#0: Ja, friden i sinnet kommer när jag inte längre spjärnar emot. När jag inte tvingar mig in i nått som jag inte egentligen vill… och svårast av allt är väl ändå att kunna luta sig mot acceptansen - och tillåta sig vara - där vi är - även - när vår önskan är annorunda mot vad vi vill och önskar, i det obehagliga och rent av svåra……
En ständig övning…..

Lite som vädret.🤔
Även vi och våra känslor kan egentligen liknas vid väderförhållande…..

#0:

Ja, det är det som kallas "wu wei", att flyta med strömen. Om en vattnet i en bäck stöter på ett hinder, t.ex. en sten eller träd, försöker det inte att ta bort hindret, utan vattnet flyter runt omkring.

Rädsor föder oro, oro föder kontrollbehov.
Kontrollbehov föder illusioner.
Illusioner föder…

Vad kan hända och ske, i morgonbitti.
Kommer jag att tappa min mask.
Uttittad, utskrattad och naken.
Vem är jag då.

Att flyta med strömmen, att acceptera vad som än händer och sker.
Kanske är lätt att slå sig för bröstet att säga. Ingen konst alls.

Verkligheten kan vara en annan, av att upptäcka sig själv.
Våga se sig själv i spegeln.

Tankar som bara kom i mig.
Att våga skriva, är en lättnad.🙂

#1:

Ja, verkligen. Och kanske är det just det som är det svåraste, att inte hela tiden försöka förändra det som är, utan våga vara kvar även när det känns obekvämt. Tycker även om liknelsen med vädret… känslorna kommer och går, precis som regn och sol, och inget väder varar för evigt 🍃

#2:

Ja, precis så! Naturen verkar ha fattat det där bättre än vi 😄

#3:

Enkelt är det verkligen inte, det håller jag helt och hållet med om. Men kanske är det just därför det är en ständig övning. Jag tror att ju oftare vi påminner oss om det och mediterar över att även det obehagliga, smärtsamma och sådant vi absolut inte önskar oss är en del av livet, desto mer kan den här acceptansen infinna sig inom oss.

För många gånger har vi ju faktiskt inte så mycket till val. Det som händer, händer. Antingen kämpar vi emot och önskar att verkligheten såg annorlunda ut, eller så försöker vi ta emot det som kommer. Inte för att vi tycker om det eller vill ha det så, utan för att kampen emot många gånger bara gör det som redan är svårt ännu svårare.

Och ju oftare vi övar på det här och verkligen försöker ta in det, desto mer tror jag att acceptansen kan bli en del av oss. Så att den kanske finns där även i de allra svåraste stunderna. Inte så att vi slutar känna rädsla, sorg eller tappar fotfästet ibland – utan att det samtidigt finns någonstans inom oss en acceptans för att även det här är en del av livet 🤗

#3: Så sant…. 🌸

#3: Det är som du skriver. Väldigt svårt och många gånger oerhört smärtsamt.
Dessutom är våra inlärda reaktions mönster - många gånger fullständigt ometvetna - och inte helt enkla att se elker hantera.. . .

#6, #8
Det har varit och är väldigt mycket, just nu. Det känns som man går i gamla cirklar. Snurrandes i förändring av gårdagen och framtiden.
Gamla sår som smärtar sylvasst.
Man känner sig så utsatt på något sätt.
Varför just jag, där är jag just nu. Fast i den tanken, utan svar snurrandes.

#9: Cirklarna, den eviga rundgången
får en lätt att känna sig fången.
Och man värjer sig och man jämrar sig och man fattar inte vad det är man ska se, eller förstå……

❤️

Medans något inom försöker ta sig fram. Bortom ut och igenom medvetandets rand….

Det är ord sprungna ur min livserfarenhet……. och nu smet de ut.
Jag brukar kalla den: Tillblivelsens födelse……

Vad det nu kan tänkas innebära?🤔

#10
Ja, så upplever jag det också.
Ps, vilken sann dikt dessutom. 💚

#11: Tack Gråeld 💚

Ni är så duktiga att skapa bilder med AI, ni båda två.🤗
Och bilderna säger så mycket för mig.
Man får flera associtationer i dessa bilder.
Så jag har sparat ner dom, om ni inte misstycker.

#13: Jag misstycker inte det minsta. Det gör mig bara glad om de kommer till nytta 😊

#13: Misstycker inte alls 💚Jag blir glad när det når in.🙂

Kanske är det just så. Livets inlärda mönster. En vana som vi har lärt oss genom åren… Ett sätt att tackla vår värld.
Kanske behöver man "bryta sig loss",
skapa nya vägar, vanor och mönster.

Och oftast är det i stillheten, som vi får lov att bryta oss loss.🤗 Att inte längre identifiera oss så hårt och fullständigt med cirkeln vi går i…och mönstren som vi spelar ut,
ganska omedvetet.

Vi behöver nog inte ändra något. Men kanske,
välkomna förändringen när den kommer.

#0:

Fint och bra skrivet.😊