Döden
Döden är någonting som varje levande varelse någon gång möter. Vi tänker inte på döden, för att inte oroa oss. Men gör det oss inte till "levande döda"? Tänk om vi varje ögonblick skulle göra oss medvetna om att vi kommer att dö och att vi inte vet när det händer. Det kan vara om 1 minut eller om 70 år. Visst kan det låta skrämmande att vara fullt medvetna om att varje ögonblick som vi upplever skulle kunna vara vårt sista. Men vad är livet utan en klar föreställning om döden?
Att placera den egna döden på ett ställe i medvetandet där den "inte stör" leder till omedvetenhet om själva livet. När jag gör prommenader ute i naturen ser jag hur andra människor beteer sig. De går omkring med sin smartphone i handen eller har hörlurar på sig. Ofta pratar de om vardagliga saker och är med tankarna helt någon annanstans än var de befinner sig just nu. De missar allt som finns att se i naturen, fåglarna som sjunger, blommorna som blommar och deras doft. Tänk om de skulle vara fullt medvetna om sin egen död. De skulle nog "andas in" hela naturen och se skönheten i den. De skulle titta, höra, lukta och njuta av att se hur fantastisk naturen är, för ingen vet om det här är den sista gången.
När de sen kommer hem, skulle de inte snabbt lägga färdigmat i mikrovågen, för man vet ju inte om det är den sista måltiden. De skulle laga något riktigt gott. De skulle inte gräla med sin partner, vänner eller familjmedlemmar som de älskar, för det skulle ju kunna var den sista gången som man ser dem.
Det är medvetandet om den egna döden som gör livet till en medveten tid och inte bara det, så är det en dörröppnare till krafter i oss som vi inte är medvetna om. Jag såg en gång en dokumentation om en liten pojke som hade en aggressiv obotlig form av cancer och han hade bara ett par månader kvar att leva. Föräldrarna ville göra den sista tiden i hans liv så fint som möjligt. De for med honom på tivoli, lät honom dricka öl och varje dag skulle bli en fin dag för honom.
Pojkens cancer väckte medvetheten om hans egen död i honom. Han såg världen med helt andra ögon än förr och med ett helt annat medvetande. Det fanns ingenting mer att klamra sig fast vid. Det fanns ingenting mer att sträva efter. Det fanns bara att "leva livet", att se, höra, lukta, smaka och vara medveten om att det kan vara "sista gången".
Det otroliga var att han inte var död efter ett par månader, utan den obotliga cancern försvann, bara sådär….. Där ser man vilka krafter vi har i oss, som vi inte är medvetna om men som vi kan väcka med vårt medvetande.
Medvetheten om den egna döden gör oss också mer ödmjuka.
Människor tenderar till att se sig själva över alla djur och växter och utrotar en art efter den andra, helt respektlöst. Men i ögonblicket då vi dör är det ingen skillnad mellan oss och musen som också just dör. Döden gör oss lika och lär oss respekt för alla levande varelser och vara medveten om deras gudomliga natur. Vi är alla bara levande gudomliga varelser som delar den här planeten för en kort tid.
- Redigerat 2021-05-30, 15:25 av Condor
![[snowymountains]](https://www.ifokus.se/images/avatar-dead.svg?hash=9HyKbYlWLaq0VEbw1gDEu){kind=avatar}
#0: Bra text.
Jag finner mig själv ibland att nästan se fram emot döden. Inte för att jag är självmordisk, eller att jag inte gillar livet. Mer på något sätt att jag ibland känner att Här vore en bättre plats utan mitt ego (mitt förstånd). Det var därför din dikt fick det att rysa i mig, för jag fick känslan av en värld Här och Nu där mitt ego och mitt förstånd tystnat, en värld där bara allt Är utan ett sinne som dömmer, drömmer och bedömer.
Hoppas jag inte gör mig missförstådd i detta inlägg…men det var vad som dök upp i mitt huvud i ämnet döden. 🙂
#2:
I din sanna natur befinner du dig ju i all evighet på den "bättre platsen". Livet är drömmen som du drömmer utifrån den platsen och medvetheten om att drömmen slutar gör även hela drömmen till en mer medveten tid. Du drömmer på ett annat sätt och lägger mer märke till saker som annars kanske går förbi. Jag tycker också att den där dikten går ganska djupt.
Här är en fin liten text om döden som nog passar bra in hit, men som jag lät jag bli att översätta. Vet inte vem som skrivit det.
"The belief in a dividing wall between life and death, is a great misunderstanding. There is no identifiable location from which things are born, or to which they return and so, there is no place to die. Nor is there a human species or self who from out of nowhere becomes conscious. We are of the world."
- Redigerat 2021-06-08, 11:56 av FataMorgana
Ja, jag håller med om det ni skriver.
Tänker på en film jag såg för länge sedan (den finns nog inte kvar ens på youtube längre kan jag tänka mig) som handlade om Ramana Maharshi… I slutet av filmen har jag för mig att han var döende och som jag minns det kände hans följare att de skulle sakna honom. Hans svar på det var bara "Where could I go? I am here." Tänker på hans svar då och då… som att det egentligen inte finns någon plats att lämna, och inte heller någon plats att komma till. Kanske lite som det skrivs i FataMorganas citat ovan, om jag tolkat det rätt.
#5: Ja han identifierade sig med sin sanna gudomliga natur och inte med sin kropp och med sitt förstånd 😊
#6: Men förstås, ur kroppens, förståndets och egots perspektiv så är ju döden en mycket real händelse, för det betyder ju slutet för dessa. Och det är också det som orsaken till rädslan för döden, för att egot är livrädd för att gå förlorad. För att folk identifierar sig med sitt ego och med sitt förstånd och inte med sin sanna natur.
Osho om döden
Jag lever med döden som en del av livet sedan väldigt många år tillbaka. Dels genom bräckliga anhöriga, som dött omkring mig, dels genom att jag själv varit nära att dö flera gånger och även via min släktforskning där jag följt generation efter generation av bortgångna förfäder.
Förr var döden ett självklart inslag i vardagen. Människor i alla åldrar dog omkring nära och kära i sjukdomar, farsoter och av olyckor. Barnadödligheten var hög, så som den fortfarande är i många andra länder.
Så, med allt detta som bakgrund, är döden en helt naturlig del av livet för mig. En förlängning på vår jordiska tillvaro och en övergång till något bättre. Till en existens där vi får ro och vila. Vissa av oss har mer att lära och skickas därför tillbaka till ett nytt jordeliv. Några har "vandrat färdigt" och lärt sig allt de kan lära.
Livet och döden är båda lika spännande!
"En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva"
#9:
De flesta upplever döden som något som i nutiden drabbar andra, men ser deras egen död längre bort i framtiden, dvs. det som kommer efter livet. Därför ser de den egna döden som någonting som i nutiden inte är realt. Men förr i tiden levde folk så klart närmare döden, för det fanns inte en lika bra sjukvård och folk dog av saker som idag ingen dör utav.
Det där med "att lära" har jag för första gången hört på 80-talet, dvs. när jag själv var ung och jag hörde det av folk som var äldre och som jag såg som uppsatta i ämnet. Därför tog jag det för givet att det är så.
Men senare har jag funderat på ett par saker. Alla bara upprepar det som de hör och de tror på det, för det låter ur mänskligt perspektiv och resonemang logiskt. Men det ställer sig flera frågor, som t.ex. om vi i vår sanna natur är det gudomliga, vad skulle det gudomliga ha att lära? Vad har ett litet barn som dör strax efter födelsen ha lärt av sitt liv?
Idag anser jag att meningen med livet ur ett gudomligt perspektiv är mer komplex än den mänskliga föreställningsförmågan. Men religioner och new age gurus måste så klart kunna leverera ett svar, som passar in i folks föreställningsförmåga. Idag säger jag, jag har ingen aning om vad som händer efter döden och att jag inte har en aning om vad som är meningen med livet. Men "det gudomliga" kommer att fortsätta att befinna sig i allt liv. Det gudomliga kommer att fortsätta att se med miljarder ögon och äta med miljarder munnar. Idag säger jag att livet är ett mysterium.
#7: Ja precis. När jag började meditera osv, var det som att jag snabbt tappade rädslan för döden. Nu tycker jag mig veta att vad som än händer då, så är det absolut inget att vara rädd för. Men sen hur jag upplever döden när den väl kommer vet jag inte… Men nu är känslan så.🙂
#11: Ja, så där tänker jag också 😊
🙂…kom att tänka på en YouTube-serie med Deepak Chopra, och en bok han skrivit om döden. Då det var ett tag sen jag såg och läste detta minns jag inte exakt vad han sade/skrev…men tänkte att någon kanske uppskattar detta tips.
YouTube-serien: https://youtube.com/playlist?list=PLdrUeeBIMbrK6ggwECQFeHAIcD5yZOon-
#13: Tack för det tipset 😊
Döden är inte en fiende. Döden är vår utmanare. Livet är den process varigenom döden utmanar oss. Döden är den aktiva kraften. Livet är arenan. Och på den arenan befinner sig vid varje given tidpunkt bara två tävlande; man själv och döden.
(Ur Castanedas bok; Tystnadens makt)
Utan en klar uppfattning om döden finns ingen ordning, ingen besinning, ingen skönhet. Trollkarlar strävar att nå denna avgörande insikt för att med dess hjälp förstå på djupast möjliga nivå att de inte har någon som helst försäkran om att deras liv ska fortsätta bortom det innevarande ögonblicket. Den insikten ger trollkarlar mod att vara tåliga och ändå skrida till handling, mod att vara fogliga utan att vara dumma.
(Ur Castanedas bok; Tystnadens makt)