Ibland händer det att jag blir så himla trött
på allt detta snack om frekvenser hit och vibrationer dit.

Och på alla som säger
att vi måste höja vår frekvens.
Förstå energi.
Matcha vibrationen av det vi vill ha.

Och inse att universum inte svarar på vad vi säger,
utan på vad vi sänder ut.

Som om livet vore en radio
och jag måste lära mig hur man ställer in sig på rätt kanal.

Bullshit, säger jag.

För livet fungerar inte så,
att jag måste vara i perfekt balans,
i rätt vibration,
på rätt frekvens.

Livet kräver inte att jag förstår det.
Det kräver inte att jag ställer in mig.

Det kräver inte att jag höjer mig,
renar mig, justerar mig, programmerar om mig.

Och framför allt behöver jag inte klä
helt vanliga mänskliga erfarenheter
i ett språk som låter som fysik och kosmologi.

För vad är det som de egentligen pratar om?

Jo, ofta om enkel psykologi
utklädd till kosmiska termer.

För vad är ”hög frekvens”
om inte ett annat ord för att må bra?

Vad är ”låg frekvens”
om inte ett annat ord för att må dåligt?

Och vad är ”universum” om inte ett annat ord för livet självt,
det som händer oavsett om jag förstår det eller inte?

Om jag ler mot kvinnan i kassan
är chansen ganska stor att hon ler tillbaka.

Inte för att universum har läst av min vibration
och skickat samma frekvens tillbaka till mig.

Utan helt enkelt för att jag log mot henne.
Och hon log tillbaka.

Vi människor påverkar varandra.

Det behöver inte vara mer mystiskt än så.

Och om det ändå ska talas i ord lånade från fysiken,
varför så mycket om frekvenser
och så lite om våglängder?

Varför säger ingen:
”Du måste förkorta din våglängd
för att manifestera kärlek.”

Eller:
”Din våglängd är för lång
för att universum ska höra dig.”

Eller:
”Du sänder ut långa vågor av sorg.”

För frekvens och våglängd hör faktiskt ihop.
Högre frekvens betyder kortare våglängd.
Och lägre frekvens betyder längre våglängd.

Så om vi nu ska använda fysikens språk
borde vi väl åtminstone använda hela språket.

Men det gör vi inte.

För det låter inte på långa vägar lika mystiskt att säga:
”Förkorta din våglängd.”
som att säga:
”Höj din frekvens.”

Men i slutändan handlar det inte om frekvenser.
Inte om våglängder, vibrationer eller kosmiska algoritmer.

Utan det handlar om hur vi mår.
Hur vi reagerar.
Hur vi beter oss mot varandra.

Hur vi svarar när någon ler, gråter, ropar eller ber.

Och det kräver ingen fysik.

Det kräver inte heller
att jag förstår några osynliga lagar.

För om jag nu, med deras språk,
”vibrerar” på en viss frekvens,
så gör jag ju redan det.

Jag är där jag är.
Jag känner det jag känner.

Hur skulle jag kunna vara någon annanstans
än där jag är just nu?

Och varför skulle jag behöva kunskap om det
för att få känna det?

Med andra ord kan jag inte vibrera fel.
Och jag kan inte vibrera rätt.

Liksom jag inte behöver förstå känslor
för att känna dem.

Och jag behöver inte förstå energi för att leva.

Jag behöver inte förstå universum
för att leva i universum.

Jag behöver inte förstå frekvenser
för att vakna på gott humör.

Och jag behöver inte förstå livet för att leva det.

Det vore som att säga att jag måste förstå
hur havet fungerar innan jag får bada.

Men havet frågar inte vad jag vet om vatten.

Det bara tar emot mig när jag kliver i.

Och livet frågar inte heller om jag förstår det.

Jag är redan här.
Jag lever redan.
Jag känner redan.
Jag andas redan.

Jag gråter.
Jag skrattar.
Jag älskar.

Ibland är jag rädd, ibland modig.

Allt detta utan att först behöva ställa in mig
på en viss ”frekvens”.

För jag är en människa och ingen radiosändare.

Och därför behöver jag inte vibrera ”rätt”
för att känna kärlek, inre frid och stillhet.

Ofta är det tvärtom.

Att det är just i de svåraste stunderna,
när sorgen är som tyngst
och rädslan som störst,

som den inre stillheten
plötsligt träder fram.

Som om något mjukt inom mig
öppnar sig
när allt annat faller.

Som om kärleken
inte bryr sig om frekvenser,
utan bara om att jag är här.

Precis som jag är.