Jag behöver lite hjälp!

Inatt vaknade jag och kunde inte somna om. Satte mig och läste lite i hopp om att bli trött, men icke. La mig sen och “väntade på att somna”. Tillslut lyckades jag!

Men tji fick jag. Klardröm blandat med sömnparalys och astralvandring.

Började med att jag drömde att jag gick i skogen bortanför mitt barndomshem, upptäckte att jag drömde och tänkte; varför går jag när jag kan flyga? Just då kommer en duva som landar precis framför mig. Han vill att jag ska följa honom. Jag blir som vanligt lite rädd och osäker, tänk om det är något farligt? Så jag frågar honom rätt ut “är du god?” och han svarar “ja” medan han tittar mig i ögonen. Jag litar på hans svar och flyger över honom dit han för mig. Under flygturen är det som att han emellanåt blir en örn istället, och jag undrar om han inte talat sanning eller om det är jag som inte kan bestämma mig för vilket väsen jag vill att han ska vara.

Vi kommer till en vik, utomlands någonstans med klarblått vatten, och all min oro försvinner och så även fågeln som fört mig dit. Jag blir glad och får pirr i magen när jag flyger ner dit, som om jag vet att detta är Mitt Paradis. När jag kommer ner till stranden ser jag att allting är tecknat, det jag lägger märke till är två hajar som man ser är snälla och glada och kära i varandra. Jag har i “riktiga livet” lite skräck för hajar, och jag vet då i drömmen att detta är för att jag ska se dem med andra ögon, som bättre varelser. Jag tänker då, att om jag får se allt med andra ögon i den här drömmen, kanske jag skulle försvinna ner till det djupaste havet och lära mig att det inte heller är farligt. Jag hinner bara tänka detta och försvinner fort, fort ner under vattenytan. Men det är mörkt och obehagligt, så jag tycker inte alls det känns bra. Funderar på det jag läst i “riktiga livet” om hur man kan ta sig dit man vill när man astralvandrar, och att det kanske är det man gör när man har klardröm? Så jag tänkte att jag kunde åka och undersöka Titanic när jag ändå är under vattnet, se om det verkligen funkar. Jodå, jag färdas snabbt dit, men på väg in i skeppet får jag ångest och vill inte alls veta vad som finns där inne.

Så jag “vaknar”, hamnar i sömnparalys. Vet att jag ligger och håller min pojkväns händer, försöker röra på händerna, komma tillbaks till honom. Men det går inte. Jag hör en kvinna och en man tala riktig gammelsvenska, så tydligt som om de stod precis bredvid sängen. Det enda jag kommer ihåg är att det handlade om pengar. Sen är det som att jag blir medveten om rösterna och att jag faktiskt är “vaken” och börjar då höra fler röster bakom deras röster. Blir rädd igen och försöker verkligen få min händer att röra på sig - vakna, vakna, vakna!! Men icke.

Försöker slappna av, rösterna tystnar då jag koncentrerar mig på att vakna. Då är jag plötsligt så nära taket att jag stirrar mot det, 5 cm från näsan. Tänker; ska jag eller inte? Jag flyter upp genom taket och där ovanför är det alldeles mörkt, förutom en vit ljuskälla i någon slags punktform snett framför mig, som jag svävar mot med armarna rätt upp i riktning dit. Jag tänker då på allt man hört med såna som upplevt nära-döden och på att andar ska “gå mot ljuset”, och jag tänker att jag är ju på väg till den såkallade “andra sidan”, och blir även då rädd och får ångest!!

Då ÄNTLIGEN lyckas jag vakna på riktigt, och kan knappt fatta att jag är tillbaka! Blir tvungen att väcka min pojkvän som får krama om mig, och mer vågade inte jag sova denna natt.

Så mitt problem är att jag tycker detta är så sjukt obehagligt, och jag är hela tiden rädd för vad jag ska få se. Det dumma är att jag under dagtid tycker det är intressant, och har tidigare läst mycket om alla dessa tre saker. Men under nattid eller då jag verkligen upplever saker blir jag istället rädd. Min morbror som är väldigt “andlig” av sig, bad jag läsa av mig för skojs skull. Han sa då att jag var väldigt medial, och kunde bli det mer om jag vill. Då visste han inte ens att jag var intresserad av sånt här.. Jag har försökt kommunicera med djur och träd t.ex. Men just tanken på andar skrämmer livet ur mig. Även fast jag vet att de “oftast är snälla”. i mitt barndomshem kände jag av en äldre dam så tydligt att jag inte vågade ha dörren stängd, jag visste att hon stod där, alltid. När jag speglade mig i min tonårstid i spegeln som hängde mitt emot dörren, fick jag flera gången vända mig om för att försäkra så att ingen verkligen stod där. I min lägenhet kan jag för allt i världen i stället nu inte ha dörren öppen, det känns jätteobehagligt, den måste alltid vara stängd då jag ska sova. Vet inte varför jag känner så.

**

(du behöver inte läsa mer än hit om du inte vill, vet knappt vad jag babblar på om efter detta ;)

**

Samtidigt tvekar jag väldigt mycket på om jag tror på något av det här alls. Som min pojkvän sa - när man sover är man ju ganska så “borta” och drömmer om vartannat. Så när jag känner det som att jag är vaken, kanske jag egentligen bara drömmer att jag är vaken, att allt är en dröm.

Och jag tror delvis på det. För när jag hade en sömnparalys/astralvandring i somras i husvagnen, “vaknade” jag och flöt runt i rummet, men hamnade ofta tillbaka i kroppen, och jag kände det som att jag sakta, sakta gled ur sängen, drog med mig täcke och allt. Och tänkte “jahopp, nu ligger jag på golvet. Men jag är så trött… jag sover vidare” men sen när jag vaknade så låg jag ju inte alls på golvet, utan kvar i sängen! Så det måste ju alltså ha varit en dröm - jag drömde att jag var vaken.

Sen däremot har jag testat att försöka astralvandra då jag från början varit vaken. Utan att jag läst om allt som händer, så började allting sticka, hela kroppen. När även HUVUDET började sticka, blev jag tvungen att tänka att, det här kan jag faktiskt inte inbilla mig, för det här känns helt sjukt. Sen började det tjuta i mina öron, och det var som att jag där jag låg och blundade såg siluetter av människor som bara gick på rad förbi min sänggavel. Det kändes som att jag började som sväva ut, men blev då fruktansvärt rädd, för vad jag skulle få se. - och kom “tillbaka” som vanligt.

Efter det ville jag aldrig mer prova, och har läst om att man inte ska “leka” med det, att det kan vara farligt, och att man kan få se otäcka saker. (antagligen därifrån jag fått min skräck för vad jag ska få se)

Som tur är ändå, insåg jag idag, att jag väldigt sällan får dessa sömnparalyser när jag sover själv, utan det har alltid funnits någon bredvid mig. (vilket är tur då jag är ganska uppskrämd när jag sedan vaknar).

Något konstigt är att när jag frågade om jag inte kunde försöka få se min pojkväns aura, höll jag på att lämna kroppen, där jag halvsatt, med öppna ögon!! Han satt på en stol mot en vit vägg och blundade. Jag halvsatte mig bekvämt i soffan och började titta. Efter ca 15 minuter märker jag hur hela rummet nästan gungar, och siluetter går förbi, alla i samma riktning, och jag håller på att försvinna upp.. Jag inser detta helt plötsligt och kommer tillbaka livrädd. Vad hände?! Det var ju inte alls vad jag försökte göra..! Hur kunde det bli så av sig självt?

Vad ska jag göra? Ibland (på dagarna..) vill jag ju utforska detta, då är jag modig och tänker att det skulle vara kul och se vad som händer. Blev tillochmed så nyfiken (även min pojkvän) på vad jag skulle få se, att vi någon vecka senare gjorde precis samma sak, fast jag istället skulle vara inställd på att försvinna ut. Men då gick det minsann inte..

Kan jag bli av med allt detta? Eller ska jag försöka övervinna min rädsla, och isåfall hur?

Min syster, som också är väldigt medial, säger att man får som “stänga av” då man inte vill vara mottaglig för t.ex andar. Men tänk om man inte skulle kunna det? Om andarna skulle “känna av” att jag är “öppen” och söka upp mig, och kanske bara stå där en dag och skrämma livet ur mig! Haha. Och nej, det hjälper ju inte att man som liten alltid tyckte det var kul att skrämmas upp av massa “spökhistorier”….

Det blev Extremt mycket text, skulle nog kunna skriva ett antal sidor… men nu måste jag sätta punkt.

Hoppas jag inte tagit alldeles för mycket av din tid om du orkat läsa igenom allt!