#0:

Det var ett "underligt" fenomen du var med om.

Jag kommer direkt att tänka på något liknande för mig (fast inte lika omfattande som för dig) som hände då jag var liten.
Jag minns att jag cyklade och hade en armbandsklocka. Några sekunder innan jag tänkte kolla på klockan fick jag upp en bild i huvudet på klockan som visade ett visst klockslag (det var en digitalklocka). Och när jag sedan direkt efter jag fått bilden i huvudet kollade på klockan så visade klockan precis det klockslaget jag sett i huvudet vill jag minnas… Tänker på detta nån gång ibland, hur jag kunde i mitt huvud se alldeles innan jag kollade på klockan precis vad den skulle visa.

Ibland händer det lite underliga saker 🙂

#1:

Jo, livet är ett stort mysterium.

Jag minns också en händelse från barndomen. Jag var kanske 12-13 år gammal och var på sommarstugan med min kompis. På natten drömde jag att helikoptern kom och flög ovanför vår stuga och där flög den omkring några varv. På morgonen berättade jag om min dröm för min kompis och det hann bara gå 5-10 minuter, så hörde vi plötsligt ljudet av en helikopter som kom och flög några varv ovanför vår stuga. Herregud utbrister min kompis. Hur kunde du drömma det där. Plötsligt såg hon ut att vara nästan rädd för mig 😁

Ja livet är fullt av mysterier. Av frågor man aldrig får svar på. Kanske snappade jag upp något ur Akasha krönikan och kanske gjorde ni det med, både Condor och Snowymountains 😊

Ja, och känner att det ibland är bra att låta saker och livet vara ett mysterium. Det är så lätt att förklara bort vissa saker med vardagliga och logiska/intellektuella förklaringar… Och ibland är det ju också bra att göra det. Men känns som det är bra att också kunna låta saker vara det mysterium de är.

Tänker också på vilket mysterium livet är på andra tillsynes vardagliga ting. Som att liv och medvetande ens existerar, eller något så vardagligt som att det blir en rörlig bild på TVn när man slår på den 😁 (det hade säkert för flera hundra år sedan setts som typ häxkonst eller nåt hehe).
Kom bara att tänka på det igår efter jag svarat i denna tråden, hur mycket i livet som är ett mysterium som man sällan tänker på, för att man är så van med det…

En annan sak jag inte fått svar på som är ett mysterium för mig är att jag, med flera, såg ett föremål sväva bakom molnen ovanför tomten, man kunde se typ konturerna av det och om det var fyra st "strålkastare"/lampor lysa från dess undersida… Det var mörkt ute och den stod helt stilla i luften, och ljudlöst. Jag sprang in för att hämta kameran, men när jag kom ut igen var saken ovanför tomten helt borta.
Nu behöver vi nog inte gå in på vad det kan ha varit, eller inte varit (då denna sajt inte har den inriktningen osv)…..men mystiskt var det i alla fall.🙄 Och jag lär nog aldrig få svaret på vad det verkligen var…

#4:

Det finns mycket i livet som man aldrig får svar på och det är nog bättre att låta vissa saker vara ett mysterium än att ge en förklaring som kanske inte stämmer. Det är bättre att säga att man inte vet i stället för att tro någonting.

Förr i tiden var det mycket som "demoniserades" för att man inte visste hur det låg till. Om t.ex. någon led av epilepsi eller andra psykiska sjukdomar, var han "besatt av en demon".

#5:

Jo, precis, bättre att erkänna att man inte vet än att hitta på något, eller tro massa saker. Hörde ett radioprogram om häxprocesser förr i tiden här i Sverige, och som jag förstod det så började det, enligt programmet, med att barn fantiserade ihop historier, och slutade med att "staten" (eller vad det då kallades) brände kvinnor på bål. Tur att mänskligheten har kommit längre än så nu i alla fall.
Det gäller även psykiska sjukdomar som du nämner. Undrar hur min schizofreni-diagnos hade uppfattats på 17-1800-talet eller vad det var… Kanske jag då hade blivit bränd på bål jag med…😰

Börjar jag tänka så är det mycket underligt jag varit med om, och jag märker att det blir viktigt att kunna "skilja agnarna från vetet" och försöka skilja det verkliga från föreställningar/tro.

Känns som att jag skulle kunna fylla en halv bok med underliga/mystiska saker när jag börjar tänka efter. Sen om nån skulle vilja läsa den boken är nog en annan sak 😁

#6:

För ett par hundra år skulle vi alla ha blvit brända på bål. 😄 Till och med idag anser kyrkan att t.ex. reiki, yoga, meditation osv. är något djävulsgrejs och kundalinikraften är satan själv. Till och med idag finns det kristna och andra som tror på demoner. Det verkar som om inte hela mänskligheten har kommit längre än då. 😁 Men i alla fall förhindrar lagen att vi blir brända på bål.

#7: Ja för somliga är vi djävulsdyrkare 😄 😂

#7: Ja, kanske är så. Bra att kyrkan inte har så stor makt i samhället längre (vad jag vet i alla fall, hehe). Men nu är den "stora religionen" vetenskap (och materialism) i stället. :P från en extremhet, till den andra…

#9:

Nu insprerade du mig att skriva ett nytt huvudinlägg "vetenskap vs. andligt". Man ska varken se det andliga eller vetenskapliga som religion.

Ska se att hinna skriva det idag.

#9: Ja, för vad som inte är bevisat existera finns ju heller inte enligt många och så blir det sen som en religion för dessa. Som t.ex, bara för att de inre erfarenheterna man gör i meditation inte är vetenskapligt bevisade, så lever många sen i tron på att dessa inte existerar och ser oss som flummare. Med andra ord är vetenskapen som en religion för dem.

#10:

Nä, i ordets sanna bemärkelse är ju inte vetenskap en religion. Men det känns ibland som att en del använder vetenskap till att säga att det materiella är det enda verkliga, och att inget andligt existerar, och då ger det känslan av att vetenskapen är deras starka tro, eftersom de inte har någon annan verklighet att jämföra med. (Lite som FataMorgana förklarar).

Sen finns det ju vetenskap som erkänner det andliga som verkligt också, och till och med stödjer den (men då blir denna vetenskap kallad "pseudovetenskap" av vissa i stället).

Exempelvis enligt min uppfattning förklarar klassisk fysik den materiella världen väldigt bra, och det vi kan uppfatta och mäta med våra vanliga sinnen. Men en nyare fysik som går djupare skulle enligt mig vara kvantfysiken (även om den kanske inte går till det djupaste, jag vet inte riktigt).
Sen finns det även teorier om det Universella fältet (vilket jag uppfattar som det Rena Medvetandet), och jag vet inte om det är här somliga börjar kalla det för pseudovetenskap.

Detta är som jag uppfattat det, och jag är ju ingen expert i ämnet.
Men jag ska läsa ditt inlägg om vetenskap vs andlighet sedan när jag har tid (hinner inte läsa det exakt nu) och se om jag har något mer att tillägga där.

#12:

Det är dom som anser att allt som inte är utforskat och bevisat inte är existent, som har vetenskapen som religion. Men det är inget vetenskapligt tänkande, utan det är ren tro. Äkta vetenskap är forskning och beprövning om det icke utforskade är existent, samt medvethet om forskningens begränsningar. I så fall är det ingen pseudovetenskap.

Sen finns det dom som helt och hållet struntar i vetenskapen och ibland inte ens tror på den, för att leva i en egen fantasivärld, t.ex. covidförnekarna.

Kvantfysiken förstår vi inte ännu, för att våra fysiska lagar inte gäller där längre. T.ex. kan en partikel befinna sig på flera ställen samtidigt, Tid och rum verkar inom kvantfysiken alltså vara något annat än det som vi känner. Kvantteorin går heller inte ihop med Einsteins relativitetsteori. Varne teori fungerar dock för sig, men inte tillsammans. Men man kan ta till en annan teori (strängteorin) för att få dem att gå ihop. Det är också vetenskap. 😊

Jag känner inte teorierna om det universella fältet. Därför kan jag inte säga om det är pseudovetenskap eller inte.

#13:

Då har vi nog ungefär samma uppfattning om vetenskap ändå (om jag förstår ditt inlägg rätt.)

Ville också bara skriva och säga att min svenska benämning "Universella fältet" i inlägg #12 kanske var en felöversättning av mig. Det uttryck jag egentligen menade var "Unified Field Theory", så glöm min svenska översättning i mitt inlägg #12.

Har ännu inte hunnit läst ditt andra inlägg…men ska göra det. Ville mest rätta min översättning just nu så att jag inte råkar "lura någon" i onödan, det är det sista jag vill.

Ha det så bra till sen… :)

#14:

Unified Field Theory heter på svenska enhetlig fältteori. Det är ingen pseudovetenskap, utan riktig fysik.

https://www.greelane.com/sv/science-tech-math/vetenskap/what-is-unified-field-theory-2699364/

"Albert Einstein myntade termen "Unified Field Theory", som beskriver varje försök att förena fysikens grundläggande krafter mellan elementära partiklar i ett enda teoretiskt ramverk. Einstein tillbringade den senare delen av sitt liv på att leta efter en sådan enhetlig fältteori, men lyckades inte."

Tills nu har ingen hittat en sån teori. Man kan bara förena flera teorier med varandra. T.ex. det som jag skrev, att man kan få kvantteorin och relativitetsteorin att gå ihop med varandra med hjälp av andra teorier, t.ex. strängteorin.

Nu tillbaka till huvudtemat. Skulle kanske inte kalla den här händelsen för oförklarligt längre, för att det för mig är något helt naturligt idag. Men iallafall vill jag berätta om vad jag var med om för ca 16-17 år sedan. Det var just när min kundalini hade aktiverats och när allt det här med energier var helt nytt för mig, men energierna var iallafall väldigt starka på den tiden.

Jag chattade med en kompis på Messenger och fick plötsligt för mig att testa ut en sak. Jag skrev till honom, vet du vad jag gör just nu? Och sen stängde jag mina ögon och gav honom i min föreställning en kram. Svaret som jag fick var helt otroligt. Han skrev. Vad gör du riktigt med mig? Jag kunde just känna att du var här och gav mig en kram! Jag tror att jag måste ha skakat om hela hans världsbild den gången 😁 Blev nog rätt paff själv också måste jag säga. Men det var verkligen helt otroligt och fantastiskt på samma gång.

#15:

Ah, det är så det heter på svenska. Tack för den översättningen. Du verkar kunnig om både det vetenskapliga och det andliga… Bra att se.👍

#16:

Ja, nu får vi nog gå tillbaka till trådens huvudtema. Den tog en annan vändning denna tråd.

Kan känna igen mig i den upplevelse du beskriver, jag upplever liknande saker då och då…

#17: Ingen fara. Det är okej om man någon gång hamnar utanför ämnet. Det var mest jag som ville gå tilbaka till temat med mitt inlägg. Men ni får gärna fortsätta skriva om vad ni vill 😊

#17:

Jag har alltid intresserat mig för både vetenskap och andligt för att jag är nyfiken. Verklighet och sanning måste passa in och gå ihop med både det ena och det andra.

#18:

Okej, vad bra, då vet jag 🙂

#19:

Skulle nog säga att det är samma här. Fast i yngre tonåren var jag nog mest intresserad av vetenskap, tills ungefär då jag började meditera och insåg att min dåvarande "vetenskapliga syn på världen" var för mig väldigt begränsad.
Jag var t ex övertygad om att det bara blir svart när man dör, och att man helt bara slutar existera. Men nu är min syn på just det en helt annan (som tur är).

#20:

Jag började också först med vetenskapen, för vid den tiden var "det andliga" bara någonting som kopplades till religioner, som jag inte trodde på. I 10 års åldern började jag att läsa böcker om rymden, planeterna osv. och det var på en tid som man spekulerade att Venus skulle kunna vara en planet med tropiskt klimat, skogar och djur. 😊

#21:

Okej, ja jag minns att jag prenumererade på Illustrerad vetenskap och läste ut varje tidning som kom, under en lång tid. Kopplade nog också "det andliga" med religioner osv….tills jag började träna en Japansk kampkonst där någon minuts typ meditation ingick innan (och efter har jag för mig) varje träningspass. Så det var väl där meditation kom in i bilden för mig (får skicka ett litet tack till den person som gav mig min första meditationsbok). ;) Undrar lite stillsamt hur mitt liv hade sett ut helt utan det andliga. Fast får jag en till chans i "nästa liv" ska jag nog göra många saker annorlunda :D (skämt åt sido)

#22:

Jag tränade också en japansk kampkonst under 80-talet. Kyokushinkai karate.

Ett annat oförklarligt fenomen som jag och min sambo var med om en gång. Det var kväll och ganska mörkt. Vi satt i bilen, var på väg hem någonstans ifrån och kom till en järnvägsräls med bommar som var nere. Medan vi väntade på att tåget skulle komma såg vi plötsligt ett flygande föremål på andra sidan järnvägen som svävade i luften. Det var kanske ungefär 20 meter ovanför marken och lös i färgen orange. Alltså alldeles för lågt för att vara en helikopter eller ett flygplan och att det skulle ha varit en drönare tvivlar jag också på, för det fanns inga bostadhus i området och vi såg heller ingen bil som stod parkerad i närheten. Det var liksom helt öde och tomt överallt. Sen kom tåget och föremålet var plötsligt borta. Men ändå så tror jag mer på en helt naturligt förklaring än på att det skulle ha varit en utomjordisk farkost 😁 Skulle så gärna vela veta vad det verkligen var och jag hade tyvärr heller ingen kamera med mig, så att jag skulle ha kunnat fånga det på bild. Ibland är man helt enkelt med om intressanta mysterier 😊

#23:

Aha, det jag tränade mest var Aikido. Sen har jag tränat lite karate också, men inte lika mycket. Det var nån gång mellan 2005 och 2010.

#24:

Lite liknande det jag beskrev längre upp då.😁 Ja, det hade varit intressant att veta vad dessa mysterier verkligen var.

#25:

I alla fall är japansk kampkonst någonting som man har nytta av även i det vardagliga livet. Man lär saker som att aldrig ge upp, även när det handlar om vardagliga saker. Man får mer självförtroende och tränar sin viljestyrka och att i livet stå med rak rygg och båda fötterna på jorden. Man tränar alltså karaktären.

Jag har aldrig behövt att kämpa mot någon med karate utanför Dojon. Men ändå räddade karaten mig en gång. Jag var i Spanien på semester och blev överfallen av en kille med en 30 cm lång kniv. Jag fick ingen panik, utan väntade helt lugnt på vad han skulle göra med kniven och hade redan i huvudet hur jag ska reagera, vad han än gör. Jag såg honom i ögonen, som om jag skulle vara ormen och han musen. Det gjorde honom osäker och sen gick han iväg igen.

#25: Ja visst hade det varit det. Men å andra sidan, hade det inte varit ett mysterium längre, om vi visste vad allt var 😊

#26:

Absolut. Jag trivdes verkligen i dojon. Det var också en fin gemenskap mellan oss utövare. Har flera gånger velat ta upp träningen, men jag har liksom inte tiden riktigt nu.

Vilken tur att du klarade dig ur den situationen. Vi tränade i Aikidon att hantera sådana med kniv. Då användes en träkniv att öva mot.
Jag skulle vilja kalla Aikido för en fredlig kampkonst, för i grunden handlade den om att situationen skulle få ett fredligt slut, utan att varken attackeraren eller den som blev attackerad skulle komma till skada…det var liksom en del av filosofin bakom. Jag gillade då den tanken.

#27:

Jag tänkte precis den tanken som du skriver när jag postat mitt inlägg. Vad tråkigt det vore om man hade svar på allt he he 😉

#28:

Det där är också filosofin i karate. Jag tror att det var Funakoshi (han som tog karaten från Okinawa till Japan) som sa att den största kampen är den kampen som man vinner utan att behöva kämpa.

Men om den son hotade mig med kniven verkligen skulle ha försökt att sticka ner mig, skulle jag nog inte brytt mig mycket om att jag skadar honom när jag försvarar mig. När det är med knivar är det slut på skoj.

#29:

Ok, nej självklart måste man kunna försvara sig om någon attackerar en…hur skulle det annars gå.
Du fick ju med hjälp av din stabila karaktär en fredlig utkomst av det i alla fall, som tur var.

Nej usch, knivar är inte att leka med på så sätt.

#30:

Jag antar att han gick iväg igen för att jag inte uppvisade det vanliga reaktionsmönstret som turister uppvisar när de blir rånade. Eftersom jag inte blev rädd, kunde han ju inte veta vad som ligger bakom och han ville väl inte riskera någonting. Han tänkte väl att det finns tillräckligt med andra turister som alternativ.

#31:

Det låter troligt.

Minns när jag spenderade en natt utomhus i Stockholm (för kanske tio år sedan nu). Det var en episod i mitt liv när jag var allvarligt sjuk, och massa konstiga saker hände, för att göra historien kort. Men jag minns att jag mötte denna person och följde med honom typ ned för en trappa in i något mindre utrymme. Minns fortfarande den blick han hade mot mig och tänker jag tillbaka på det är det med ett visst mått av fruktan för alla saker som hade kunnat hända just då. Tur att han inte var beväpnad och gjorde mig illa.(din historia påminde mig om just det ögonblicket)

Nej, man vill inte hamna i en episod av allvarlig psykos. Det är livshotande på många sätt :/

Som tur var slutade det hela med att jag hamnade på psykiatrisk slutenvård och blev helt normal och återställd igen.

#32:

Man ska aldrig följa skumma typer nerför en trappa. 😁 Tur att det gick bra för dig.

#33:

He he, nä det är aldrig en bra idé 😁 jag hade turen på min sida.