#0:

Men om man inte vet att man är i ett sådant tillstånd, som du skrev i din första mening, hur vet man då att man ska vakna upp ur det genom att avidentifiera sig från tankarna och känslorna?

Jag hade förresten för nån dag en jobbig dröm och trodde det var verklighet. Men sen tänkte jag att jag kanske har fel och prövade ut att vakna upp. Det lyckades.

#1:

Tänkte mig nog att det sker av sig själv, alltså inget man bestämmer sig för. T ex om man pratar med en god vän, som är bra på att lyssna.

#2:

I så fall kan man bara låta det ske.

Det hade varit intressant att veta, vad som hände direkt innan den här drömmen löstes upp, om det nu hände något? Om det fanns en tanke, ett ord, en insikt eller något som fick dig att plötsligt fundera över det där om vad du håller på med. Om du förstår vad jag menar?

Bra fråga…jag tror det var en kombination att jag fick uttrycka det jag upplevde/kände i meddelande till dig…samt dina svar om att se gud "bakom" alla uttryck…och kanske att jag skrev en vänlig rad till en av handledarna via instagram (men som jag inte fick något direkt svar på).

Jag skickade iaf meddelandet till dig att "jag får återkomma när jag känner mig bättre"…och just när jag skickat det så kände jag som en distans till "allt", som pågick i mitt huvud…hur de då negativa känslorna och tankarna höll mig som i en dröm…och genast klarnade saker och ting upp inom mig…nu är det ju inte så att allt alltid kommer kännas så klart som då…😊 men jag tycker det håller i sig än idag.

#5:

Vad fint att höra 😊 Det gläder mig verkligen. Ibland räcker det med en liten insikt eller tanke för att perspektivet ska skifta, så att man plötsligt ser allt lite utifrån, som den som betraktar i stället för den som är fast i det.

Ja kanske var det just det där att du fick uttrycka det du upplevde och kände, som hjälpte till att skapa lite distans och klarhet 🤗

#6:

Så var det nog🤗

#0: Jag tänker att jag kan dela lite hur jag ser på det hela och lite tankar jag har. Kanske är dessa märkliga tillstånd inte bara förvirring eller psykisk dimma. Kanske är de snarare signaler från djupare lager av vårt medvetande, från det som inom buddhismen ibland kallas det stilla sinnet, det som finns bortom tankarna. När vi fastnar i en sorts inre virvel, i en illusion inom illusionen, är det som om vårt undermedvetna försöker visa oss något: att vi fortfarande håller fast vid något som inte längre tjänar oss.

Buddhismen talar om Maya, världens illusion. Den är inte nödvändigtvis ond eller falsk, men den lurar oss att tro att våra tankar och känslor är hela verkligheten. I själva verket är de bara skuggor på väggen, rörelser på ytan av något mycket större. När vi blir paralyserade av våra egna inre bilder, kan det vara ett tecken på att medvetandet försöker dra vår uppmärksamhet bort från bruset, mot stillheten bakom.

Att ”vakna upp” ur dessa tillstånd kan därför ses som en sorts nåd. Ett ögonblick av klarhet, där illusionen plötsligt löses upp och vi ser att allt det tunga aldrig var hela sanningen. Kanske är själva upplevelsen, förvirringen, drömlikheten, förlusten av kontroll, en del av vägen. En påminnelse om att det finns något i oss som försöker väcka oss, om och om igen.

Så när sådana tillstånd kommer, kanske man inte alltid behöver kämpa emot. Kanske kan man istället möta dem med stillhet, som en vänlig observatör. Se dem, känna dem, och sedan låta dem passera. För bakom dem, när illusionens slöjor faller, väntar alltid tystnaden. Och i den tystnaden, vårt sanna hem.

#8:

Precis så ser jag också på saken. Att vara en neutral observatör i stället för att identifiera sig med sina tankar och känslor. Man kan i stället betrakta känslor och tankar som gäster.

Fata Morgana skrev en gång ett inlägg om det:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1502096/kanslor-ar-som-gaster

#9: Det måste jag läsa!

Men gäster är nog det bästa begreppet för hur man ska se tankar och känslor. Neutralt, inte dömande.

#8:

Det var både klokt och fint skrivet. Tack för ditt tillägg.
Kanske är det en livstid av "övande", att inte försjunka i dessa udda tillstånd…och kanske räcker inte ens det. Men att inte kämpa emot dem (eftersom man då mest göder dem) är nog bästa vägen.😊🙏