Inget nytt, bara som en liten påminnelse

---

Det är som om jaget
har blivit vår tids
heliga relik.

Något som måste stärkas.
Skyddas.
Utvecklas.
Optimeras.
Helas.
Marknadsföras.
Förfinas.
Upphöjas.

Överallt uppmanas vi
att bli mer av någonting.

Mer framgångsrika.
Mer autentiska.
Mer attraktiva.
Mer intressanta.
Mer speciella.

Och mitt i allt detta
står jaget
som ett projekt
utan slut.

Kanske är det därför
många är så trötta.

För arbetet tar aldrig slut.

Det finns alltid något
som kan förbättras.
Något som kan läkas.
Något som kan utvecklas.
Något som kan bli bättre.

I en värld där så mycket
är osäkert
blir jaget lätt
en plats att hålla fast vid.

En identitet.
En berättelse.
En känsla av kontinuitet.

Och kanske också
en känsla av kontroll.

Som en liten inre PR-avdelning
som arbetar övertid.

Se mig.
Förstå mig.
Bekräfta mig.
Följ mig.
Lyssna på mig.
Tyck om mig.

Det är inte fel.
Inte ens särskilt konstigt.

Det är bara ett mänskligt försök
att skapa trygghet
i en osäker värld.

Men andlighet handlar inte om
att stärka jaget.

Inte om att förbättra det.
Inte om att göra det större.
Inte om att göra det viktigare.

Andlighet handlar om att genomskåda det.

Att se att det vi kallar jaget
inte är den vi är,
utan en berättelse.
En identitet.
En mental konstruktion.

Det är därför
så många visa människor
genom historien
inte har uppmanat oss
att fullända jaget.

De har uppmanat oss
att undersöka det.

Att observera det.
Att fråga:
Vem är jag?
Vad är detta jag?
Var finns det?

För ju närmare man tittar,
desto svårare blir det
att hitta det.

Tankar finns där.
Känslor finns där.
Minnen finns där.
Föreställningar finns där.

Men något fast jag
hittar vi aldrig.

Bara det
som är medvetet om allt.