Jag tror du måste släppa kämpandet. Se det som att du fick en möjlighet att se och uppleva hur det kan vara att vara i ett ständigt positvt tänkande och lättheten i att ändra det.

Jag tror du är inne på rätt spår att även sökandet kan vara destruktivt. Särskilt när det blir ett beroende, då är det ju negativt. Allt fokus går till detta, det är ett slags begär förall del begär man något positivt men det är endå ett begär som fyller personligheten massor, kanske t.o.m tar över….

Så vad du behöver göra (tror jag) är att släppa fokuset på "perfektionism" i din personlighet och inse att vi alla även du är människor och har våra brister. Slappna av i ditt sökande och låta tiden och livet ha sin gång. Rom byggdes ju inte på en dag och ska inte byggas så snabbt heller. Om allt går för fort så kommer man missa mycket av erfarenheter som ska byggas in.

Så vet hur det kan vara och ska vara, men vet att det hör framtiden till.

Kanske andra här på sajten får  fram andra tankar omkring ditt problem.

#0 Glömde…

Varmt välkommen hit till oss på AU!

#0

Jag har precis som du i början av mitt sökande tappat bort den där första härliga känslan av här och nu. Eller faktiskt flera gånger

Men med tiden har det blivit lättare att hitta tillbaka till lugnet och framför allt nuet. Men visst slirar jag till och hamnar på de lägre stegpinnarna emellanåt.

Vet du? Det här är inget maraton som till varje pris måste vinnas. Det funkar inte.

Det är lätt att bli ivrig och vilja för mycket med huvudet. För min del handlade det mycket om att komma i kontakt med mina känslor.

Det var oerhört läskigt för mig. Missförstå mig inte. Känslor har jag haft i överflöd, men jag vågade inte ta dem till mig och känna dem.

Felet jag gjorde var att fly från dem. Tills jag insåg att jag inte längre kunde fly från mig själv.

Men det var ju min ryggsäck, så att säga.

Så länge jag agerar i motsatt riktning av vad mina känslorna  säger mig, så glider jag längre och längre bort från mig själv, nuet och varandet i stunden.

Livet blir en kamp.

Hoppas du finner det du söker.

Lycka till

Välkommen till Au.

Tack så mycket för era svar!

Det är som ni säger att jag måste släppa kämpandet. Har "försökt" det idag men det är som om det är för komplex för min hjärna att hajja det. Det blir liksom att jag "försöker att inte försöka" om ni förstår vad jag menar. Hela tiden vill min hjärna och tankar jobba. De går liksom inte riktigt att tysta knoppen för en stund och vila. Detta skapar frustrationer och ilska precis som innan när jag "försökte att göra".

Saken är väl den att jag inte riktigt har gett upp än och det är precis de jag vill göra. Låta de sköta sig själv liksom.

Någon som har något tips på hur jag kan stilla mina tankar för en stund? Avslappning?

#4

Ja. jösses. Det är lätt att dras med i tankarna, även när man inte vill det.

Jag avsatte tid i stillhet. Typ meditera och jag tyckte det var jätte svårt med det samma.

För mig handlade det om övning och åter övning. Det tog tid och det kan emellanåt fortfarande bli knepigt.

Till en början så drogs jag i väg fort och lätt i tankarna som snurrade runt. När jag märkte detta så stannade jag vid den tanken som fanns och tittade på den, kände den. Bara lät den vara där och rätt var det var så var den borta.

Så kunde jag liksom utöka mitt icke tänkandet, Eller hur jag nu ska säga.

Men detta var inget som jag lyckades med i handvändning precis.

Åandra sidan så är jag bara en amatör

Det kanske finns bättre knep att tillgå.

Hoppas du får de tips du behöver och lycka till.

Skönt att höra att någon annan känner igen sig i de jag säger.

Har aldrig satt mig in i meditation riktigt så detta är nog ett bra tillfälle att testa på det. Vilken typ av meditation använder du dig av?

Tack för dina svar, uppskattas MYCKET! :)

Det är ju just det som är kruxet med mig Nu skäms jag lite ocså eftersom jag inte har de rätta kunskaperna om meditation.

Det finns ju cd- skivor att köpa som handleder igenom meditationen. Jag har aldrig provat på detta.

Det jag har gjort är kort och gott fokuserat på andningen och försökt stilla kroppen och tankarna genom detta.

Denna övning lärde jag mig när jag gick i terapi och den har hjälpt mig otroligt mycket.

Börja med att avsätta bara några minuter.

Gör övningen morgon och kväll. Eller när du känner för det.

Sätt /lägg dig till rätta och slappna av i kroppen.

Sen är det bara att följa varje andetag ända ner till magen, hålla kvar en liten stund och sedan andas ut igen.

Andas in genom näsan. Andas ut genom munnen.

Lugna jämna andetag.

Det kan kännas fånigt de första gångerna, men det ger sig så småning om.

Genom att fokusera på andetagen och följa med den rörelsen i kroppen så tappar hjärnan kontrollen över det som den vill pyssla med.

Rätt vad det är så slirar tankar in och du har då tappat fokus på andningen för en liten stund.

Då är det bara att återgå till andningen igen.

Detta var det jag började med.

Allt eftersom det går bättre kan du ju själv utöka tiden. Gå på din egna känsla.

Hej whalter!

Ja, det där känner man ju igen,

vilsenheten i sitt sökande,

kaoset med vad man ska göra?,

vilken väg ska jag gå?,

vilken form ska jag använda?.. 

Börja med att stanna upp och känn…

Meditationer är svårt i början, det krävs träning och mycket stort fokus, men om du verkligen vill, så går det.. gör som rore, fokusera på andningen, långsamma inandningar genom näsan, pusta ut det lika långsammt genom munnen, när du tappar fokus, gå då tillbaka utan att ställa krav på att du måste..

det är oftast där du misslyckas, med ditt måste, ställ inga krav, bara gör..det räcker också med 5-10 min om dagen i början, öka sedan vartefter du känner att du har fokus med dig..

När du har klarat av detta ett tag och känner att du kan hantera andningen,kan du fortsätta med en guidad meditation, eller starta med en guidad meditation, finns massor med tips om bra skivor i länkarna.

Men ställ inga krav..

Lycka till

Som rore säger - pröva andningen! Jag anser att det är ett suveränt sätt att hitta balansen.

Oj vad jag känner igen mig själv!

har med kommit på det jag är en person som har mycket stora krav o perfektionism på mig själv..

och man blir otålig ge mig Kunskap, ge mig mer andlighet och så börjar man där "stressa" med sina böcker o grejer :D

, det e kämpigt jag vet  vad du talar om, man har fått kännt de dära FLOW flödet då allt var lätt etc… Men det är där i botten alltid bakom alla lager av dumma tankar tror jag sedan är väl allt en balans kanske med?

Inte döma en själv för där man är o känner just nu o så.

Det är en konst att kunna SLÄPPA saker i livet med i guess..

jag pratade idag med en i en kyrka om det man försöker "Fånga Lyckan" o det är inte riktigt så lätt Lyckan kanske är något som kommer när man e mer stilla i sig etc o inte jagar :S

Önskar dig lycka till på din väg o du e inte ensam jag jobbar själv med samma bit ;)

de positiva är ju du har upplevt det positiva

Jag förstår precis vad du menar. Har varit en sökande själ under många år. Detta kommer periodvis då man känner att man vill ta ett steg till, att tiden är mogen. Och då blir det nästan som att man öppnar en kran som man inte kan stänga. Det blir så mycket på en gång, det ena ger det andra och allt är så spännande.

Men så känner man att nu behöver jag distans till detta för att kunna ta till mig allting på rätt sätt, så att jag känner i mitt hjärta att det är rätt för mig.

Och vad då göra?

Meditation är bra, en gång om dagen. Men som komplement till meditationen så kan man sätta igång ett projekt där man jobbar med händerna eller något skapande. För när du håller på med detta arbete så arbetar din hjärta med att sortera upp och plötsligt så får du en Aha-upplevelse. Allting finns där, informationen men kanske den behöver aktiveras av något som är dess motsats, om du förstår vad jag menar. Fysisk aktivitet som jogging eller långa promenader ger också rätt slags stimulering.

Hoppas du förstod detta svammel

Kram Morgaine

Hej alla!

Måste bara säga att anledningen till att jag inte skriver svar på alla inlägg är för att de blir så mkt att skriva. Är som sagt mycket glad för att ni tar er tid! :)

Har testat de där me andningen och som ni säger är de lite krångligt! Ett tag var de som att den automatiska andningen slutade fungera för att jag var "tvungen" att kontrollera den. Helt sjukt de där me kontroll.

På något sätt har det börjat kännas bättre med mig själv och med insikten att jag måste sluta jaga. Men svårt är det.

I möten med andra människor har det gått mycket bättre än förr, jag känner att jag mer har kunnat vara mig själv. Innan så har jag i princip alltid försökt att fixa mig själv för att omedvetet verka bättre inför andra. MEN..

Det är någon konstig känsla jag har i kroppen, någon form av ångest eller sorgsenhet. Jag känner att jag inte riktigt vet vem jag är längre. Vem är jag? haha… Tror jag har blivit lite rädd för mig själv. Svaret kommer säkert tids nog.. Känns iaf väldigt skönt att jag har kommit till insikt med att det är mitt sökande som vilselett mig så. Som ni säger ska jag kapa ner på alla måsten och krav jag har på mig själv för de förtär mig bara..

Ledsen för mitt dåliga och hoppande skrivande!

Tack alla än en gång för era svar! Känns bra att ha någonstans att vända sig till :)

Vilka fina och härliga svar du fått! Hoppas nu du tar det lugnt i dina försök till meditation och ge det framförallt tid.
Vi behöver inte nå fram till denna inkarnations mål innan inkarnationen är slut

Om du är mer nyfiken på meditation kan du läsa i den kategorin som heter meditation och se om du finner sorter som tilltalar dig.

Hej,

Vill gratulera till att du nu fått insikter och känslor som bara kan leda framåt. Ingen utveckling går bakåt. Dina erfarehheter är något alla känner igen som börjar sitt sökande. Jag var på något som kallas sat sang. Där sjunger man tillsammans och mediterar. Inspirerat från en man kallad Osho, som bodde i Indien. Mannen som ledde det hela pratade med oss, och berättade för oss att aldrig kämpa för att hålla kvar kärlekskänslan. Den kommer och går. Dina tankar finns men identifiera dig inte med dom. Betrakta dom.ALLA känslor är viktiga. Inga känslor är bättre eller sämre. Vi är uppbyggda på det sättet. Tankarna likaså. Så slappna av och "feel the movement".

Du kan läsa om meditation på många ställen här på AU. Det är ETT redskap men det finns andra också.

Glöm inte skrattet mellan varven. Det är så läkande.Lycka till

Instämmer i det där om skrattet!

# Du skriver att du har en konstig känsla av sorg och ångest i kroppen. Du vet inte vad det är. Det är ditt ego som håller på att tappa greppet och det är därför som det mår dåligt. Det vädjar till dig att återta kontrollen som man alltid försöker göra på ett eller annat sätt när man mår dåligt. Tricket att lura egot är att våga möta smärtan - våga stanna kvar i må-dåligt känslan och bara vara. Bara konstatera den och acceptera den och säga till sig själv "ok, nu är det så här, nu mår jag inte bra. Något är fel. Men det får vara så då. Jag släpper det." Om du kan klara det skall du se att det inte kommer att ta lång tid innan just obehagskänslan släpper. Så har det varit för mig så många gånger. Det gäller att bli medveten om sina olika känslor och just bara iaktta dem med en slags ömsint titt utifrån. Som om du skulle kliva ur din fysiska kropp och ställa dig brevid och bara titta på skalet. För du är inte dina känslor. Du är något större än så. Det är ditt ego som vill lura in dig i fällan och få dig att tro att något är fel. Inget är fel. Allt är som det skall. Du är på rätt väg. Ingen andlig tillväxt utan smärta och lidande. Lev i tillit. Lycka till.

#16 Väldigt bra skrivet!

Just nu har jag fått ett starkt tillflöde av stor kärlek till mig. Tror själv att det beror på den överföring av healing och bön som Mariann och hennes grupp bad om ikväll. Jag känner sådan stark samhörighet med livet och mänskligheten just ikväll. En nåd kan man kalla det.

 Jag vill verkligen tacka alla här för att ni är så fantastiska med att dela med er av ert hjärtas klokhet och värme. Det ger så otroligt mycket att läsa och ta del av detta när man behöver påminna sig om det själen redan vet. Mitt hjärta öppnas upp och jag känner verkligen den allomfattande kärleken flöda. Det är stort och det är berörande på djupet.

Kan jag ge något tillbaka till någon så skall jag göra det! Tack Tride för dina vänliga ord. Och tack Mariann för all den kärlek du förmedlar till oss. Tack alla andra som tillför så mycket genom att bara vara här och skriva. Ingen nämnd och ingen glömd! Innan jag börjar urarta i ett Oscars-tal så tackar jag för mig. Kram!

#18 Tack själv och jag utför bara min dharma….

I den här sajten känns det verligen som vi kommunicerar. du gör ett fint arbete som värd, Marianne. Utan det arbetet skulle den här öppenheten inte vara möjlig.

du har också gjort ett fint arbete, Davincidotter. Tack vare dig har vi ju kommit igång med vår grupp där vi träffas, så jag hoppas verligen att du kan vara med nästa gång.

Tack också alla som bidrar med sig själva här. Det ger åtminstone mig lite hopp om mänskligheten.

Till #0, som startat tråden:Vill bara påminna dig om att du gör absolut inget fel. Du gör mer rätt än du tydligen förstår. Klappa dig själv på axeln bara! Du ser ju hur vi andra börjat prata med varandra tack vara dig.

#0

Du har fått många goda råd i tråden.

Jag har ytterligare en aspekt jag vill dela med mig av. Jag, precis som många människor i vår tid, har ett ohyggligt starkt intellekt. Jag sa långt innan jag kom in på det andliga spåret att mitt intellekt var både en välsignelse och en förbannelse. 

Välsignelsen behöver vi inte orda så mycket om men förbannelsen, vari vilar den? Jo, att 'det' stannar just där. Insikter, aha-upplevelser, kunskaper om allt möjligt fastnar liksom i knoppen och når aldrig kroppen. Det är inte förrän insikterna är gjorda i alla de fyra kropparna som det känns som vi befriats som jag upplever det. Och mentala kroppen är en tjurig en som samarbetar jättebra med egot vad det verkar. När insikterna når känslomässiga kroppen, fysiska kroppen och den andliga kroppen, det är DÅ det händer för mig i alla fall.

Hur går det till? Ärligt talat har jag dålig koll för jag tog hjälp. Men jag märker nu när jag är van att hanera mig själv utifrån dessa fyra kroppar att jag har lättare att både förlåta mig själv och förstå mig själv.

Och om jag inte tar alldeles fel så finns det information om dessa olika kroppar även inom esoteriken så folket här kanske kan berätta mer om hur man kan jobba med dessa bitar?

jag kan nog uppleva det lite tvärtom, att när den lyfts över astralkroppen (känslorna) och kommer till den mentala kroppen då kommer överblicken och det mer logiska tänkandet och då agerar man mer utifrån logik än känslor som ju har en tendens att rusa iväg…. det är så jag upplever det…

jag kan ibland tänka som så att man reagerar istället för agera… vilket just kommer ur känslor resp tankar.

Jo, jag verkar vara helt tvärtemot de esoteriska lärorna i allt  

För att ta det livs levande exemplet, mig själv, så var jag mycket mental och mycket logisk, smart, intelligent och allt det där. Med hur mycket överblick och kunskap som helst. Dubbel ingenjör och ekonom och lite annat smått och gott på det. Wow…eller….?

Jag mådde anka. Länge.  Typ ett helt liv, smärtan var min drivkraft framåt och uppåt men jag såg det inte då. Jag hade inte ens några ögonblicks klarhet som #0 verkar ha haft och nu längtar tillbaka till. Jag visste egentligen inte hur det var att må bra. Det var inte förrän jag fick hjälp och kunde jobba på cellnivå inifrån och ut, Deepak Chopra skriver om dett med cellminnen mm. Och hjälp med min sorg som behövde komma ut och få läkas och allt annat bagage som snurrade runt bland annat i auran. Jag var fånge i mig själv. Totalt fånge i mig själv och totalt medveten om det och totalt oförmögen att hjälpa mig själv ur det, beteendemönstren satt där de satt. Skrämmande? Jajamensan. Jätteläskigt. Och frustrerande.

Och den tjuriga mentalkroppen var den som höll hårdaste greppet om att bevara Status Quo skulle jag vilja säga. Den ville ta mig tusan inte att vi skulle börja städa. För städa är smärtsamt så in i vassen. Och även om vi städat mycket och att jag vet hur det är att må riktigt gott idag så är fortfarande de mentala bitarna inte alltid lätta att hantera. Så jag ser det precis tvärtom mot din beskrivning…den logiska biten kan verkligen vara tung.

Sedan håller jag med dig om att rusande känslor och att vara impulsstyrd inte är någon hit heller. Ibland kan man som människa ha både och. En tjurig förändringsobenägen mental kropp med full styrning OCH en impulsstyrd känslokropp….jag hade både och. Men nog om detta. Poängen är att ett starkt intellekt kan vara ett fängelse. Man kan 'sitta fast' ordentligt i föreställningar om världen omkring en och annat som gör livet mycket besvärligt. Tack vare sin menatala kropps styrka…

Jodå.. jag kan nog känna igen även det… jag tror nog vi arbetar med olika saker i olika inkarnationer beroende vad det är fokus på och framförallt vilka strålar man (resp kropp) är på. Även vilken kropp som man "lever" utifrån.

Jag har nog alltid mest levt utifrån känslokroppen. En mentalt stark människa lever utifrån den lägre mentala och det kan minnsan vara hårt att dra sig loss ifrån den och mer komma ner i känslokroppen.

Så visst kan ett starkt intellekt vara ett fängelse…. men det kan även en svängande känslokropp…. så båda sorterna behöver en balans i både tankar och känslor.