Vägen
Bara några tankar som jag fick för mig att skriva ner för ett tag sedan 😊
Ibland får jag höra att jag inte respekterar andras tro.
Att jag borde låta var och en få ha sin tro ifred.
Och jag förstår att det kan upplevas så,
när jag skriver om att släppa taget om föreställningar,
om att lämna bilderna av högre väsen,
änglar, demoner, uppstigna mästare,
ja, till och med bilden av Gud.
Men det många inte ser,
är att även detta är en väg.
En stillsam, naken, ärlig väg.
En långsam fördjupning in i det som inte kan formas i ord.
Det är vägen som Buddha gick.
Det är vägen Jesus pekade mot, när han sa:
”Guds rike är inom er.”
Men mycket av det som idag kallas andligt
handlar inte om stillhet eller närvaro,
utan om att lägga till mer.
Samla mer. Veta mer.
Det handlar om att minnas så många tidigare liv som möjligt,
att ha så många guider som möjligt,
att samla på andliga gåvor som Medaljer på en vägg.
Men det är inte den väg jag skriver om
En väg där andlighet inte handlar om att lägga till,
utan om att långsamt låta allt falla bort.
Det är inte en väg där vi frågar varandra:
"Tror du på reinkarnation?"
"Tror du på Gud?"
Utan en väg där vi långsamt slutar ställa oss sådana frågor,
därför att vi inte längre söker svar i tanken,
eller i det yttre,
utan i tyst erfarenhet.
Det är en väg där vi inte längre samlar på föreställningar,
utan släpper dem,
för att själva erfara det levande mysteriet,
det eviga varandet,
det somliga kallar Gud
och andra för det rena medvetandet.
En väg där vi inte längre placerar Gud uppe i skyarna,
eller på andra planeter,
utan där vi börjar upptäcka Gud i hjärtat på oss själva.
Det är inte en väg som handlar om något paranormalt,
inte om något övernaturligt,
utan om det mest naturliga som finns.
Det som de upplysta genom alla tider kallat för
vårt allra naturligaste tillstånd.
Jag har själv varit djupt påverkad av religioner och andras tro.
Jag har levt med rädslan att inte vara god nog,
fruktat Guds straff,
oroat mig för att hamna i helvetet,
för att inte ha varit tillräckligt snäll i detta liv
och behöva betala priset i nästa.
Men en dag insåg jag att allt detta bara var en illusion.
Därifrån började min resa,
en resa bort från alla föreställningar
som religioner och andra människor planterat i mig.
Det blev en väg av befrielse,
en väg där lager efter lager skalades bort.
En väg av avklädnad, av tömning,
av att bli mer och mer naken inför livet.
Ingen upplyst människa har någonsin kommit
med nya föreställningar att tro på.
De pekar alla mot stillheten,
mot tomheten,
mot den tystnad där Gud kan anas.
Inte genom ord,
utan genom erfarenhet.
De sitter inte och diskuterar tidigare liv,
eller vilka andliga gåvor de besitter,
eller hur många guider som står vid deras sida.
De pekar bara – tyst – mot det som alltid varit här.
Och jag vet att mina ord ibland väcker reaktioner.
Att vissa tycker jag borde vara tyst.
Att jag borde låta var och en få tro som de vill.
Men det är ju precis det jag gör.
Jag låter andra tro som de vill,
och jag ber bara om samma rätt i gengäld.
Jag skriver inte för att attackera någons tro,
inte för att förminska någon annans väg,
utan i hopp om att inspirera andra
som befinner sig på samma väg.
För jag vet hur befriande det kan vara
att äntligen få släppa taget om allt man trott på.
På den stilla, inre vägen,
som långsamt bär bort från religioner,
från föreställningar, läror och trossystem.
Och jag tänker:
Varför ska jag tiga, för att andra ska få fortsätta tro?
Jag har också en väg.
En inre.
En tyst.
Och den förtjänar också att få ta plats.
För att den också finns.
#0:
Javisst, varför ska du inte ha samma rätt att skriva om din väg, bara för att din väg motsäger andras vägar?
Grejen är den, att många behöver någonting för förståndet att greppa tag i. Någonting som förståndet kan föreställa sig. Din väg rör sig bortom förståndets föreställningar och det är ingenting som du kan peka på på samma sätt som en tro på alla möjliga föreställda entiteter.
Din väg är den som Jesus beskrev som den smala vägen:
"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."
#0: Du skriver så väldigt berörande.
Naturligtvis behöver dina ord och din väg också få synliggöras och respekteras.❤️
Vandringen
Den trånga vägen
Den ensamma vägen
Är väl den som är vägen hem.
Vad det nu kan tänkas betyda?
För jag har alltid längtat hem
Hemma är inte riktigt här där alla andra är.
Om jag inte är hemma
I mitt själv - I mitt Vara.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0
Oj, så klargörande dina text är.🤗
Någonstans tror jag att det sociala är ett avgörande, vilken väg man tar.
Att söka sig innåt kan nog kännas ensamt. Och kanske avskräckande för utåtriktade människan är.
#2:
Det är så sant, den trånga vägen, den ensamma vägen, är den som leder oss hem, även om vi inte alltid kan sätta ord på vad "hem" egentligen betyder. För jag tänker att hem inte är en plats, utan en känsla, en inre tillvaro, av att vara i harmoni med sig själv, med sitt egna vara. När vi hittar hem inom oss själva, känns det som om vi inte längre söker på samma sätt i världen omkring oss. Vi blir hela, på ett sätt som inte går att beskriva, men som ändå är så självklart när vi väl erfar det.
Och ja, ibland känns det som om det är just där, i vårt eget "vara", som vi verkligen är hemma – bortom alla idéer om vad vi borde vara eller var vi borde vara. Hem är där vi är i kontakt med vårt innersta, där vi inte längre behöver bevisa eller försvara oss själva. Det är en stilla, men djupt förankrad plats, som finns djupt inom oss alla. Det handlar bara om att upptäcka denna plats och bli medveten om den.
Tack för att du delar din reflektion. Den var också berörande 🤗
#3:
Ja, det blev lite mycket förklarande där, men jag hoppas i positiv mening 😊 Och ja, jag tror verkligen att det sociala spelar en stor roll i vilken väg vi väljer. Vi är så påverkade av normer, andras förväntningar och av den yttre världen, vilket kan göra att många väljer en väg som känns mer bekväm och mindre avskräckande, som du skriver 🤗
#4: Tack! 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Klart du har rätt att uttrycka dig, precis som alla andra. Och så tråkigt det hade varit, om du istället valde att vara tyst🤗😊
Annars vet jag inte om jag har så mycket att tillägga din text.
Annat än att det kan vara en gåva, att få vandra den ensamma vägen, tillsammans med andra…
- Redigerat 2025-04-19 19:02 av snowy00
#7:
Tack! Ja, det är verkligen så – det är en gåva att vi får vandra tillsammans, även på den där ensamma vägen.
Och ja, det hade varit tråkigt att vara tyst. Men jag vet att det också kan väcka sorg eller oro hos dem som fortfarande håller fast vid sina föreställningar. Men det är ju precis det denna väg handlar om – att långsamt släppa taget, även om det vi en gång trodde var sant. Vad kan man göra annat än att gå den väg man funnit och skriva om den? 😊
#8:
Det är svårt att släppa taget för det flesta människorna och det krävs en hel del mod och öppenhet. En tro ger en känsla av struktur, trygghet och stabilitet. Att ifrågasätta den kan kännas som att tappa fotfästet. Därför irriterar sig många på dig när du skriver om din väg.
Föreställningar kan leda till att man identifierar sig med dessa. Det kan kännas som att förlora en del av sig om man släpper taget. Att överge invanda sätt att tänka innebär att kliva in i det okända, vilket kan vara skrämmande och obekvämt.
Då känns det bekvämare och tryggare att hålla fast vid sin tro och sina föreställningar och att bekämpa allt som kan leda till att man börjar att reflektera över sina föreställningar.
Jag måste tänka på vad Osho sa, att det inte är en fråga om det finns ett liv efter döden, utan frågan är om man lever före döden.
#8:
Ja, sen tänker jag också att man många gånger är ansvarig över sitt eget mörker. Om man mår dåligt pga att man läser den typen av inlägg du skriver, då har man nog egentligen en del att arbeta på inom sig själv. Och det kan ju inte du (eller vem som helst) ansvara över… Så länge man inte skriver elaka, och dåligt menade inlägg… Då ligger nog det största ansvaret hos den som väljer att läsa..😊
Starta ny diskussion