Svårt, kände likadant för en tid sedan. Har även en vän sen 30 år som jag ibland undrar om han verkligen är bra att ha kvar i mitt liv. Han bombar en med negativa energier. Jag har dock märkt att jag blir mindre berörd nu för tiden. På nåt vis så fastnar inte det negativa som om jag har en skyddande bubbla som det studsar mot. Jag försöker att ifrågasätta hans tankebanor - men oftast förkastar han mitt resonemang. Så jag vet inte…. Sen har en annan gammal vän försvunnit automatiskt ur mitt liv (jag bad universum och sen försvann hon) Tyvärr så får man nog försöka undvika vissa människor. Det har i mitt fall resulterat i att jag tillbringat mycket tid för mej själv. Men nu har nya människor dykt upp i mitt liv som GER mig energi. I boken Andlig Utveckling av Sanya Roman, så skrivs det om att vara Transparent. Att man inte ska låta sej påverkas känslomässigt av andras energier - att de går igenom en. Att man bara betraktar, utan att döma. Det avsnsittet kändes rätt för mej.

Innan man kan betrakta utan att döma behöver man nog först utveckla sin förmåga att acceptera, eftersom

Genom att acceptera släpper jag taget och undviker att kämpa.
Genom att släppa taget ger jag plats åt nyskapande.
Genom att acceptera rädslorna blir jag orädd.
Genom att vara orädd öppnar jag sinnet.
Genom att öppna sinnet ser jag, utan att döma.

När man får in detta i sitt system då uppstår den nödvändiga distansen ganska av sig själv och man har utvecklat en god stabilitet och balans

Jag försöker vara transparent och inte döma. För några år sedan lärde en man mig att när man dömer suger det energi men om man hoppar över dömandefasen och går rätt in i hjälpfasen så frågar man sig i stället VARFÖR de beklagar sig och upprättar ett hjälpande i stället för kritiserande.

Jag är i hjälpfasen (tror jag i alla fall) men inser att det inte fungerar då dessa människor i min närhet inte vill ha hjälp. De vill bara ha min energi som de står ut lite till. Hur går jag ur hjälpfasen?

Genom att släppa taget och acceptera, enligt Peter…

Jag talade med min psykolog om detta med negativitet. Frågade honom hur han stod ut med all tung energi i sitt arbete. Han svarade att det tog honom 20 år att inte ta åt sig av detta. 20 år???!!!

Det måste finnas en genväg där.

Om min vän börjar beklaga sig för mig igen ska jag då lyssna utan att värdera och bara acceptera och vara genomskinlig? Låter svårt…

Ge mig ett konkret tips eller exempel på hur jag kan agera är ni snälla för jag fattar inte riktigt?

Trulig, jag har flera böcker av Sanaya. De är toppenbra!

Jag tror att du Lena är väldigt uppmärksam och vet var du befinner dig, det är inte alla som gör det. Så det ska du vara glad för, du är ärlig med dig själv och hymlar inte. Det finns olika faser vi går igenom i vårt uppvaknande, och dessa faser ser olika ut för oss alla förstås.

Det viktiga som jag ser det, är att acceptera (ja där kom det igen, haha!), var man faktiskt "befinner sig".

Kanske är det så att just du Lena behöver nu lära dig att sätta sunda gränser, stå upp för dig själv när du känner att andra använder dig för att få ur sig allt sitt "negativa"? Du måste inte svara i telefon om du inte vill. Du måste inte "bita ihop" heller. Du måste ingenting.

Man kan säga ifrån, man måste inte hålla på och försöka "hantera" på det ena eller andra sättet när man blir utsatt för negativ energi från andra. Man kan säga; du jag förstår att du behöver prata men jag kan inte ta emot det här just nu.

Man FÅR säga så! :-)

Ps. En tanke. Du säger att du vill vara positiv, men att det känns svårt när du möts av negativitet. Klart det är svårt. Men varför?

Jo, du försöker vara något, inta en fast position ("positiv") och då möts du genast av något som faktiskt försöker balansera upp det positiva: det negativa. Dualism. Yin och Yang. Negativt och Positivt. Världen är uppbyggd kring dessa principer, de balanserar varandra.

Vid en fast position eller attityd, så måste du stå emot något som utmanar ditt positiva ställningstagande och det blir lätt till en kamp för att "vinna". Pust, jobbigt eller hur?

Tänk om du skulle sluta försöka vara det ena eller andra? Skit i att försöka så mycket och var dig själv, som du är, stund för stund. Var inte "positiv", var inte heller "negativ". Var inget av det.

Det finns olika typer av energitjuvar. Frågan är om de vill åt din energi av samma anledning eller om det är skillnad på hur du upplever var och en.

Om någon ringer och börjar beklaga sig för dig, att du märker detta är ett allmänt beklagande och inte någon akutsituation, så kan du ställa frågan till vederbörande. "Har du själv något förslag på hur du ska ta dig ur din sitation?" I och med att du ställer denna fråga så bryter du energiflödet och vederbörande måste tänka efter och komma med en möjlig lösning.

Skulle egentligen vilja säga att genvägen är att meditera med en teknik som transcenderar..men det har jag visst redan sagt.

…Kanske om du frågar dig själv vad du accepterar genom att inte acceptera och vad det är du inte accepterar genom att acceptera

…Det var väl konkret va?!

Vad förlorar man på att acceptera och vad vinner man på att inte acceptera eller omvänt

…Det var inte mycket konkretare det, eller va?!

Vad är det som skall värderas och varför?!

Din vän är din vän om din vän är din vän när du bara lyssnar och accepterar…och din vän accepterar att du inte bryr dig om att värdera…och vet att ni är vänner endå.

Sen säger du vad du tycker och så är det bra med det

Det stärsta hindret är antagligen helt enkelt för myckert känsloengagemang

De 4 genom att…behöver först integreras med varandra innan de riktigt kan integreras i vårt system. Att vara transparant är inte detsamma som att ha ett öppet sinne!

…och ett öppet sinne har du precis å fint som Tunridan säger

För ett par år sedan hade jag en syster som alltid ringde och beklagade sig över sitt dåliga äktenskap. Hon ville inte lyssna till ett enda råd utan vill bara spy ur sig. Till sist ledsnade jag och sa "Har du aldrig något ROLIGT att berätta"?

Samtalet efter ringde hon och berättade glatt om en utflykt. Hon har aldrig beklagat sig igen.

Jag får nog göra som Tunridan och Gilla säger. Säga ifrån helt enkelt.

Jag klarar nog inte av att vara transparent liksom…

Jag är nog mer den där raka och ärliga typen.

Ja, Peter, jag blandar in för mycket känslor och vill inte såra…

Tack för att ni gav mig den insikten! 

#0

Lena!

Nu har jag inte läst de andra svaren, så hoppas du har överseende om jag upprepar nått..

Negativitet smittar!

Så är det! Jag har själv ställt mig dessa frågor och det tycktes vara omöjligt för mig att finna balansen,,

Det tog sin lilla tid innan jag fann den….

Balansen handlar för mig om att förstå ansvaret som vi har gentemot oss själva och andra,,,

Jag tror att allting handlar om att bli medveten om sina egna inre automatiska tankar och reaktioner,,

För det var där i mina omedvetna tankar och reaktioner, som jag kickade igång och sprang rakt in i Negativitetens öppna famn,,,,

Både när det gällde mig själv och i mötet med andra.

Idag kan jag oftast (inte alltid) bara tänka att:

Jaha!! Du befinner dig där du. I din kamp om balansen.

När jag möter nån som sprider negativitet

På något myskovis så känner jag en helt annan form av förståelse i det mötet,,,och jag kan bevara den goda energin som jag har inom mig,,,,

Då blir jag inte smittad!

Jag tror jag blir arg över att människor lider och sen inte vill ta sig ur detta.

Exempel: Jag har en vän som beklagar sig över att han har ångest.
Jag försöker visa honom hur han kan acceptera detta efter hans 20 -åriga kamp. (Jag har själv kämpat mot ångest lika lång tid men funnit nyckeln till befrielsen av den). Då svarar han att den håller ju bara i sig 10 min. (Där kommer försvaret in).

Har svårt att förstå en människa som vill beklaga sig över något och sedan motsätter sig förändringen.

Jag får försöka göra som du Rore att acceptera människors inre önskan om att VILJA lida.

Jag led så svårt att jag tvingades ge upp min kamp för den var för stor.
När jag gav upp mitt inre krig mot ångesten accepterade jag den.
När jag accepterade att ångesten vunnit över mig… gav den sig av.
Den hade nu lärt mig den svåra läxan att acceptera något man inte vill ha.

En del av oss lider lite grann och då står vi ut genom att beklaga oss.
Den som lider mycket utan beklagan kämpar för att finna lösningen.
Förstår nu att min vän behöver lida mer för att kunna ta sig ur. 
Jag kommer fr.o.m nu inte längre lyssna till hans klagosång.

Du skrev om att vi behöver förstå ansvaret gentemot andra och oss själva. Som jag ser det har jag inget ansvar alls för andras välbefinnanden. Ansvaret att må bra ligger alltid i oss själva.

Jag behöver lära mig att inte bry mig så mycket (där tar jag på mig ett visst ansvar, tyvärr) om andras lidanden.
Min empati är för stor. Min vilja att hjälpa är större än jordens alla hav. Jag har hjälpt mig själv och får glatt nöja mig med detta! 

#10

Jo, den enda människan vi har ansvar över är oss själva,, allting annat är en illussion,,,,

Så ansvaret jag har gentemot andra. Är att inse att deras liv är just deras ansvar,,

Detta fattade inte jag tidigare och därför så dränerades jag fullständigt,, eftersom jag lät mig dras med i den negativa energi spiralen.

 Som jag själv var inbakad i plus att jag faktiskt trodde att jag hade ett ansvar för att få andra människor att må bra.

Detta fick jag lära mig väldigt tidigt i livet och det var svårt att se igenom dessa automatiska beteenden för mig,,,,

#11

Detta skall bli mitt nya mantra "Du ansvarar själv för ditt mående".
Kanske kan detta hjälpa mig att släppa taget om mitt envisa hjälpande.

Lite förenklat - Jag försöker lära mej att acceptera att andra människor är separerade från mej på det viset att jag har inget ansvar över dom och jag har inget behov av dom………….jag kan lyssna på vad de har att säga och försöka hjälpa dom - vända på deras tankar, ifrågasätta sig själva………..men om de inte vill eller kan så kan jag inte göra mer…då får jag acceptera att de kanske går en annan väg, t.om bort från mej…………..för mej har det stora arbetet varit att jag haft behov av andra människor för att jag skulle må bra….det jag tydligen ska lära mej är att stå stabil själv och släppa taget och BEHOVET av att vara omtyckt och behövd……jag har varit så fruktansvärt rädd för att mista vänner/relationer i mitt liv…..nu är jag inte rädd längre (oftast ;))…………Det är fantastiskt………….PS(är det någon mer än jag som inte kan göra stycken? När jag publicerar försvinner alla stycken och texten blir bara kompakt..= svårläst)DS

En väninna skrev i dag på sin blogg att hon hatar ensamheten.

Då skrev jag att jag har öppnat mitt hjärta och känner kärleken från alla jag älskar så jag känner mig numera aldrig ensam. (Har varit singel ett halvår nu).

Det är MASSOR av människor som älskar mig!!! 

Trulig, trycker du på retur/enter knappen när du byter stycke?

#15 Jag tror att ensamheten var bra för mej för nu älskar jag mig själv!! Genom det kan jag gå omkring och sprida kärlek till alla. Jag skiter i om dom älskar mej tillbaks eller inte :) Men grejen är ju att det kommer automatiskt tillbaks kärlek. (jag har varit singel största delen av mitt liv, men nu först är jag orädd) Enter..retur det e ju samma? Jag är datahandikappad…Det var tydligen nåt med WEB läsare - måste fråga nån vicken jag har;)

Vad härligt att höra Trulig! Det är skönt att känna sig älskad men det är också skönt att veta att man inte behöver andras bekräftelse för att kunna må bra. Det viktigaste är trots allt att man älskar sig själv. ;)

Jo, det är samma knapp jag menar, men jag gav dig två namn beroende på vilket du använder dig av. Jag har både explorer och google chrome och det funkar med den knappen i dessa båda webbläsare…

Vad gäller ensamhet så behöver denna inte vara negativ. För man kan vara ensam i en samling, man kan vara ensam i ett förhållande. Men man behöver inte känna sig ensam om man inte har någon partner om man tycker om sitt eget sällskap. Då är man själv och inte ensam. Man trivs med sig själv och är inte beroende av andras godkännande för att må bra.

För det är inte viktigt hur många som älskar mig egentligen, viktigare är att jag älskar, att jag kan känna mitt hjärta är öppet. Och att jag vet vad som gör att jag ibland stänger hjärtat lite grann.

Mycket väl talat Gilla! 

Man kan ödmjukt stämma in i klagosången, och samtidigt distansera sig och vara upplyftande!

Niklas

Under vissa perioder verkar det som att jag attraherat folk som inte mått bra. Folk som har haft diverse problem, psykiska sjukdommar, ätstörningar, hjärtesorg etc etc. Jag fick några nära vänner som hade dessa problem, och det tog allt jag hade för att orka vara i deras liv, försöka hjälpa och stödja. Vad jag än gjorde kunde jag inte hjälpa dem. Det gick så långt att jag själv började få panikångest-attacker, vilket jag aldrig haft förut. En vacker dag insåg jag att jag inget kunde göra, och accepterade detta. Jag gav upp kampen och såg att det var deras eget ansvar, deras liv, och att jag givit det jag kunnat. Det blev min befrielse. Jag plockar nu inte upp deras negativitet längre. De får visa hur dåligt de mår, och jag kan erbjuda mig att göra det jag kan men om de inte själva tar sitt ansvar så har jag iaf gjort det jag kunnat. Jag måste låta dem göra sina val, även om deras val leder dem till fortsatt fördärv.

# 18 du tar upp ngt viktigt som man även kan vända på :

Man trivs med sig själv och är inte beroende av andras godkännande för att må bra.

Detta gäller likväl I ett förhållande. Det finns många som tror att det beror på relationen att de inte mår bra…men orsaken kan faktiskt ligga i att man inte trivs med sig själv…..och om man börjar göra det,så inser man sedan att det aldrig hade med relationen i sig att göra,hur man mådde…

Så oavsett om man lever själv eller med en partner så är nyckeln till frid och glädje att man framförallt trivs med sig själv_
_