Jag hörde just en som sa:

”Vi måste vibrera i samma frekvens som det vi ber om,
för universum svarar dig alltid bara på dina frekvenser.”

Och jag kunde inte låta bli att undra vad det är man egentligen vill ha sagt.

Att jag måste vibrera som frid för att få frid?

Att jag får mer sorg om jag befinner mig i sorg och ber om tröst?

Nej, så är det förstås inte.

För då skulle den som är ledsen inte kunna be om tröst.
Och den som är rädd inte kunna be om trygghet.

Den som är förtvivlad skulle inte kunna be om hopp.
Och den som känner sig svag inte kunna be om styrka.

Den som livet känns mörkt för skulle inte kunna be om ljus.

Och jag skulle själv inte ha kunnat be,
när jag mådde som sämst.

Jag hade ingen ”hög vibration” att erbjuda.

Jag hade rädsla, ångest och smärta.

Och ändå bad jag.

Jag befann mig inte i tillståndet jag bad om.

Jag bad inte om trygghet därför att jag redan kände trygghet.
Jag bad därför att jag var rädd.
Jag bad inte ur frid, utan mitt i ångest.

Jag bad inte därför att jag upplevde tillit, utan därför att jag höll på att förlora fotfästet och behövde någonting att hålla mig fast vid.

Jag bad om hjälp och fick hjälp.

Hjälpen kom genom den människa som senare skulle bli min sambo.

Kanske hade hjälpen kommit ändå.

Det vet jag inte. Och jag behöver inte veta.

Men jag vet att bön inte kräver att vi först måste vibrera på ett visst sätt eller lyckas försätta oss i rätt tillstånd.

Människor har bett i tusentals år.
Och ofta när vi mår som sämst…
När vi känner oss som mest förlorade.
När vi för ett ögonblick har glömt vad vi verkligen är.

Det är då som bönen kommer som allra mest naturligt.
Så som jag själv bad när jag mådde som sämst.

Att be är ingen affärsuppgörelse med universum eller Gud.

Det är inte att försöka attrahera det man vill ha.

Bön är något mycket enklare än så.
En intention. En bedjan. Ett rop.
Något som kommer direkt ur hjärtat.

Och här blir det blir svårt att förklara mer,
Eftersom Gud för mig inte är en kraft utanför mig,
utan snarare det vi i vår sanna natur är…

Men det visste jag ju inte på den tiden.

Så när jag säger att jag bad Gud om hjälp och fick hjälp
menar jag inte att någon där uppe hörde mig här nere och bestämde sig för att ingripa.
Utan jag menar något annat.

Jag menar att när vi känner oss hjälplösa och förtvivlade,
när vi har gått vilse i det mänskliga, identifierat oss med formen och inte längre vet vart vi ska ta vägen, så kan bönen bli det som ger tröst och hopp, och ibland, mitt i allt det, kan den gudomliga närvaron lysa igenom.

Man kan säga att det var samma liv som bad och samma liv som svarade.
Livet som bad genom en form som glömt sig själv.

Eller, om man vill kalla det Gud:
Gud som bad till Gud.
Och Gud som hörde Gud.