![[Mariann]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Förlåtande
Ett förlåtande sinnelag
Tänk dej att du drabbas av något negativt. Någon ställer till besvär för dej eller ofredar dej. Det bränner sej in i din emotionella minnesbank, och där lever det kvar. Det kommer hela tiden upp till ytan och översvämmar dej med känslor. Hur reagerar du?
Hur ser ett riktigt förhållningssätt ut till sådana djupt oroande minnen?
Detta är inte en abstrakt fråga för filosofer att roa sej med på lediga stunder. Det är en absolut central fråga för alla mänskliga relationer. Minnet av tidigare oförrätter är den starkaste och mest påverkande faktorn i de flesta konfliktsituationer. Förbittring och agg strömmar på kollektivets nivå genom samhällen, och bryter fram i irrationellt våld, som förgiftar atmosfären i kontakten mellan raser, folkgrupper, religioner och nationer. Hur ska den som vill bidra till att det blir bra relationer mellan människor ta itu med sådana aspekter av minnet?
Genom alla tider, och i kulturer och traditioner så mångskiftande som mänskligheten själv, har insiktsfulla personer anbefallt förlåtelse, som en speciell aspekt av kärleken i relation till minnet. Henri J.M. Nouwen skriver om hur befriande det var, att bli medveten om att vi inte måste vara offer för vårt förflutna utan kan lära oss att
reagera på andra sätt. Och dessutom kan vi välja att ge kärlek till dem som gjort oss illa. Han funderar: "Förlåtelse är kärlek som praktiseras mellan människor som är dåliga på att älska. Den befriar oss utan att vilja ha något i gengäld". Eller med C.S.
Lewis ord, "verklig förlåtelse innebär att man erkänner den felaktiga handlingen och ser den i hela dess nedrighet och illvilja… och ändå försonar sej helt och fullt med den person som utfört den".
Att förlåta är i denna djupare bemärkelse att tillge eller efterskänka, att fritt välja att avstå från, att ge upp minnet av tidigare oförrätt och smärta - och att göra det som en gåva till det större goda. Det handlar om att förlåta, lämna eller offra känslor och smärta som förknippas med det som varit, utan att nödvändigtvis glömma felet
i sej. När allt kommer omkring växer vi som individer och samhällen genom att komma ihåg de felaktigheter vi och andra har begått tidigare, och genom att lära av dem. Det är mänskligt att fela - vi har alla begått fel, alla har gjort det.
Saxat ur triangel Bullentinen 148
Det är precis det här jag pratar om! Att förlåta, inte för att glömma och göra om samma misstag, utan för att bli fri. Fri från känslomässiga fängelsen, fri att vara den man är, fri att kunna känna det sanna jaget, det som inte hålls i fångenskap av gamla negativa känslomässiga bojor!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Jag vet!!!
Även här avviker jag 
. Jag anser att det finns en tredje väg att gå: Att försonas inom sig själv utan att för den delen förlåta. Att släppa minnena och acceptera det som hänt och inte låta det förgifta ens liv, utan att för den skull tillge förövaren. Fast det kanske är andra ord för samma sak?
Antagligen :) Försoning är väl vad förlåtelsen åstakommer eller?
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Skulle tro det… då har man liksom förlåtet. för i samma ögonblick du släpper vederbörande/händlesen så är det väl på ett sätt förlåtet… utan att man säger det so to speak..
Nej, jag menar att jag försonas med mina egna känslor och inte mår dåligt, men fortfarande med förtjusning skulle skära halsen av förövaren, eller åtminstone dansa på vederbörandes grav om någon annan skulle ha den goda smaken att göra det.
Hahaha, du har ett utsökt sätt att uttrycka dig på 
Hm, det är ju inte riktigt samma sak… då har du ju fortfarande samma starka känslor inför förövaren och det är ju just dem man blir befriad ifrån genom att förlåta.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Precis, då mår man någonstans ändå inte bra och har egentligen bara förträngt det hela, packat det redigt långt bort så man mår bra helt enkelt. men det är inte förlöst för all tid o evighet…
Så skulle jag se det iaf…
Inte samma - jag plågas inte av minnena, jag gråter inte över förödmjukelsen, jag hemsöks inte av kramper, hat och mardrömmar. Men om något påminner mig om förövaren, så hemfaller jag åt dagdrömmar om "den ljuva hämnden". Hatet har blivit en befriande vredes glädje, inte offrets smärtkramper. En djäkla skillnad, tycker jag!
Självklart en skillnad, men den ultimata förlösningen är ännu bättre! Som jag ser det… men allt går inte att förlåta utan få nog se att vissa saker får vänta tills man kan…
Enligt mitt eget sätt att se det så har du tagit det första steget, du har försonats med det som har hänt. Kanske innebär det någonstans att du förlåtit dig själv för att du lät det hända (alltså enligt mitt synsätt), alltså att inse att man inte kunnat göra något åt situationen, rent känslomässigt. Det slutgiltliga steget är att förlåta även den som åsamkat dig lidandet (båda kan vara första och sista steg), först då är man helt fri.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#11: Det är just det - jag ser inte varför jag skulle vilja göra mig fri från denna befriande, njutningsfyllda vrede. Den roar mig ju! Men egentligen avklingar den alltmer och förövarna är inte längre intressanta för mig. Fast det är väl jag som är underutvecklad igen förstås … *f-n tar den som instämmer*
Underutvecklad? Det lär knappast någon som läst och tagit del av dina tankar och kunskaper se dig som!!!
Snarare ser jag det som att det inte är tid nu… kanske aldrig… ditt liv är ju bara ditt och det är dina val, dina känslor och dina tankar! Inga fel och inga rätt, ingen under och ingen över!! Min åsikt förstås!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Där håller jag med Hoppfull igen!!
#12 Hehe, instämmer inte! Jag kan känna igen mig i det du skriver, jag HAR verkligen (tycker jag) förlåtit mig och förövarna, MEN om jag utsätts för en händelse som påminner mig om smärtan så exploderar det inombords.
Jag drömmer inte om någon ljuv hämnd, men smärtan inom mig kan vakna och bli lika levande som den en gång var, då försvarar man sig…..överreagerar.
Detta händer inte alls dom perioderna jag har stark kontakt med själen, då ler jag och förstår. ;) Haha, tror jag själv iaf!
Starta ny diskussion