta ansvar att hantera vårt uttryck på ett klokt och respektfullt sätt.

Det var intressant Nir_tak och tillymilly, har aldrig riktigt tänkt det som att de kanske drar sig undan för att de inte är redo… som vanligt har jag lagt skulden/orsaken hos mig och att jag inte är tillräckligt trevlig, intressant osv. När jag tänker på det så, så stämmer den tanken väldigt väl… de kände igen sig i mycket av mina tankar men blev skrämda av min direkthet och tanken på konsekvensen av att tänka som jag. Det var en befriande tanke :) Tack!!

#30 Det du skriver om ansvar är så bra beskrivet!!! Helt riktigt att vi ska ta ansvar för våra handlingar.

Jag har fått bekräftat av ett medium att den man jag lever med idag är min själsfrände. Vi har varit tillsammans i 22 år, så det kan ju förklara varför vi har klarat av det. Jag hade inte tänkt på vårt förhållande som själsfränder tidigare, men haft en känsla av att det ska vara vi, att vi hör ihop och kommer att vara tillsammans livet ut. När jag sedan fick detta mer eller mindre bekräftat av ett medium som påtalar om att vi är själsfränder har flera bitar i mitt liv fallit på plats, och jag känner en otrolig trygghet i vårt förhållande. (Jag har dessutom fått veta att han var min trädgårdsmästare i ett av mina tidigare liv, då jag levde på ett slott i Frankrike. Det tycker jag är lite extra kul att reta honom med.)

Wow vad häftigt! Jag funderar mer och mer på att söka upp någon som kan titta på sådant med.

Vet inte om det hör till ämnet själsfränder, men vad gör man med någon i familjen som använt manipulativ misshandel gentemot en? Och som man känner att man inte vill träffa mer, och samtidigt känner att man vill träffa för att biologin säger att man hör ihop? Släkttraditioner osv, familjeplikter.

Vad bör man göra med en sådan relation för att få ett avslut? Kan man/bör man dra upp en mörk hemlighet som manipuleraren har tvingat en att bära i många år, och låta förtryckaren möta det? Typ "jag vet att du gjort så här mot mig, för det minns jag! Jag minns allt!"

Eller kan man typ "förlåta" och tacka för den erfarenhet och den lärdom man ändå fått, som jag känner att jag varje dag använder iform av kreativitet och också i min förståelse av andra människor. Det har gett mig en klokskap, en insikt i hur den sortens smärta ser ut och vilka processer som finns iden. Jag har därmed fått förmånen att hjälpa andra. Räcker det som "andligt avslut" eller ingår det att jag ska möta min förtryckare och dra upp hemligheten i ljuset? Jag tänker, att det är Guds sak att döma, han som ser allas innersta hjärtan?

Jag tänker på det här apropå att själsfränder inte alltid behöver ha haft en bra/sund relation? I af i människolivet. Sen har jag hört att det krävs en stark kärlek och tillit att få uppdraget som den som ger en så svår insikt.

Det här blev nu kanske ett långt och svårt inlägg, och jag är en mentalt stark person, så om ingen känner att ni orkar svara eller har något att säga, så behövs det inte. Jag får många svar nu genom att skriva ändå ;-) Min fråga är i en rent andlig aspekt. Den jordiska, fysiska smärtan är inte längre så svår.

Jag tror inte man behöver konfrontera eller tacka om man inte känner ett så stort "tvång" till det inifrån. Att man måste… går liksom inte att inte göra det. Fast i det läget upplever man mer att man inget val har.

Så när du nu ser det åt båda håll, kan det tyda på att du behöver varken det ena eller andra.

Jag ser det också så som du, Gud regulerar "straff och belöning" dvs KARMAN! Som man sår ska man skörda, tanken….

Så i dina kläder så som jag läser ditt inlägg, hade jag inget gjort, utom möjligen tacka allmänt för livet vad det bringar av alla slags uplevelser och lärdommar, som ju faktiskt berikar en och får en att utvecklas!

Kram på dej

Jag har varit/är i en liknande situation. Jag har ett syskon som behandlat mig på det sätt du beskriver (utifrån det lilla du skrivit). Det har för mig varit en relation fylld av traumatiska händelser och känslor som påverkat mig oerhört destruktivt! För ett antal år sedan kände jag att jag hade kommit till vägs ände, jag kände att nu måste förändring till annars går jag under. Jag försökte då inledningsvis prata med vederbörande… detta var som att slänga bensin på en redan skenande brasa… h*n blev vansinnigt arg och de ord som kom ur denna person efter detta höll på att knäcka mig helt. Hot, inte fysiska men verbala, och till slut insåg jag att jag måste göra slut på detta. Jag bröt därför kontakten, vilket personen i fråga inte heller accepterade utan fortsatte att hårt ansätta mig. Inte förrän jag började returnera allt skickat, blockera mejl och sluta svara i telefon när jag såg detta nummer, upphörde terrorn.

Då började skitsnacket istället, alla våra gemensamma bekanta fick sig till livs historien att jag var svårt pyskiskt sjuk, gick i intensiv behandling (tack och lov träffade jag vid tillfället min psykiater), att jag hade brutit kontakten med hela min övriga familj med eftersom jag var i så dåligt skick så att jag inte klarade av kontakt osv osv osv.  

Det här var en förfärlig period i mitt liv och jag mådde inte så bra förstås, personen manipulerade även våra föräldrar så att de trodde att jag burit mig mycket illa åt och att allt som skett var mitt verk.

Först flera år senare började bearbeta processen, jag behövde alltså flera år av vila och återhämtning efter terrorn innan jag orkade börja nysta i det. Då gjorde jag en förlåtelseritual som inledningsvis var urjobbig. Idag har vi ingen kontakt, detta trots att vederbörande skrev till mig innan jul och ville återuppta kontakten, lovade att börja om och att allt de gamla skulle lämnas bakom oss. Jag har svarat men hållit breven ganska korta som ett sätt att börja bara " känna" på varandra. När det gick upp för personen att jag inte tänkte bara glömma och återgå till det gamla svarade h*n aldrig… det är nu flera månader sedan.

Personligen, om du orkat läsa ända hit :) så tycker INTE jag att blodet kan ställa några krav!! Inte alls, om man fått en negativ inkarnation i familjen är det enbart sunt att ta avstånd. Men det är min syn och jag hade faktiskt aldrig klarat det utan min fantastiska psykiater och lika fantastiska sambo.

Tack för svaren; Mariann och Hoppfull. De var klargörande! Jag behöver ingen upprättelse eller hämnd. I detta fall blir mitt avståndstagande straff nog, om man ska tala om straff. Jag följer helt enkelt mitt hjärta som säger att jag skålla mig ifrån personen. Det  behövs inget mer. För det finns inget mer att säga helt enkelt. Nu går jag vidare! Personen får själv arbeta för att nå sina insikter, det kan inte vara lätt att stå inför livets avslut, se sin ålderdom framför sig, och veta att man begått detta brott inför Gud.

 För mig räcker detta. Jag styr nu. Jag tror det är det viktigaste; ta kontrollen över sitt eget liv och handlingsuttrymme; förminska förövarens. Hoppfull; jag tror jag vill råda dig till att får du mer kontaktförsök från denna person, så ta kontrollen fullt ut och bestäm reglerna hädanefter; genom att inte svara denna person mer. Varken skriftligt eller muntligt. Då ökas osäkerheten hos den som förut haft kontroll över dig, om du inte spelar med längre. Det är ju också det du börjat göra.

;-) Man bör nog försöka känna igen signaler på att man blir styrd av någon annan, och återta kontrollen. Tyst kan man ju alltid vara. "Man behöver inte svara på alla frågor"

kram!

Tack för råd :) Jag kanske inte uttryckte mig så klart. Jag styr ju redan och har själv dragit upp reglerna eftersom jag svarat på det sätt jag valt och velat, inte som h*n bett mig om. Jag har inte släppt personen inpå mig igen, jag berättar inget privat utan bara väder och vindkonversation. Personen ifråga vill ju givetvis ha tillbaka sin kunga/drottningstatus som regent över mig, få styr aoch ställa och bestämma men i och med att jag inte tillät det avstod h*n från att skriva igen.

hokka hay!

Inte kommit ut på forumet förren nu fredag kväll,ser fram emot era kommentarer o blir så glad när fler än jag engagerar sej i ämnet.                                                                                                     

Kram //Tm

#30 #25  Kan bara tala för mej själv ,men ser det som givet att ta ansvar för mina egna handlingar o alltid bemöta med kärlek,respekt och eftertanke,så som jag själv vill bli bemött..

Jag har tom slutat tänka negativa tankar om medmänniskor (ja,förutom onda uppsåt..brott osv.då kommer ju en besvikelse /förskräckelse över förstås)

Utan det där vanliga tänket,tex om nån säger något som för mina öran låter fel,så dömer jag aldrig,om nån gör "fel" så tänker jag att det var ju förmodligen inte meningen…

En befrielse.

Sammanfattningsvis. Givetvis ska vi ansvara för våra handlingar,förmedla kärlek…så tycker jag.Helt självklart

Vad jag menade var att vi kan inte ansvara hur andra väljer att agera,men däremot kan vi väl hoppas att vi speglar av oss god energi o kärlek och därmed får det tillbaka.   

Kram//Tm

Intresant ämne! Har inte läst alla inlägg i den här tråden, men jag måste bara säga att jag hoppas att det är så.  Det kändes oxå för mig likt flera av er beskriver, när jag träffade min man som att det var rätt. Som att vi känt varandra förut. Jag var bara 17 när vi träffades och nu firar vi 14 år tillsammans.

Jag hoppas också att jag levat tillsammans med mina barn tidigare. Sen har man ju vissa nära och kära och bekanta som man har en viss känsla för, men sen vet jag inte om det är för att man levat förr eller vad det är?

Läste en bok om Reinkarnation nyligen. Minns inte vad den hette, men den var en lärobok för såna som utövar regressionterapier. Tidigare har jag läst Brian L Weiss böcker som jag vart rekommenderar och där man får hopp och tro om att själsfränder får mötas igen. Den här "faktaboken" däremot fick mig att tvivla på allt jag någonsin trott på.. Enligt den var det inte ofta man lever med samma människor igen.

Enligt den föds man tillsammans just om det är något som skall redas ut. destruktiva förhållanden då med andra ord, som jag såg att några beskrivit om här. Och t. ex ens barn i det här livet är ofta ett offer från tidigare liv som man t. ex mördat eller gjort illa på nåt vis och nu har man fått i uppgift att ta hand om den människosjälen på ett bättre vis. Därför är ofta förälder/barn relationer kompliserade. Den tanken är inte speciellt trevlig.. man vill ju leva i den drömvärlden att man haft en kärleksfull relation till sina barn tidigare och inte behandlat dem illa..

Boken byggde på upplevelser under hypnos och mycket av det kändes rätt, men just det där med bildern av själsfränder krossades totalt för min del.

Och angående destruktiva förhållanden så var det tvärtom i förra livet. Den som "plågar" en i det här livet så har man själv gjort illa tidigare.

Hm.. Jag tror nog på Själsfränder fortfarande. Och på att livet är en skola där man skall lära sig sina läxor. Lär man dem sig inte kommer man tillbaka med samma läxa igen. Enligt Brian L Weiss möter vi ständigt på samma teman och själen kan ha sina samma intressen i många liv. T. ex man är läkare i ett liv, helbrägdagörare, barnmosrka, anbetar för att hela människor. Själen har en viss bana han följer.

Brian L Weiss har skrivit en bok om just själsfränder men jag minns inte för tillfället vad den heter. Han har sammanställt material från regressioner där han fört patienterna tillbaka till tidigare liv för att se vilka själar de känner igen. Det var otroligt facinerande att läsa om hur många som just kände igen sin själsfrände och hur de levat många liv tillsammans!

Nu skall jag sluta vara långrandig och börja gå och sova.. Jag återkommer

loorena! Tack för ditt intressanta inlägg,har lite ont om tid nu,men ska läsa det igen sen o skriva ett par rader till..

Kram//Tm

Tack Loreena för att du delade med dig!

loreena,inte långrandigt alls,din berättelse var intressant.

Jag tror som du oxå tolkar det att vi har våra läxor att lära,samt att har vi tillfredsställda relationer sen tidigare liv så vi en chans att klara upp dem nu,i detta liv..

Känslan som du beskriver att vissa människor har man en viss känsla för,det upplever jag oxå..

Det där med hypnos kanske man skulle våga prova..

Brian L Weiss,rekommenderar du,då ska jag köpa dom,för jag vill veta mer,det är bra att läsa flera författare tycker jag,för att se flera vinklar samt denna möjlighet vi har på forumet,att kunna "bolla" våra tankar,diskutera vända o vrida på frågorna med varann-det tycker jag är ett fantastiskt sätt att få mer klarhet i våra livsfrågor

P.s Rita Rogers,själsfränder är oxå en bok jag kan rekommendera,lättläst o trevlig.

//Tm

Jag har träffat en själsfrände… Men livet är komplicerat;)

#46# Ja,Ijin,det kan vara det…lycka till:-)

//Tm

#45" rättelse  Otillfredställda relationer sen tidigare liv

//Tm

Tack! Roligt att kunna dela med sig!

#45 Tack för ditt boktips! Jo visst är det roligt att höra vad andra har för åsikter om såna här intressanta ämnen. jag har länge varit intresserad av reinkarnation och haft mycket funderingar kring det ämnet.

Intressant tråd, skall läsa mer i denna senare innan jag ställer frågor eller kommenterar, onödigt att ta upp saker som kanske redan står skrivet.

puttsr upp den här tråden