Var det ingen som hade tankar kring detta…?

Det tror jag faktiskt att vi får. Om man nu ser egot som en del av personligheten.

För mig är det egot som skapar en stark personlighet. När sedan denna personlighet är "färdig", börjar utvecklingen till att integrera själen. Så att förvandlingen av det negativa i personligheten blir till själens  positiva förmågor.

Många gånger i esoterisk litteratur benämns egot som tröskelväktaren. Den som vaktar ingången till nästa steg. Ju starkare tröskelväktare, ju större kamp, jus törre ljusarbetare skapas!

Den sista tröskelväktaren vaktar dörren in till de andliga världarna och möts först vid 4 invigningen om jag inte minns fel…

Ok, jag tänker som jag skrev i den andra tråden, när det gäller mig själv att jag på något gett upp egots önskemål eftersom jag inte når dem… det skapar inte ett starkt ego utan ett svagt. Jag har ett svagt ego och frågan är om jag liksom måste börja där…?

Så kommer vi till ängla problemet igen… frågan är ju då om just DU ska ha det där himlans stora egot??

Tänk om du redan har gjort upp med den stora delen av egot, skulle man ju me kunna fråga sig??

För mig känns det ju inte som att vi i dags läget ska till o bygga egon… jag skulle nog resonerat som så att "jag har det ego som jag nu har och jobbar utifrån det".

*fundersam*

Hm, ja jag funderar jag med… jag behöver inte ha ett stort ego :) som sagt det är inget jag strävar efter, jag är en oerhört asketisk människa i de flesta sammanhang. Men det jag funderar kring är om egot kan få så lite så att kraften att leva vidare påverkas? Om man känner sig som en liten lort i världsalltet som inte kan få ens det man behöver (knappt) hur påverkas man i det stora hela då?

Vi är alla lortar… ;)

Men det jag funderar kring är om egot kan få så lite så att kraften att leva vidare påverkas? Det tror jag nog…

Om man känner sig som en liten lort i världsalltet som inte kan få ens det man behöver (knappt) hur påverkas man i det stora hela då? Menar du om du  t.ex. inte kan få en bostad eller upprätthålla ett liv själv, att försörja sig? Isåfall så tror ajg att det kan ju vara olika för varje liv vilka erfarenheter som ska dras. Jag tror nog det är ok att leva på någon annan. Jag tror nog man hjälper varandra, t.ex. jag hjälper dig i ett liv för du kommer å få svårt att just skapa dessa förutsättningar, för du ska något annat. Sedan kasnke du gör samma för mig en anna gång, när det blir min tur att vara lite svag…

Du kan ju t.ex. haft det skit svårt förra gången och nu ska du plocka ihop dig själv och då går det inte att vara denna super männsika i samhället som fixar allt…

Tänker man då att det kan stämma detta som står om permanent atom så startar vi ju där vi slutade… slutade det illa så får man jobba upp sig..

*funderar igen*

Hm… ja, det är inte lätt… känns som om läxorna överstiger det positiva bara… och då orkar man liksom inte riktigt med när inte det materiella förutsättningarna för avslappning finns. Kampen störs så att säga av en ständig stress.

Ibland blir jag bara så oerhört trött på att man ska vara tacksam och nöjd med nästan uteslutande motgångar och ingen ljusning i tunneln.

Det kan jag mkt väl förstå.. jag vet inte om man måste vara nöjd… men man mår ju bäst som nöjd….

 men som sagt måste vet jag inte, tycker nog man får lov å gnälla och ev försöka gör nått åt saken så gott nu det går….

Man måste inte vara tacksam, man behöver bara försöka låta bli att förtvivla - det räcker långt om man kan låta bli det!

Men man förtvivlar väl till slut när det aldrig blir bättre? När åren rullar på och man står på samma fläck (nu talar jag då om egots behov) eller går bakåt…

För att man ska kunna läka och gå vidare behöver man ju kunna slappna av och känna att livet fungerar. Inte gå med hjärtat i halsgropen för nästa sak som går söner och totalhaverear hela ens tillvaro IGEN!! Det är det jag menar med att tillfredsställa egots behov för att orka/kunna fokusera på annat…

så har vi den process som kallas att mista…. man ska  mista allt för att vinna sig själv… som det så kryptiskt kallas…

jo givetvis… det borde jag ju ha anat… jag är trött på alltihop och skulle vilja ha ett normalt liv där jag hade råd att gå och laga mina tänder och slippa ha ont i magen över hur jag ska kunna betala för ungarnas körlektioner mm mm, slippa säga att de får gå i sina trasiga gympadojjor eller att jag inte har råd att köra dem dit de ska… det gör mig spyless.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag är bara oerhört trött på en situation som uppenbarligen är gjuten i sten… jag vet inte om jag vill ha den.

Klart man inte vill… sedan får du tycka synd om dig själv… jag tycker absolut man kan få göra det.

Jag tycker ju också en annan sak…;) som jag vet kostar pengar och som gör att gympadojjor får vänta längre… men frågan är om du skulle få en förståelse som på sikt kan hjälpa dig och på så vis fixa gympadojjor, om man så säger…

*funderar, men vet inte*

Jag gillar inte tycka synd om sig själv för det är så oerhört icke-konstruktivt :)

Man kanske MÅSTE tycka synd om sig själv… liksom erkänna att det pest o pina och att det är själve f*n…

*funderar igen o vet inte*

Fast att tycka att det är pest och pina och själve f*n är ju inte detsamma som att tycka synd om sig - det är inte på samma planhalva ens!

neeej det är det kanske inte… det finns ju mer ilska i de orden hör jag… tycka synd om är kanske mer att bli "apatisk" *funderar*

Det är skillnaden mellan "Det är ju fan att det inte fungerar!" och "Stackars stackars mig som det inte fungerar för!" I det sista tycker jag det ligger apati, som du säger, tonvikten ligger på "stackars mig" och inte på "inte fungerar".

Jo, precis… den där apatiska inställningen är en offerinställning och jag ser inte mig själv som ett offer. Men kan precis som du skriver bli så ofantligt trött på att min enorma och långdragna slit inte får effekt.

Ja hoppfull…..detta är sååå svårt. Jag känner en oerhörd tacksamhet att jag kunnat bo kvar i huset under år av sjukbidrag, men det är en oerhörd smärta när det går ut över barnen. Jag har inga större krav på livet, blir precis lika lycklig över en beg. diskmaskin som en ny. Nä gladare tror jag!

En medborgarlön där barn vuxna och pensionärer har ung samma "lön" skulle jag vilja se…alla har vi ju samma behov…sen om livet nästan kväver oss iblans så har vi fortfarande samma behov av mat, bostad, kläder osv..

åå vad jag önskar jag kunde omfördela pengar….

Jo, sålänge det finns starka egon i världen kommer löneskillnader att finnas…därmed klasskilnader… Tack gud för att jag tillhör klassen hjärtlig medmänniska! :)

Jag har absolut inga sådana prestigekrav för egen del :) min sambo klagar ofta över min totala oförmåga att vilja ha saker :) Det intresserar mig inte ett dugg (vilket väl är en evinnerlig tur!). Däremot när det inte räcker till det där lilla extra och det man vill ge barnen gör mig bedrövad. De lider ju inte, så är det inte heller, men det är liksom aldrig självklart utan allt ska vändas och vridas och räknas på… det är såååå trist!! :(

Ja den här "välsignade" regeringen vi har nu är väl inte direkt de svagas representanter!!! Men men, de har snart förstört nog  och blir utbytta :)

Tror jag me… men det går så fort å förstöra och så långsamt att bygga upp!

#23 Utbytta blir dom med all säkerhet!!! (hoppas jag innerligt)

Sen blir det som sagt ett lååångt uppbyggande…ung så som livet är…egon klampar in och sårar och skadar, sen en lång läkning..

Tids nog kanske många samtidigt ser vad livet eg handlar om? Pengar o makt eller plats och förståelse för dom svaga?

Fast… miljöpartiet gillar jag skarpt…

Men det är väl människans väg? Att ta två steg fram och minst ett tillbaka… det är därför vi behöver så många inkarnationer :)

Här är en mp:are till! Jag gillar deras regel med att man bara får sitta max två mandatperioder eftersom makt i sig skapar habegär :) Klok insikt!!

Otroligt kloka ord!  :) Vad osvenska vi är som vågar prata lite politik! Hahaha

Verkligen… fast här har jag en plats i fullmäktige (som jag tyvärr inte utnyttjar nu) och då är det knappast någon hemlighet :)

Finns en sak jag inte gillar med MP och det är att dom vill ut ur EU :(

EU är väl ingen fördel? EU är ju bara en konkurrerande storstat USA… handelsavtal, samarbete mm kan man ha utan att vara en union med en gemensam valuta! Det blir liksom inte bra med gemensam lagstiftning och försvar för så himla många olika länder och kulturer…

Kul… äntligen nått vi ser olika på, ser det ut som…

Det är väl inget fel på egot? Jag menar, hur i hellvete skulle vi annars existera?

Abslout, vi behöver ett ego! Det går föralldel att existera utan ett ego, men först måste vi ha ett ego som bygger personligheten.

Så ser jag det hela ….

Hehehe Mariann, vi har säkert mängder av oliktänkande inom oss :) Det vore konstigt annars… om du vill får du gärna beskriva din åsikt om EU :)

Och ang. egot så är det just det du skrev här ovan som gör mig osäker… jag tror jag har haft (har??) problem med personligheten pga svagt ego.

Nu vet ju inte jag men… tänk om  du har haft ett stort ego och bara (lyckligtvis) kommit dit hän att du fått förvandlat stora delar?

Eventuellt kan det ju vara så att det ska byggas, men hur det görs vet jag inte… alltså om man inget eller ett svagt ego har.

Som jag uppfattat det så byggs egot upp under flera liv, där  svåra saker händer och succesivt så bygger man upp kärnan.

Om du tror dig inte ha haft så himmelens många inkarnatioenr på jorden, kan ju du vara i en uppbygnadsfas, TROR DU DET?

Jag har verkligen ingen aning… saken är den att jag är så fruktansvärt ointresserad av egot! Har alltid varit det… så egentligen, nej jag är starkt tveksam till det.

Jag känner nog bara att det känns som om jag inte är i synk, som en del är låååångt före medan annat liksom släpar efter och blir en allt tyngre börda som hindrar min utveckling.

Man kan inte se det som att den delen hindrar dig att lyfta/utvecklas för fort… alla har vi ju nått som drar åt andra hålelt så att säga… allt för att vi SKA kämpa med att låta ljuset vinna i oss!

#37: Är det meningen (vems mening det nu skulle vara), eller kanske snarare, tror du att du kommer att finna att det är lämpligt, att du släpper den där bördan och lämnar den bakom dig?

ja, antingen handlar det om att släppa eller så är den en motvikt!

Vet inte om jag uppfattade dig rätt Gronstedt men eftersom bördan är mitt fysiska tillstånd som ju bromsar upp hela livet och sätter det på "vänt" så är det svårt att släppa… men visst önskar jag att det skulle släppa så tillvida att jag orkade ha ett jobb igen, det skulle ju innebära en tryggare ekonomi och underlätta väldigt mycket på många sätt. Men som sagt, jag är inte helt säker på om det var vad du menade :)

#41: Jag är inte säker själv på om man KAN "släppa" sitt fysiska tillstånd, det måste man nog vara väldigt filosofisk och upphöjd för att fixa . Jag tänkte mer som så här: Kan det vara så att vägen ur din härva är att nysta ihop alla bekymmer och alla tankar (det jag brukar kalla ekorrhjulstankar) till ett trassel och lämna DET bakom dig. Att inte arbeta för att trassla ut tanke- och känslotrasslet, utan släppa det?

Det går inte att förklara och låter obeskrivligt pretentiöst och fjolligt, och det är definitvt inget man kan beskriva så att någon annan kan följa anvisningarna, men för mig var det så att jag inte kunde hitta vägen tillbaka till livet förrän jag hade klivit av mitt mentala ekorrhjul. Inte det fysiska, men det mentala.

*dravel dravel dravel*

#42 Det ligger nått i det, att släppa det spinnet omkring problemet… men det är ju också lättare sagt än gjort.

+ att det ju inte går att släppa förrän man är redo, oavsett det är fysiskt, känslomässig eller mental skit vi bär på. Det ska ha gjort sin verkan först…

men tror man att det har gjort sin verkan och man ändå inte kan släppa är ev kristusterapi en utmärkt hjälp till det…

Jag tycker inte alls att det är pretantiöst och fjolligt, men jag trodde att jag hade gjort det liksom… jag sysselsätter mig inte särskilt mycket med just tanke-känslotrassel längre. Däremot ägnar jag en del tid åt att klura på mitt fysiska trassel. För några år sedan var det det enda som snurrade i min skalle… men som sagt inte nu! Men du kanske menar de här vi snackar om här? Det är ju helt nya tankar för mig, vilket gör att jag kommer ännu längre ifrån de gamla härvorna :)

Fast kanske tar det tid att läka efter en så pass omfattande smäll, jag vet inte…

Det tar alltid längre tid å bygga upp, än att riva ner!

Du kanske bara ska slappna av och låta detta nya födas sakta men säkert…

Mmm, det kan vara så… som sagt, tålamod är inte min bästa gren…

inte min heller….

det ska helst vara så innan jag ens hunnit tänka tanken ;)

Det är så svårt att bara finna sig i att kroppen inte ens smälter mat… alltså den gör INGENTING!!!! Den är som om den gått i viloläge (som datorn) och utför liksom det allra mest akuta, allt annat bara står still. Det är nästan omöjligt att bara slappna av och acceptera ett sådant tillstånd. Hjärnan fungerar fint (ok, enligt min bedömning ) men kroppen…. döööööd… nästan

Hoppfull, jag menar det grubblet som du säger att du redan släppt till stor del - så du är nog på rätt väg. Men det tar ju tid allting, som sagt.

Hjärnan funkar utmärkt det syns här!

det var ju det med Asgers ev förslag…

Jo, de kan vara så Gronstedt!

Jag glömmer bort lite att i det här tumultet har jag fött ett barn under krisartade förhållanden, jag har gått i terapi, jag har brutit kontakten med mitt syskon, vi har brutit kontakten med min sambos föräldrar samt hans syster som är mer än lovligt koko (läs elak, i ordets rätt bemärkelse), allt efter extrema konflikter, vi har köpt hus, sålt hus, köpt nytt hus och således flyttat flera gånger, renoverat i omgångar, vi har hanterat en spritt galen ex-man och hans psycho till ny flickvän, vi har hanterat barnens kriser i samband med detta, jag har pluggat på heltid nästan hela tiden… allt de senaste åtta åren.

kan ju vara det som behövs för att skifta etage och "starta om" kroppen kanske….

Jo, men jag fick ju ett kraftfull nej från korten idag ;)

#53: Det låter ju väldigt vilsamt .

Men visst är det underbart skönt när man kan kasta jobbiga anförvanter överbord och slipper umgås med dem bara av konvention? Tyvärr händer det ju att man "sluter fred" och blir tvungen att uppta konventionsumgänget igen.

Min nuvarande svärmor är till exempel den bästa jag haft - hon hatar mig bittert och jag har aldrig sett henne, och bara pratat med henne två gånger på 9 år. DET är en vilsam sort!

ok, var det ett nej, jag fick det till ja! men jag vet ju INTE HUR frågan ställdes…

#56 Hahaha, du är för skön!!!

Jo, det ställer ju till det när de sticker upp näsan och vill ha uppmärksamhet igen… för det är ju vad det handlar om! Åtminstone i mitt fall! Tack och lov har mitt syskon insett att de förändringar som krävs för en relation ligger utanför dess begreppsförmåga så det har varit helt tyst därifrån länge nu.

#57 frågan ställdes rakt av, som om det var något för mig… och i tolkningen jag fick av dig stod det att på ja/nej frågor var detta ett klart nej.

jag tolkade det som att du skulle changea….

*fniss* kollade aldrig av ja/nej grejen… tänkte bara change….

men… hur mkt ska man gå på kort och hur mkt ska man känna inuti sig… så låt dig själv bestämma inte några kort!

Ok, jag är inte lika säker.

Jag förstår att du är övertygad om vad som är rätt… hihihi

njae… jag är inte det… men jag hade nog provat…. får min "idol" Asger en ingivelse hade jag gått på den ;)

Ja det skiljer ju en del förstås… jag får väl erkänna att jag är ganska skeptisk till en sådan ingivelse utifrån det lilla jag skrev och om en person han aldrig träffat… jag är alltid skeptisk i sådana lägen. Dessutom känns det i det närmaste ogenomförbart i den familjesituation jag är just nu… det är ju som sagt ingen liten grej över ett par dagar, utan kräver massor under en längre tid.

sant… så sant… kör du vegetariskt det är nog bra för dig…

jag hade provat men jag vet ju inte om jag hade lyckats… antagligen inte….

man ska vara skeptisk! Det är sunt….

Ja, hur som helst måste det få mogna fram i så fall över tid. Behöver läsa om det oxå men hittar faktiskt ingen litteratur… när jag söker på internet så får man upp sidor som påstår sig innehålla info men när man läser så står det bara högst ytligt och inga hänvisningar, vad jag sett hittills iaf.

Under tiden försöker jag ge kroppen så lättsmält mat som möjligt.

det tror jag är den bästa lösning just nu. :)