Oj vad obehagligt. Äter du någon medicin för att minska tillfällen med sådana episoder?

#1:

Ja, det var riktigt obehagligt. Hade en liknande period för tio år sedan men den var mycket längre och allvarligare.

Hade ju nyss bytt medicin mot psykos för några veckor sedan, så nu har jag bytt tillbaka till den gamla som verkar fungera mycket bättre på mig😊

#2: Ja 10 år mellan låter ju som att den medicinen faktiskt hjälpt dig :)

Nu när du var i episoden. Var du medveten om att du var i en episod eller förstod att du agerade konstigt när du låste in dig i olika rum och tog av en vask? eller du agerar logiskt med tanke på vad det är du upplever i episoden, så det du gör är logiskt just när det händer och först efter förstår du hur illa det var?

Hur lång var första episoden? Hur kändes det efter den när du förstod allt som hänt utan att du kunde styra det? Blev du rädd att det skulle hända igen?

Har själv aldrig varit med om något liknande, men en väninna får spruta med jämna mellanrum för att minska risken för psykoserna. Hon är inte någon som pratar om det så jag kan inte fråga såna här frågor till henne. Men jag tycker det är skrämmande samtidigt som jag tycker det är fascinerande hur hjärnan och signalerna kan koppla om så totalt, utan att vi kan göra något åt det när det sker. Så jag vill gärna lära mig mer om hur det upplevs av någon som är med om det.

Så tack för svar du ger :)

Ja i stunden var det väldigt logiskt och självklart att ta bort handfatet och spegeln, låsa in mig mm. Man vet inte att man är i psykosen när man är där, så det går inte att tänka "oj, nu har jag psykos så nu måste jag sluta upp och söka hjälp". Det är lite som att när man äter lunch är det ju helt logiskt att äta upp maten. Man tänker inte att man måste sluta för att det är konstigt.😛

Men jag hade en eller två tankar på sjukhuset (då när jag inte ville ta medicinen mm) att typ "vad 17 håller jag på med egentligen?" men den tanken försvann snabbt igen… Kanske var det en gnutta medvetenhet i psykosen.

Den förra episoden varade nog under flera år, men i mer eller mindre intensitet. Men när det var som värst var jag våldsam, och försökte även ta mitt liv. Så långt gick det inte den här gången. Jag var rädd efter förra episoden att det skulle hända igen. Och kanske var det för att jag hade erfarenheten av förra som denna inte blev lika allvarlig. Men denna gången kom det på en dag, som att tvärt falla ned för ett stup. Men bara över en natt så blev jag nästan återställd igen.

En stor del av det var att jag bara hade ätit två måltider på kanske tre dagar, inte sovit på tre nätter, och knappt druckit vatten. Bara av det kan man ju börja hallucinera. Sen att jag tvärt slutade med mediciner och kosttillskott av någon anledning gjorde det ju inte bättre!

😊

#0:

Välkommen tillbaka på sajten! 🙂 jag undrar ju om det verkligen var medicinbytet som var ansvarigt för det här. Som jag ser var du tvungen att sova i vandrarhemmet eftersom det renoveras i din lägenhet. Det tog dig ut från dina rutiner. Sen sömnlös i 3 nätter och bara 2 måltider på 3 daga och knappt dricka vatten. Det är en häftig kombination.

Har du prövat ut om kosttillskotten som jag rekommenderade att pröva ut hjälper dig att må bättre?

#4: tack för din förklaring kring medvetenheten. Misstänkte att det var så. Kanske bättre på ett sätt än om man hade varit medveten om att man har psykos men inte kan komma ur den.

Vad fruktansvärt att du gick med det så länge första gången! Himla tur du inte dog.
Märkte inte de i din omgivning att du inte var dig själv?

Hur känns det att vara inlagd nu när du är dig själv igen? Jobbigt eller skönt?

Starkt av dig att vara så öppen kring det så såna som jag får lite ner förståelse kring psykoser.

#5:

Tack!

Svårt att säga. Det kan nog ha varit en kombination av alla sakerna. Men jag fick bra många fler psykossymtom av att bara byta medicin, som röster mm, som jag skrev om på psykologi iFokus. Tänkte att jag kunde härda ut, men då gick det som det gick.

Har tagit kosttillskotten noggrant som du rekommenderade sedan dess. Men jag slutade även med dem, så kanske även det bidrog? Ska börja med dem igen när jag kommer hem.

#6:

Det är nog både och. Om man är lite medveten kan man ju stanna upp och söka hjälp. De i min omgivning märkte nog, men jag var så avstängd och ville inte ha hjälp.(den första psykosen alltså)

Det känns bra här nu på sjukhuset.😊 De vet ju vad det handlar om och kan ge mig den hjälp jag behöver.

#7: Vad skönt :)
Hoppas det blir symptomfritt länge nu igen. Och försök att dricka och äta varje dag :)

#8: det ska jag. Byter nog inte medicin i första taget igen😜

#7:

Jag har inte läst vad du skrev på psykologi, men om medicinbytet fick dig att höra röster redan innan tiden på vandrarhemmet, var den gamla medicinen bättre. Synd att den nya med färre biverkningar inte hjälpte lika bra.

Ja, det var nog kombinationen av allt som var orsaken. Men att knappt äta, dricka och sova på flera dagar skulle få vem som helst att må psykiskt dåligt, men speciellt om man lidar av psykos. Du måste se till under den tiden som du inte är i psykos, att du har regelbunden sömn, måltider och dricker tillräckligt. Det måste bli till rutin. Hur länge måste du stanna på sjukhus nu?

#9: nä det förstår jag :)

#10:

Jo, synd det.

Det var precis vad en i personalen sade här, att bara det skulle göra så att man hallucinerar.

Vet inte hur länge jag kommer stanna. Är ju på tvång än så länge, så får bara gå ut ensam lite runt på sjukhusområdet. Det är ju läkaren som bedömer när jag får åka hem. Kan dröja en vecka, två veckor, eller fler. Men borde inte bli månader.😊

#12:

Hoppas att det snart går så bra att dom släpper hem dig. Det är ju också en psykisk last att vara inne på sjukhus och borta från sitt trygga hem.

#13:

Precis.

Tänkte på det. Funderar om det kan ha varit så att det inte fanns så mycket "ego" (tjocka tankeformer) som var i vägen för psykosen. Inte för att jag är egolös alls. Det var bara som att jag sjönk djupt snabbt, och sen lika snabbt upp igen, ur psykosen. Som att bli totalt knäpp, men ändå inte kunna skada någon. I stället för att ha spärren… Och i stället gå med en klump i magen.

Tänker lite på vad Osho sade… Om att få alla "begär" uppfyllda för att bli frisk. Kanske man blir frisk snabbare om man vågar släppa på spärrarna och bli totalt knäpp ett tag
Men ändå inte så att man råkar skada någon.

Var bara en tanke jag fick

#14:

Det finns en teori av Sean Blackwell, som själv lider/led av psykos, att en psykos kan uppstå om egot kollapsar, till exempel på grund av stress, ödesslag eller droger. Han anser att en psykos inte automatiskt är en dålig sak utan kan vara en chans för egot och själen att läka.

Jag är dock inte insatt i hans teorier och har ingen aning om han är på rätt väg, men han har skrivit böcker om det.

Om det intresserar dig kan du ju läsa vad han skriver:

https://www.bipolarawakenings.com

Tack ska kika i länken. Under tiden ville jag bara skriva att fick den här tanken på att man kunde skapa nåt "knäpphus" där folk får på ett säkert sätt bli knäppa och spela ut sin knäpphet… Men denna avdelning är ju faktiskt lite så. 😆

#16:

Är inte hela världen ett knäpphus? 😄😊

#17:

Haha…. Jo 😂

Förresten, blev lite förvånad när läkaren skrev ut mig idag. Så nu är jag hemma igen.😊

#19: Fint att höra 😊 Och det är väldigt starkt av dig att skriva om din "psykotiska episod" så här, och jag är så hemskt ledsen att jag inte hunnit skriva här än, men jag har haft en så otroligt ansträngande vecka 😪 Tur att det snart är helg, för jag vill ännu återkomma till den här tråden 🙂

#20: ja, återkom gärna.😊

#20:

Ja, det är både modigt och ärligt att skriva så öppet om ett sådant problem. Det finns ju också sådana som inte ens är ärliga till sig själva och klassar det som att prata med andar om dom hör röster.

#19:

Det var just det som jag önskade dig, att du snart får gå hem igen. Glädjer mig för dig. 😊

#22:

Det blir som en terapi för mig att skriva, och berätta. Sen tänker jag att folk bättre förstår mig, och saker som sker om de vet. Också tycker jag verkligen om att skriva. 😊

#23:

Gick snabbare än jag trodde att få åka hem. Tänkte mig iaf att vara där nästa vecka. Men skönt var det att komma hem (även om det är ett väldigt bra ställe där jag var).

#24:

Men i alla fall är det modigt av dig och det är bra att du arbetar aktivt på dig.

Hemma är ändå det bästa stället. 😊

#25: Visst är det så🙂

#18: På tal om knäpphus, så måste jag bara berätta för dig snowy, att i mina ögon är du mindre knäpp än de flesta andra som jag genom åren diskuterat med på olika forum. Jag har känslan av att man nästan bara möter "medvetslösa" människor där ute. Men du är inte som andra 😊

#27:

Det kan jag hålla med om. Det var därför som jag skrev att hela världen är ett knäpphus.

Tack, snällt av er 🙂🙂

#14:

Jag tycker det är ganska otroligt att din psykos var så fort över. Men jag har läst att det finns studier som tyder på att regelbunden meditation både kan förebygga psykoser och göra psykoserna kortare när dom väl kommer, i och med att den som mediterar ofta har lättare att koncentrera sig på nuet och lättare att hålla störande tankar borta. Dessutom lär den mediterande inte identifiera sig lika starkt med sina "vanföreställningar" som den som inte mediterar, vad som i sin tur kan bidra till att psykosen inte alltid blir så kraftfull.

Undrar om det kanske var därför det gick så fort över och om den gnutta medvetenhet som du berättade om i inlägg 4 att du hade mitt i psykosen också var ett resultat av ditt mediterande och andliga praktik?

#30:

Ja, det stämmer nog. Jag kände mig nog ändå…"medvetet omedveten"…för att säga så. Jag var i djup psykos, men en del av mig såg bara på och lät det ske, men samtidigt hindrade mig från att göra något så allvarligt som att skada mig själv eller någon. Om det låter förståeligt. Säkert var det ur denna medvetenhet som de få "friska" tankegångarna kom från.🤔

#31: Ja det låter nog förståeligt 😊Det rena medvetandet / Medvetenheten är ju ändå alltid närvarande, bortom alla tankar, bortom alla föreställningar och bortom alla medvetande tillstånd, så oavsett vad vi än upplever och erfar, så är det alltid där. Och har man som du erfarit det rena medvetandet, så förblir man, oavsett vad, på något sätt medveten, om du förstår vad jag menar. Därför är det jätte bra att du mediterar och aktivt arbetar på dig själv, för så har du möjligheten att läka dig själv och få insikter genom dina psykotiska episoder. I framtiden kommer du säkert att kunna vara till en stor hjälp för andra som går igenom liknande problem som du.

#32: Fint skrivet 🙂 håller med. Ska också läsa boken/böckerna i #15 när jag har tid👍

Tänkte ni kunde få smaken av hur en djup psykos kan uttrycka sig.😐

Orginalinlägg

Den här kvällen var en av de konstigaste jag har haft.

På mentalsjukhuset, som jag kom till dagen innan, försökte de ge mig medicin för att lugna mig. Men jag ville inte ta pillret, för jag trodde att det bokstavligen skulle döda mig.

Jag gick eller sprang runt på det mindre sjukhuset, jag rev ner några skyltar från väggen och gav dem till personalen. Jag rev också ner ett pappershjärta med en vacker dikt på, och rev sönder det (dagen efter reparerade personalen hjärtat…). Jag trodde att dikten var skriven till mig av min pappa (som jag trodde hade dödats av människorna på sjukhuset).

Jag trodde inte att jag var på sjukhuset, även om kanske 2 % av mitt sinne visste det. Resten trodde att jag antingen satt i ett fängelse och skulle tillbringa resten av mina dagar där, eller att sjukhuset hade tagits över av kriminella som försökte döda mig.

I ena hörnet av sjukhuset låg en man. Han hade torkat blod som runnit ner på ena sidan av munnen. Det var uppenbart för mig att han hade dödats tidigare av brottslingarna. Och ännu konstigare var att jag trodde att han var min pappa.

Den ”döde” mannen rörde sig lite.

Självklart är han en död man som börjar leva igen, tänkte jag. Min kropp satte sig automatiskt på knäna och började be framför honom.

Inte långt efter detta tog personalen (kanske fyra av dem) mig med tvång till ett rum med en säng där de spände fast mig och gav mig två injektioner. Mitt ben gjorde lite ont och inte långt efter gick jag till mitt rum och la mig i min säng.

Jag somnade och sov i ca 14 timmar. När jag vaknade dagen efter var allt som vanligt igen. Och "den döde mannen" gick omkring i sjukhusets korridorer. Han var bara en annan patient.

#34:

Man kan nog leva sig in i din historia och förstå hur det skulle kännas. Men vad man inte kan förstå är varifrån dessa tankar och antaganden kommer ifrån.

När du sen skrev att den döde mannen rörde sig lite, tänkte jag i alla fall på Fingal Olsson.

#34: Tack för att du delar med dig. Det är så bra skrivet att man nästan kan leva sig in det, men undrar precis som Condor varifrån dessa tankar och antaganden kommer ifrån.

Du skriver förresten så bra att du hade kunnat skriva en bok om dina "äventyr" du haft i dina "psykotiska episoder". Det skulle säkert vara till hjälp för många människor, både för läkare och för andra som är drabbade.

#35, #36:

En av skötarna där sade att den del av hjärnan som skiljer mellan verkligt och overkligt blir sjukt i en psykos. Så antagligen är det denna del av hjärnan som balanseras upp, och läks av psykosmedicinerna.

Det var visst nästan lite som Fingal Olsson-sketchen 😆

#37:

Vad glad jag blir när du skriver så. Jag har nog varit sugen större delen av mitt liv att skriva en bok. Men på något sätt måste den nog bli till av sig själv 😊 eller som Tolle sagt, att man måste ha något som "vill födas" till en bok inom en, hehe. Kanske blir det så någon gång.

#38: En vacker dag blir den kanske till av sig själv. Du har ju redan nu en hel del texter som det egentligen bara skulle vara att foga ihop, så vem vet vad framtiden för med sig 😊

#39: Ja, sant 😊 enda faran med mina texter är att jag är lite "klåfingrig" på delete-knappen ibland.😂 men kanske deletar jag endast det "dåliga"/opassande som jag skrivit. Har för övrigt skrivit en halv haikudiktbok. Tyvärr försvann en fjärdedel av boken under min psykos, men hade backup på datorn så det räddade en stor del.

Inlägget (#41) hamnade i fel tråd.

#40:

Vad bra att du hade en backup för dina haikudikter 😊 Jag skrev också rätt så mycket under tiden som jag mådde som sämst och sen slängde jag allt i soptippen när jag lämnade mitt gamla liv bakom mig och flyttade iväg. Idag ångrar jag mig sååå mycket, för jag hade gärna velat veta vad som försiggick i mitt huvud på tiden 😆 Jag minns nämligen inte så mycket.

#42: Jo, jag är bra på att ta bort saker, men är också bra på att ta backup… 😄 så det kanske jämnar ut sig.

#31 Du skriver "hindrade mig från att allvarligt skada någon annan"

Jag är osäker på vad du menar med att "allvarligt skada" men…

Låt mig berätta om upplevelser ur en anhörigs perspektiv. Om jag förstått dig rätt var du hemma hos dina föräldrar och rev ned handukskrokar och tvättställ bl a.
Nej du skadade ingen allvarligt med detta så tillvida att du inte skadade dem fysiskt, men en sådan upplevelse kan ställa till stor skada hos en anhörig ändå.
OBS! Jag skriver inte detta för att ge dig dåligt samvete på något sätt, utan för att öka medvetenheten om vad anhöriga går igenom när älskade nära och kära drabbas av psykisk ohälsa.
Jag levde nära en kär anhörig med bipolär diagnos under åtta år. Det är 25 år sedan nu som våra vägar skiljdes åt och jag kämpar fortfarande med trauman från den tiden. Jag reagerar fortfarande starkt på människor som blir intensiva, oförutsägbara, höjer rösten oväntat, låter arga eller aggressiva osv. Jag jobbar dagligen med upplevelser från den tiden trots att jag fått oerhört mycket hjälp med bearbetning genom åren.
Nej, jag blev inte fysiskt skadad men herregud vilket lidande, vilken oro, ångest och försämrad livskvalitet det ger att uppleva en närstående i psykos.
Det pratas alldeles för lite om det, därför skriver jag det här.

#44:

Egentligen skrev jag "hindrade mig från att göra något så allvarligt som att skada någon annan"… Jag tror du bytte ut platsen på vissa ord🙂

Men det är klart jag förstår att det är ett trauma även för anhöriga, som för mig. Men det är ju en sjukdom som gör att man inte riktigt kan ansvara för sina handlingar tyvärr. Även om det är ett trauma för mig, som för anhöriga m fl, det är jag fullt medveten om.

#45: Tänkte ännu på det här vad "mörkaögon" skrev och tänker att det kanske inte spelar en så stor roll vad man drabbas av, om det sen är av psykisk, neurologisk eller av fysisk natur, att det i vilka fall som helst är något som anhöriga också lider av. Att se sina nära och kära vara sjuka, i oavsett vad, är ju väldigt tungt och förr eller senare blir vi alla sjuka och det är inget som man kan göra något åt. Så lidande är på något sätt något som hör till livet och något som ingen av oss kan undvika.

#46: Ja, jag har också tänkt på det du skrev här lite, FM, och håller med. Det jag kan tillägga är väl att man inom sjukvården har sagt till mig att alla egentligen kan drabbas av psykos. Så jag tolkar det som att även de som inte har en specifik psykossjukdom (som man regelbundet måste äta mediciner för) kan göra det… Drabbas av psykos, säkert när som helst egentligen (säkert också beroende av sådant som stress, livsstilsvanor osv).