Oj kattuggla det var en svår fråga. 🤔

Jag var en gång personlig assistent åt en brukare som var gravt utvecklingsstöd. kunde inte prata. Men tankeverksamheten var det inget fel på. denne var oerhört snart. Så denne hade säkert lärdomar i detta livet.

Men en person som inte har förmågan att tänka, då hjärnan inte fungerar alls som den skall. då borde det väl vara de anhöriga runtomkring som har någon form av lärdom av det.

När det gäller psykiskt sjuka beror det nog också på i vilken form sjukdomen kommer. De finns säkert de som är mediala men som inte klarar av att hantera det som de får till sig och då blir sjuka pga det och det är kanske en lärdom.

Så det borde väl bero på om de har förmågan att ta emot en lärdom eller om de är här för att de anhöriga ska få någon form av lärdom.

So sagt tyckte de va en bra fråga. tål att tänka mera på. undra vad andra har för tankar om den biten. 🤔

En jätte svår och intressant fråga! Jag har tidigare arbetat med barn med autism och har många gånger funderat över det. När de verkar "försvinna" in i sin värld men ändå verkar närvarande i något som inte jag ser/uppfattar, så har jag undrat: Var är de? Vad tänker de på? Vad ser de? Vad kan de ha för livsuppgift?

Tänker lite som Sol69 att det beror på hur omfattande funktionshindret är. Om det är lindrigare så kan jag tänka mig att det är just dessa människor som har en möjlighet att utvecklas snabbt. Tänker att det är oftast dessa människor som är extra utsatta för våra fördomar, då vi så kallade "normala" människor har en tendens att reagera på allt som är avvikande på något sätt. De utsatta blir då tvungna att fösvara sig, bevisa, kräva sina rättigheter (i bästa fall) m.m. och titta inåt och lär sig mycket på vägen både om sig själva och om andra.

När det gäller ex. gravt utvecklingsstörning så tror jag som Sol69 att det kan handla om att släktingar ska ta lärdom. Har läst någonstans att en en själ kan ibland välja att komma ner i en kropp på detta sätt. Alltså inte för sin egen skull utan för någon annan själs lärdom. Dessa tillhör oftast samma själsgrupper. Det är på samma sätt med ett bortaborterat foster eller ett litet barn som dör. Har läst att det handlar om samma sak där. Det är föräldrarna som behöver den erfarenheten. Men det känns så hemskt och gymt på något sätt. 😕

Ja, både anhöriga och vårdpersonal kan lära sig hur mycket som helst… och även de drabbade till viss mån såklart. Sjukdomsbilden ser ju olika ut och är olika svår. Men det jag tycker är värst är när personen själv lider och är medveten om sitt problem men ändå inte har förmågan att hjälpa sig själv, pga sjukdomen, att må bättre i själen. Då kan jag verkligen känna mig maktlös i mitt hjälpande. Jag har försökt hitta lösningar både i mig själv och i omgivningen, men det är så svårt… :(

Du har helt rätt det är hemskt att stå bredvid och känna sig maktlös och vilja hjälpa, men inte kunna göra något för den som är drabbad på något sätt. Man vill så mycket, men det går inte att göra något