#0:

Ja, sådana minnen kan man återkalla i sitt medvetande och skapa känslan som man hade just då. Känslan som man hade som barn, t.ex. när man plockade smultron, men som man inte har som vuxen längre. Fin text av dig. 🙂

#1: Jag tänkte mer att jag som vuxen tog mitt inre barn i handen …..och blev den trygga.. 🌸

#2:

Det inre barnet är en metafor för summan av alla mönster för att känna, tänka och handla som förvärvats under barndomen. Det inre barnet symboliserar de känslor, minnen och erfarenheter från den egna barndomen som finns lagrade i hjärnan, t.ex. när man var ute och plockade smultron. Men även alla trauman.

Själv tycker jag att man inte ska betrakta det inre barnet som en separat varelse. Det kan kännas tröstande, men psykologiskt innebär det att man externaliserar sina egna mönster. Man skapar en intern dualism: “Jag och mitt inre barn.” Då separerar man sina egna upplevelser från sig själv.

Men om man säger att "det här är en gammal känsla från när jag var barn" eller "det här är en del av mig som fortfarande reagerar som då” säger man att det som kallas mitt inre barn är bara jag, en del av mig som blev formad när jag var liten. Jag behöver inte skapa en separat person för att kunna möta det.

När man slutar behandla det inre barnet som en separat figur, upphör splittringen och det som återstår är ren klarhet.

I stället för att säga att mitt inre barn är rädd, säger man att det här är en gammal rädsla som aktiveras nu. Det handlar om att känna igen mönstret.

I stället för att säga "jag ska trösta barnet" kan man säga “jag låter kroppen känna det den inte fick känna då”.

Det är självobservation och när du ser att mönstret är gammalt och att du inte längre är den som behövde det, löses det upp.

Det är integration, inte förhandling mellan interna figurer. Detta bygger på enhet, inte splittring. Det som kallas “det inre barnet” är egentligen bara ett nervsystem som en gång lärde sig något och som nu får lära om.

När du slutar skapa interna roller, uppstår en mycket större klarhet.
Du märker att du aldrig varit splittrad. Du har bara haft gamla mönster som ingen visat dig hur man möter direkt.

#3: Jo, jag fattar det. Men när jag skriver som jag gör innebär det inte att barnet jag var och jag som vuxen är två separata varelser…..
Men det är läkande för mig att se vad mitt lilla jag en gång i tiden hade behövt få….

Genom mitt skrivande har jag också fått en förståelse för mig själv och den verklighet som då var och hittat ord och känslor som tidigare aldrig uttryckts utan mer varit reaktionsmönsrer som skapat hinder.

#4:

Ok, nu förstår jag. Du använder begreppet det inre barnet som ett språk, inte som en person. Om det hjälper dig att förstå hur upplevelser från barndomen formade dina reaktioner är det ren insikt och varje gång reaktionerna dyker upp känner du igen dom. Det leder till att reaktionernas dynamik minskar och att uppträdandet minskar.

Ditt skrivande hjälper dig att hitta ord för saker som har varit reaktioner. Det är att ge språk åt en tidigare erfarenhet och när en känsla får språk, slutar den vara ett omedvetet mönster. Det är ett moget sätt att arbeta med sina mönster. 👍

#5: Jag är nog lite otydlig emellanåt och inbillar mig att andra ska förstå vad jag menar.😅

#0
Fint skrivet om inre läkning 💚 Att få möta det lilla barnet inom sig och ge det den trygghet som en gång saknades (så som jag tolkade det) 😊

#0
Din bild säger mer än ord.💚

#8: Tack Gråeld! Men bilden fixade AI åt mig 💚

#7: Tack 💚

#9
AI eller inte, så passade bilden till din text.😉

#11: Tack! Ja, jag tyckte den var väldigt fin 🩷

#0:

Fin och målande text.
Det är alltid bra att läka sitt inre, genom att medvetandegöra det, möta det, och bara se det som det var…och är, i gamla rester.😊 (med den trygghet, och stillhet som man egentligen behövde då)