Det här här en vacker och insiktsfull text av Hartmut Lohmann, som jag har översätt med copiloten:

Jag har ingen färg – hur skulle jag kunna blekna? Jag har ingen form – hur skulle jag kunna dö? Jag har inget namn – hur skulle du kunna glömma mig?

Det jag är vilar och glöder i alla ting. Den ena stora sanningen, som är så enkel: Det finns ingen död! Ingenting och ingen har någonsin blivit glömd, ty klarheten i det ena medvetandet genomsyrar oss alla.

I klarhetens tillstånd inser vi att vi inte är en person, inte en människa, inte en kropp, inte ett sinne. Vårt vardagsmedvetande är som ett rum vi bebor, fyllt med allt vi behöver eller använder dagligen.

Tar du bort allt som står i detta rum, återstår till slut bara en: Du, som handlande person, som tagit ut allt ur rummet. Nu inser du att det bara är en som bringar oordning i rummet: du själv. Upplöses du i denna självkännedom, blir du ett tillstånd, oföränderligt, oförstörbart, oändligt. Nu är du allt: Det tomma rummet, det fulla rummet, tillståndet av fullhet, tillståndet av tomhet, du är alla personer som någonsin gått genom detta rum, som går igenom och som någonsin kommer att gå igenom.

Du är fri. Du är hel.

Du kommer nu att känna att varje föremål i detta rum, varje innehåll i ditt medvetande, lika mycket är lämpat att skapa lidande. Det goda liksom det onda kan orsaka oss smärta, så snart vi handlar ur separation. Varje känsla vi hyser har bara mening om vi utgår från ett verkligt objekt som känslan gäller. Jag kan bara känna rädsla om jag utgår från att där finns något verkligt som är skilt från mig. Så länge du är ett, finns ingen rädsla, ty du fruktar inte dig själv.

Rädsla är ett tecken på separation. Men också glädje är ett tecken på separation, liksom varje annan känsla. Känslor behöver ett motpart att riktas mot. I tillståndet av rent varande har känslor ingen mening. Känslor, av vilken art de än är, uppstår ur separation och drar oss tillbaka in i separation. Även kärleken riktar sig från en person till en annan. Men vad händer om varken här eller där finns en verklig motpart? Vad händer med rädslan, glädjen, sorgen, kärleken, när de förlorar sitt motpart?

De försvinner inte bara, men återvänder till sitt (vilo-)tillstånd. De byter aggregattillstånd, omvandlas från kvantitet till kvalitet. Som kvalitet är kärleken oändlig, oavsett hur många "kärlekspartiklar" du just nu strålar ut. Som kvalitet är glädjen oändlig, oavsett hur många glädjestrålar du just nu skickar. Och som kvalitet är din upplysning oändlig, oavsett om du just nu känner dig som en sten i öknen eller är nedsänkt i varandets stora ocean.