Det ofattbara
Bara några söndagstankar 😊
Jag tänker ibland på alla dessa idéer om tidigare liv, själskontrakt och själens resa. Själv kan jag inte ta dem på allvar. Inte för att jag vill provocera, utan för att de helt enkelt inte kan vara sanna. Det som är bortom tid, bortom rum och bortom sinne kan inte fångas i ord eller begrepp. Det går inte.
Och om något inte kan fångas, om det inte låter sig beskrivas eller förstås, då måste allt som påstås om det vara fel. Rakt igenom. Det finns ingen delvis sanning, inga subtila förklaringar – bara fel.
Ändå försöker vi människor alltid göra det omöjliga. Texter skrivs. Det undervisas i olika läror. Berättelser om själars resa fortsätter att cirkulera. Men allt detta är bara former, konstruktioner av ett sinne som längtar efter något som inte kan ägas eller förstås.
Jag kan inte längre hålla fast vid sådana berättelser. Jag kan inte låta mig förföras av dem, även när de låter vackra. Det finns inget underliggande “hemligt” som kan avslöjas genom ord, inget dolt kontrakt, ingen tidigare existens som kan bekräftas.
Så jag förnekar. Jag förnekar alla idéer om själens resa, om karmiska lärdomar och om avtal bortom livet. Inte för att det är roligt att säga nej, utan för att det inte finns något att säga ja till. Och när jag skriver detta vet jag att även dessa ord bara är ord.
Och därför funderar jag ibland på vad som skulle hända om alla dessa begrepp skulle försvinna, lämna människornas huvuden för gott. Om berättelserna slutade cirkulera, om språket inte längre försökte fånga det ofattbara.
Kanske skulle det bli en stillhet som inte går att beskriva.
En lätthet som skulle kännas i hela kroppen, hos alla människor.
För när berättelserna tystnar faller också all oro, all rädsla, all ångest som begreppen bär med sig. Rädslor för dåliga inkarnationer, för karmiska konsekvenser, för att inte ha varit god nog. Och det för med sig en sådan enorm frihet, en sådan enorm lättnad, när allt detta faller bort.
Och när det gör det kan inget annat än verkligheten bli kvar.
Verkligheten som den är, utan lager, utan förklaringar, utan berättelser som tynger eller formar den. Bara det som är, så naket, så rent, så närvarande.
#0: Så tomt att det inte behöver rättfärdigas, hävdas eller bevisas.
Fint skrivet 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
- Redigerat 2026-01-04 15:48 av Stjärnskott
#0:
Förståndet har svårt att acceptera att det finns saker som det inte förstår. Förståndet resonerar utifrån separation och söker dualistiska förklaringar för det som inte är dualistiskt.
Det kan t.ex. vara en separerad gud som gör kontrakt med själar utanför sig själv. Eller en gud som straffar sin skapelse för att den inte är bättre än vad han har skapat dem till. Det finns alltid dom som säger "att så här är det", dvs. ger människorna ett koncept att tro på, som varken går att bevisa eller motbevisa.
Man måste tro och om man inte tror är man en "dålig männniska". Så klassar man sund skepsis och vett i huvudet till något negativt. Gud är arg på dom som inte tror, propageras det.
Förr i tiden gav man sådana här koncept till folk för att styra dem. Prästerna förmedlade konceptet till folk. Nuförtiden, när inte så många tror på religionerna längre, söker sig folk till alla möjliga coacher och gurus och idag sprids helt andra koncept ut av självutnämnda vägledare. Nu är det pengar som är anledningen till att sprida ut koncept med guider, andar, själsresor och själskontrakt och de självutnämnda vägledarna ersätter prästerna.
Karl Marx sa att religioner är opium för folket. Nuförtiden kan man säga att det som de självutnämnda youtube coacherna sprider ut är heroin för folket.
#1: Tack! Ja, precis så 😊
#0:
Kanske handlar det också om gamla vanor. Vanor som tanken har… Enda sedan man var barn så har man lärt av andra att tänka på ett sätt… Det är det enda sätt som tanken vet.
#4:
Precis så är det! Människans upplevelse av världen inte är “objektiv”, utan formad av ett livslångt inlärningssystem. Vi tränas att uppfatta världen på ett specifikt sätt, och detta formar både vårt tänkande och vår perception. Världen vi lever i är en beskrivning som vi har accepterat och upprätthåller genom språk och uppmärksamhet.
Det är alltså inte världen som formar oss, utan det är vår tolkning av världen, given av kultur, språk och uppfostran. Först när den inre dialogen tystnar, kan man uppfatta världen direkt, utan kulturell programmering.
Den inre dialogen består inte bara av tankar, utan av att vi namnger allt som vi ser, tolkar allt som händer, håller fast världen i en stabil form och bekräftar vår socialt inlärda verklighet.
Vi ser inte världen som den är utan som vi tänker den. Den inre dialogen berättar för oss vad saker "är", håller fast våra identiteter, upprätthåller våra rädslor och filtrerar bort allt som inte passar in i vår beskrivning.
Avbryter man denna automatiska tolkningen av verkligheten och upplever den direkt, uppstår klarhet, tystnad och en känsla av att allt är nytt. Det handlar inte om att sluta tänka, utan att sluta kommentera.
#5:
Ja, det var bra skrivet 🙂
#6:
Tack! 🙂
Starta ny diskussion