Jag har skrivit om det förr,
men blev påmind om det igen
när jag hörde en kvinna
kalla sig själv för dubbeluppvaknad.

Ett ord som jag allt oftare
stöter på.

Ett ord som påstås betyda
att vara vaken både till det andliga
och till sanningen om
vad som händer och sker
där ute i världen.

Vem som från första början
myntade begreppet vet jag inte,
men det är inget ord
som hör hemma
i någon gammal andlig tradition.

Och egentligen säger själva ordet
ganska mycket.

För att vara dubbeluppvaknad
måste det först finnas någon
som kan vakna upp.

Ett jag som först sov
och sedan vaknade upp
till någonting.

Och som därefter
vaknade en gång till.

Men egentligen
finns det ingen
som kan vakna.

Inte ens till det andliga.

För jaget är bara en illusion.
Och hela världen likaså.

Och därför är själva ordet
”uppvaknad” så förrädiskt.

För det smugglar in ett jag
som ska vakna.

Och någonting
att vakna upp till.

Fast det egentligen
är precis tvärtom.

Det är inte ”jag” som vaknar,
utan drömmen om ”mig” som tar slut.

Och när drömmen tar slut
uteblir också orden.

Då finns där ingen kvar
som kan kalla sig själv för uppvaknad.

Och än mindre för dubbeluppvaknad.

Så varje gång jag hör någon
kalla sig för det
får jag en bild framför mig.

En bild av en biosalong.

Där någon sitter helt uppslukad
av det som händer på duken.

Arg på skurken.

Upprörd över lögnerna.

Övertygad om att ha förstått
vem som egentligen ligger bakom allt.

Och ivrig att få de andra
i salongen att förstå
vad som verkligen pågår.

Vem som ljuger.

Vem som manipulerar.

Vem som är skurken
och vem som är hjälten.

Utan att ens ha upptäckt
att det bara är en film.