När en människa når en viss nivå av inre stillhet, närvaro och självinsikt, händer något mycket konkret. Man börjar se hur andra inte möter en som person, utan som en projektion. Man ser hur deras föreställningar om världen filtrerar varje ord.

T.ex. om man talar om för någon att man är andligt intresserad, går en andlig väg eller utövar Reiki, har alla sin egen föreställning om saken och människor sorterar in en i någon kategori som motsvarar deras föreställning. Det kan hända att man hamnar i samma kategori som dom som kallar sig ljusarbetare och pratar om uppstigning och frekvenser, fast man egentligen bara mediterar.

Pratar man om Reiki, har de flesta en föreställning om saken. Somliga anser att det är placebo, andra att det är beröringen och närheten som ger en viss trygghet. Vissa anser att det är flum. Det passar helt enkelt inte in i de flestas föreställningsram att det finns en real energi som man kan arbeta med, speciellt när det handlar om distansbehandlingar. Man ser hur de filtrerar världen genom deras fördomar.

Det handlar inte bara om andliga ämnen, utan om alla ämnen. Man ser hur de bara pratar med sin egen inre bild som de har av en. De pratar inte med dig. De ser dig inte, bara deras föreställningar om dig. Detta är anledningen till att många drar sig tillbaka från "flocken".

När man ser att kommunikationen inte är äkta, utan bara ett spel av projektioner, roller och automatiska reaktioner, inser man att det ger en ingenting och det fördjupar ingenting. Man måste spela en roll i sitt sociala umgänge inom flocken och det kan kännas jobbigt.

Vi lever i en värld med en massa oväsen, ytligheter som tar en bort från sin inre stillhet, från sin inre kraft och vill inte slösa sin livstid på detta. Inte bara andligt intresserade inser detta, utan även mycket intelligenta människor. Einstein använde medvetet ensamma promenader som ett kreativt verktyg i sitt vetenskapliga arbete. Han beskrev ofta sig själv som en ”ensamvarg” och betonade hur viktig ensamheten var för hans produktivitet.

Människor som har nått en viss nivå av inre stillhet, närvaro och självinsikt, har hittat en skatt i sig själva som är mer givande än det sociala umgänget med flocken. Somliga drar sig tillbaka helt och lever som eremit uppe i bergen. Andra begränsar deras sociala umgänge. Man vill kommunicera med människor och inte med deras mentala program och fördomar. När man ser detta faller 90 % av allt socialt umgänge bort av sig självt.

Man kan deltaga i flocken men man är ingen del av den och vill inte spela roller som man inte är. I Castanedas böcker berättade Don Juan för Castaneda att världen runt omkring är det "rena dårskapet" och ett medvetet deltagande, utan att bli en del av det, är det kontrollerade dårskapet som är krigarens väg. Det betyder inte att man undviker socialt umgänge, utan rör sig i det med en annan form av medvetenhet.

När jag läste Castanedas bok "resan till Ixtlan" på 80-talet, förstod jag inte Don Genaros berättelse som var en metafor. Han berättade att hans "bundsförvand" katapulterade honom i okända världar och han var tvungen att brottas med den för att tämja den. Sedan ville han gå tillbaka hem, tillbaka till Ixtlan och träffade en massa människor. Men det var fantomer. Han kom aldrig fram till Ixtlan.

Först många år senare förstod jag metaforen. Bundsförvanden var ingen extern varelse, utan hans kundalinikraft. Ixtlan var ingen fysisk ort, utan representerade hans gamla liv. Han kunde inte återvända till sitt gamla liv. Han berättade att alla människor som han mötte var "fantomer". Den enda som var real för honom var Don Juan. Man kan försöka återvända till sitt gamla liv, sina gamla relationer, sina gamla sammanhang, men de är inte längre verkliga för en.

Castanedas böcker är fulla av symbolik och metaforer. Man läser och tror att man förstår. Men först när det blir till ett igenkännande förstår man på riktigt. Det är insikter som måste mogna i en människa.

Fantomer är människor som inte kommunicerar med dig, utan med deras föreställning av dig. De reagerar inte på verkligheten utan på sina inre föreställningar. De är inte närvarande. När man börjar se världen klarare märker man att de flesta går på autopilot, De pratar utan att vara där och lever i sina tankar, inte i verkligheten. De möter dig genom filter, inte direkt.

Försöker man att återvända till Ixtlan, ser man att man mest inte möter människor, utan deras skuggor. Det gamla livet är inte längre verkligt för en som ser. Det är bara skuggor av det som en gång var. Tystnaden känns inte längre som ensamhet, utan som att komma hem.