#0:

Jag kände bara lättnaden inombords när han fick slå sönder kannan. Men han hade också kunna sålt den för 300 000 dollar, köpt en öde ö, och spenderat resten av sina dagar i frid på ön. Som Sadhguru en gång sade; "Pengar i fickan är bra, men pengar i huvudet är inte bra." men jag förstår samtidigt Bao. Jag har själv en förmåga att vilja göra mig av med de saker som får mig ur balans. Men hur sunt just det är, vet jag inte.

#1: Samma tanke slog mig, att jag nog också hade sålt kannan och gjort något trevligt med pengarna i stället för att slå sönder den. Men kanske det inte gick någon nöd på Bao trots hans enkla liv och att han hellre fortsatte njuta av livet på sin solstol 😊 Tanken som också slog mig, var han försökte hitta tillbaka till sin inre frid med att sopa undan saker i det yttre, i berättelsen verkade det att fungera bra för honom, men för en annan kanske det inte hade fungerat lika bra.

#0:

Jag måste erkänna att jag skulle ha sålt den. Att ha tillräckligt med pengar ger också ett inre lugn. 😊

#2:

Ja, han kanske gillade att arbeta och ha sitt enkla liv där han nu bodde, och inte ville byta ut det mot en paradisö. Kanske hade pengarna han fått av att sälja kannan bara fortsatt att få folk att komma till honom och tigga om pengar. Kanske var att slå sönder den ett "infall" av honom? Historian ställer många frågor, och får en att fundera och reflektera.😊

Det är nog också som du säger, lite av ett sätt att sopa undan saker i det yttre under mattan. Ofta kommer det ett liknande bekymmer, i en annan form när man väl har möblerat om i det yttre. T ex fick jag själv, efter att en gång i tiden ha gjort mig av med de flesta av mina ägodelar (när jag började insjukna i min första psykos), köpa tillbaka det mesta igen.
Man löser egentligen bara saker tillfälligt när man möblerar om i det yttre…det håller jag själv på ganska konstant att i praktiken försöka förstå, och praktisera.
Så kanske löste han bara problemet tillfälligt genom att slå sönder kannan?😄🤔

#3:

Nog samma här. Om jag inte fått ett infall och försökt lösa problemet snabbt, men tillfälligt, förstås 😉 eller så hade jag känt att jag inte velat sälja en ägodel som gått i arv i flera generationer. Sen, efter den tanken kom tanken, att kanske hade jag övertalat mig själv med att "mina släktingar hade nog velat det bästa för mig, och tyckt att jag ska sälja kannan för att få ett 'bättre' liv"…😄 Men jag hade nog sålt den i så fall med ett visst mått av dåligt samvete tror jag.🤔

#4:

Ja, det känns konstigt och ledsamt att sälja saker som har gått i arv i flera generationer. Men om man förstör den känns det ju heller inte bättre.

Jag har också saker som har gått i arv i flera generationer. T.ex. foton som är över 100 år gamla och det är inga självtagna foton, utan professionella foton som en fotograf har gjort. Saker som är över 100 år gamla räknas som antikvitet och eftersom det är med en massa foton som visar mina förfädrar i militäruniform under första världskriget har de också ett historiskt värde.

Bing copilot uppskattade värdet på mellan 10 och 100 euro per fot och jag har en hel skokartong full med dessa foton. Det var nån gång under krisen innan Fata Morgana hade ett jobb, som jag funderade på att låta uppskatta värdet och ev. sälja dom. Jag har ju inga barn som skulle kunna ärva dom. Men i alla fall har jag dom kvar.

#4: Nu tänkte jag nästan glömma att svara dig här, men ja, man löser bara saker tillfälligt när man möblerar om i det yttre. Det var precis det som jag tänkte på när jag läste denna historia 😊 Håller med dig totalt 😊

#5:

Nej, det känns ju inte bättre att förstöra det.

Ah, ja vi har också lite äldre foton i släkten. Minns ett foto på morfar om det kan ha varit på 50-60-talet. Nu är det inte sådär jättegammalt. Men ändå kul att se och ha. Jag fotograferade fotot och "digitaliserade" det. Men tyvärr vet ingen längre var det är tror jag…

#6:

😄 ingen fara.

#7:

Jag känner inte ens personerna på mina gamla foton, som levde för över 100 år. På 60-talet började jag själv att fotografera. Min första kamera var en lådkamera. 😄

#8:

He he, då var du före mig med att börja fotografera……………………..😅

#9:

Och på 70-talet började jag att utveckla mina filmer själv. I skolan fanns det ett fotolaboratorium. Det var tider det med svartvit foton….. 😄

#10:

Ja, svartvita foton är fina. Det händer att jag gör om mina till svartvita ibland.

#11:

På 60-talet var färgfilmer och dess framkallning dyra och för invecklat för att göra det själv. Svartvit fotos var enkla att framkalla. Man behövde en framkallningsdosa som man placerar filmen i och det fick man göra i totalt mörker. Sen fyllde man framkallningsvätska i den och till slut fixeringsvätska. Sen torkade man filmen och för att göra fotos behövde man en projektor som projicerade negativet på ett fotopapper. Sen la man fotot först i framkallningsvätska och sen i fixeringsvätska och torkade den. Det var spännande att se hur fotona blev. Idag är det betydligt enklare. 😊

#12:

Det är nog en spännande process. Min far var också intresserad av fotografi som yngre, och hade ett särskilt mörkerrum i huset. Men jag var nog inte född då, eller för liten för att komma ihåg det.😊 Hade jag varit tillräckligt stor hade det varit spännande att vara med vid framkallning. Men minns att vi också hade en diabildsprojektor och en full låda med diabilder när jag var liten. Ibland tog vi fram allt det och kollade på familjebilder på en stor, vit duk. Ska man göra liknande idag får det bli på TV:n. Men bilderna blir då inte lika stora som på duken, vill jag minnas.

#13:

Fast på TV´n har man bilderna i HD.

#14:

Hehe, ja, kvalitén är det ju skillnad på så klart 😊