Det finns något vi sällan lägger märke till.
Att allt vi någonsin upplever
bara är framträdanden i medvetandet.

Färgerna vi ser.
Ljuden vi hör.
Kroppen vi känner.
Världen vi rör oss i.

Allt framträder där.

Och ändå går vi runt
som om världen där ute
är den yttersta verkligheten.

Men ur ett djupare perspektiv
är det inte så självklart.

En dröm kan kännas fullständigt verklig
medan den pågår.

Vi springer genom landskap,
möter människor,
känner rädsla, glädje och förlust.

Men när vi vaknar
förstår vi att det bara var en dröm,
ett fenomen i medvetandet.

På samma sätt
är även det vakna tillståndet
ett fenomen i medvetandet.

Det är bara mer stabilt
och mer konsekvent.

Fenomenen kan vara många:

Vardagliga perceptioner.
Drömmar.
Mystiska upplevelser.
Psykedeliska visioner.
Nära-döden-upplevelser.

Alla dessa tillstånd
kan kännas oerhört verkliga.

Men ur ett djupare perspektiv
är de alla bara framträdanden.

Ingen av dem är mer grundläggande
än de andra.

En psykedelisk upplevelse
är inte mer sann
än vardagsperception.

Men den är heller inte mindre verklig.

Båda är fenomen i medvetandet.

Det essentiella
är inte innehållet i upplevelsen,
utan det som upplevelsen framträder i.

Det är det verkligt viktiga,
inte vilken upplevelse som är sann.

Det är därför
många andliga traditioner
varnar för att jaga speciella upplevelser.

Visioner kan vara spektakulära.
Extatiska tillstånd kan vara omvälvande.

Men de kommer
och de går.

Och är inte lika för alla.

De säger inget
om det som aldrig förändras.

För det verkligt verkliga
kan bara vara det som inte kommer
och som inte går.

Kanske är det här
det mest förbisedda i hela tillvaron:
att världen framträder.

När man börjar se det
skiftar också förståelsen
av tid och rum.

Vi har lärt oss att tänka på tid och rum
som stora behållare
där allt händer.
Som om jorden är en plats
vi kommer till,
och universum något som bara finns där,
oberoende av oss.

Som om vi föds in i dem
och sedan rör oss genom dem.

Men om universum framträder
i medvetandet,
framträder också tid och rum.

Då blir idén om
att vi kommer från någonstans
och är på väg någon annanstans
plötsligt mycket mindre självklar.

Det är inte vi
som kommer och går.

Det är fenomenen
som förändras.

Världen skiftar.
Kroppen förändras.
Händelser dyker upp
och försvinner.

Men det som allt detta
visar sig i
rör sig aldrig.

Det är stilla.
Oförändrat.
Som en skärm
där bilderna växlar
men skärmen själv
är densamma.

Ur ett perspektiv
är allt illusion.
Ur ett annat
är allt uttryck.

Rörelse sker.
Förändring sker.
Men medvetandet
förblir orört.

Och då blir något tydligt:
Vi är aldrig födda
på en plats.
Vi reser aldrig
till en annan.

Vi är alltid
det medvetande
där allt annat
kommer och går.

Det är inte vi
som rör oss.
Det är världen
som passerar.
Bara omgivningen som förändras.