Jag säger som Roberto Assagioli (grundaren av psykosyntesen):

Du är inte din kropp, dina tankar eller känslor!

Vad är man då?

SJÄL!

Ja, kanske..Sen kan man snurra vidare i tankarna. Vad är själen? Kanske endast summan av dina tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter.

Jag tror inte att vi "är" själen heller, utan endast ett medvetande.  Att vi inte är separerade från varandra.

Återkommer med mer av mina tankar…

Namaste

Det är ju det som är själen.

#Tack Namaste1!

Vad vi väljer för namn på detta vi är, har det verkligen någon betydelse? Nej, för namnet är bara ännu ett koncept vi skapar för att mentalt försöka förstå och göra något av detta som vi är.
Detta går ju bortom det mentala, så alla teorier och ord och koncept är bara det. Vi kan aldrig förstå detta, bara uppleva det.

Kalla det medvetande, kalla det själen, kalla det öppenheten, kalla det tomheten, kalla det Tao eller Buddha eller Kristus eller kalla det vad du vill. Har ingen betydelse för du är det, vad du än kallar det.
Upptäck, upplev det, istället för att hitta "rätt" ord för det.

Som Adyashanti säger:

"Awakening to the truth is a deep realization of what you are as an experience. What is it that is feeling? What is it that is thinking or sensing?
This is not about coming up with the right word for it, so don't name it for a moment. It's about just noticing, just experiencing. Feel it. Sense it. Welcome it."

#4 Hur tänker du dig ett medvetande utan själ?

#5
När vi använder ord och koncept för att försöka förklara det vi är, hitta rätt begrepp, så delar vi in allt i olika delar. Det finns inga delar, bara sinnet skapar delarna. En illusion.

Själ, medvetande. Bara koncept som vi använder oss av för att vi tror att vi på så sätt kan förstå det som övergår vårt förstånd.

Vad säger orden/koncepten om det jag är? Inget, för det jag är kan aldrig fångas med ord.

Verkligheten är inte svår att förstå. Jag är, enkelt och uppenbart.

#6 För mig är det också viktigt att konstatera detta: Gud Är. I mig.

Så här ser jag på saken:

Det är ju helt sant att ord blir fattiga och egentligen inte finns, att det inte går att sätta ord på det som är verkligt, den buddhiska världen/planet.

Men det är ju ändå märkligt att fler av dem som "propagerar" för detta att vi lever i en illusion och att det vi är inte går att sätta ord på, de sätter trots det en stor mängd ord på att förklara att vi lever i en illusion och att vi bara är är.
Det gör det lite paradoxalt tycker jag.

Sedan kan jag tycka att det känns lite som ett I världs " problem", för jag tror om samma personer pratade om detta med en niobarns mor i en bergsby i Afghanistan eller Indien, talade om för henne att du lever i en illusion, dina barn svälter inte, du lever i en icke verklig värld, du är inte du, du bara är…

Jag tror inte hon upplever det så och hon skulle nog känna sig oerhört förolämpad. Även om man själv vet att det är en overklighet hon lever i, så är det ändå högst verkligt för henne och miljarder andra människor på Jorden.

Så länge själen är inkarnerad i en personlighet som är större än procentandelen själ i en människa har vi " problemet" att det verkliga är den fysiska världen så som den uppenbarar sig för personligheten, den värld en personlighet lever i.

Att då komma och säga till en människa som kanske inte ens har en ynka liten själskontakt, att du ska from NU vara och leva som själ, det är det enda verkliga det andra är en illusion, det är ett hån mot dem tycker jag.

Att föra fram budskapet om det verkliga vs illusionen är viktigt, men det ger först mening först i och omkring 1 invigningen, då när själen tar sin första kontakt med sin personlighet. Det är först då som personligheten med hjälp av sin lilla ynkliga procentandel själ alls har en möjlighet att förstå resonemanget.

Ja, jag håller med att det är tämligen meningslöst att försöka sätta ett namn på det vi är. Vi, jag, du är, något..

Är också överens med Mariann att det kan ses som paradoxalt att sätta ord på" illusionens existens " samtidigt som det kan vara svårt att förklara faktumet att vi inte alls finns, annat än som en tanke i en relativ verklighet.

Som Tunrida säger upplev och upptäck det du är. Men för att göra det känner jag att jag behöver frigöra mig från den intellektuella, tänkande världen. Känna med det vi kallar hjärtat, gå bortom sinnet. Inte för att separera mig från den jordiska kroppsliga, världen utan för att kunna leva i den med vetskap vad jag egentligen är. Det är kanske det tilstånd som kallas upplysning, av många.

Det är väl som Mariann menar, att de flesta inte ägnar en sekund åt sådana funderingar utan sliter i sin verklighet med att få vardagen att fungera.

Är då vi som har en andlig utveckling i fokus en "kritisk massa " som skall påverka energistrukturen i "världen"?

Vad tror ni, varför vissa av oss, fler och fler, söker andlighet utanför religionernas ramar? Diskussioner, liknande denna, förs ju i stora delar av världen, allt oftare.

Nu kommer vi in på väsentligheter.

"Kritisk massa " säger du, jo absolut är vi det ,
men vi menar så olika med "andlig utveckling"…

För att man sitter här på ett sk andligt forum eller bevistar kurser och läser böcker av diverse andliga författare, (med det som man inom dessa kretsar menar som andliga alltså) gör ingen andlig i mina ögon… det är början på andlighetens utveckling i personligheten. 

Jag tror Vi inom dessa kretsar, "new age"  eller vad vi nu ska kalla det lever i den största illusionen att det är vi som är de andliga på jorden. Många av oss kan nog vara det men långt ifrån alla.

Det som utmärker en andlig person i mina ögon är graden av tjänande, samhällsintresserad/förändrande till helhetens bästa, att kunna se utanför sig själv, universell i känsla, tanke, ord och handling mm. Långt ifrån alla de som kan klassas in i ovanstående kriterier läser och bevistar sånna kurser som erbjuds inom "new age". De flesta långt komna på den andliga utvecklingens väg är fullt upptagna med att förändra världen till ett bättre ställe för alla.

Men helt klart har vi inom "kretsen" en stor uppgift att visa på andra vägar och att hålla ljuset  och visionen på jorden. Genom hjärtats öppenhet för ljusets världar. Genom graden av vår själskontakt.

Men att bara se oss inom "kretsen" som de viktigaste är inte rätt, det är också en illusion som jag ser det.

Tänker en sak till, med sinnet utgår jag ifrån att du menar det lägre mentala?

Så här ser jag det.

För att gå utanför det högre mentala (själen till viss del) går inte, det är en oundviklig del av den fortsatta utvecklingen efter vi gjort upp och kan bemästrat våra känslor, då är det dags att träna på att tänka och känna universellt, att bli mentalt polariserad så att själens ljus kan vibrera helt ner i personlighetens alla kroppar och att vi då utför själens vilja= Guds vilja på jorden. Blir mer o mer själ alltså!

Liten "förklaring"…Jag ser inte att jag skiljer mig andligt från resten av mänskligheten. Ingen är mer eller mindre andlig, som jag ser det. Vi är alla andliga varelser som har mänskliga upplevelser, som någon sagt.

Kanske är det så att en del av oss har förmånen/ möjligheten att se en villkorslös kärlek och frid bakom den, många gånger hårda, skenbara verkligheten.

Jag ser absolut inte på mig själv eller andra som har ett andligt fokus att vi är annorlunda eller förmer, än andra.

Känner istället att vi kanske har begåvats med en speciell uppgift i tillvaron, livet.

Som du just säger Mariann, att sprida kärlek och ljus till andra. Skänka glädje, tröst och visa empati. Det är andlighet för mig. Se oss själva som kärleksfulla varelser, vars främsta "mening" är att uppleva lycka och frid och dela med oss av den insikten till andra, som ännu inte funit detta.

Personligen är jag mest intresserad av det som kallas upplysning. Att nå ett tillstånd av total frid i mitt jordiska liv.

Övrigt som faller inom "New age" är inget som jag fokuserar på.

Tycker inte heller att det som automatiskt hamnar i det sk andliga facket har en direkt andlig betydelse för mig. En hel del kan vara intressant eller lite kul men är inget jag tar till mig. Dock har jag full respekt för att vi tycker olika i dessa frågor.

Jag trodde nog inte heller att du ansåg dig vara förmer än andra, men det finns ibland den synen inom "rörelsen".  Ber om ursäkt om det tolkades så mitt inlägg, för jag menade inte till dig personligen, jag menade mer generellt.

Sedan till ditt inlägg #12

Problemet blir ju när man ska definiera vad är upplysning? 
Andra intressanta frågor i sammanhanget är:
Vilken nivå av upplysthet siktar man på? Varför vill man vara upplyst?

Googlade lite på ordet upplysning och fann dessa rader.

"På tal om Upplysning, vilket sägs vara steget innan Upphöjning (Ascension). Ordet Upplysning kommer ur engelskans Enlightenment. Light betyder "ljus" men också "lätt". Man upplever sig som allt lättare inombords och man "tar lättare på saker och ting". När man kanaliserar mer ljus/liv/kraft/energi genom sig blir man naturligt också mer medveten."

Efter att nu forskat lite på "upplysning" så ser jag att det måste motsvara:
Uppstigning som enhet med Guds ljus - första nivån av uppstigning. 
I den artikel vi har som heter Uppstigning-Ascension.

Det förklarar då mycket mer för mig.