Varats paradox
Blev inspirerad av vår diskussion om meningslöshet och meningsfullhet, så jag skrev denna lilla text, här nedan.😊
Tomhet, och fullhet. En paradox helt enkelt. I tystnaden finner man både och. Det är som att finna meningslöshet, och meningsfullhet på samma gång. Tystnaden är neutral på så vis, att det ena balanserar det andra. Därför är det enhet. Inte uppdelat.
Tystnaden, den ultimata tystnaden, innehåller allt och inget på samma gång. Tomhet, och fullhet. Tom på aktivitet, men samtidigt källan till all aktivitet.
Det är något som måste erfaras.
Ett Vara utan en krusning på sinnets vatten.
Havet är under ytan helt stilla, men denna stillhet är ändå källan till vågornas rörelser…
Dyker man under ytan på det stormiga havet, är allt lugnt och stilla. Full med potentialen till vågornas aktivitet på ytan.
Det är att gå bortom all aktivitet, och erfara fullhet och tomhet på samma gång.
Ett vara, utan början eller slut.
Att gå bortom projektionen, av illusionen som i sin grund alltid är föränderlig…aldrig stilla.
Att erfara enhet, att erfara sig själv, i den renaste av former, i en Värld bortom alla former, helt formlös. Helt stilla…
#0:
Det var em fin och inspirerande text. 👍 Jag hade också ett par tankar till det där med att hitta en mening för livet, existensen och allt och kom på hur meningslöst det är att försöka attt hitta en mening.
I alla tider har människor försökt att hitta en mening till existensen. Men man måste betrakta perspektiven som människor i alla tider försökte att hitta en mening i existensen. För tusentals år betraktade man jorden som hela existensen och solen är bara till för att ge oss ljus och stjärnorna är en sorts dekoration.
Senare betraktade man vår galax som hela existensen, tills man kom på att vår galax bara är en av ett oändligt antal galaxer. Men vad vet vi, kanske vårt universum bara är ett av ett oändligt antal universum?
Om hela existensen är "guds dans" som varar i miljarder år, har vi bara sett en kort rörelse av ett finger som varar en sekund. Och nu försöker vi att hitta en mening för hela dansen pga den korta fingerrörelsen som vi har sett. Helt meningslöst. 😄
#1:
Tack 😊 ja, det är nog meningslöst att försöka hitta en mening, där det antagligen inte finns någon. Vi kan känna mening här och där i vardagslivet… Jag går till jobbet så jag får mat på bordet till mig och min familj, exempelvis. Jag går upp på morgonen för att få träffa och umgås med min sambo, eller mina djur. (som exempel). Men det blir ju personliga meningsfullheter.(inget fel med det). Men under ytan, som sagt, där personen inte är aktiv, finner man heller inte denna personens mening, som är byggd på separation.
Sen om man ska hitta en större mening med hela existensen, från perspektivet av personen… Kanske blir det för "stort" för en person att tänka ut. Som att försöka finna dansens mening med dansen…kanske är det, och förblir ett mysterium.
#2:
Just det! Vi kan bara hitta en mening för oss själva eller bättre sagt, ge det egna livet en mening och den meningen är i slla fall subjektiv.
Nyttigt vs onyttigt. Att det vi ska ta oss för ska vara nyttigt.
Det onyttiga är när vi inte ta oss för någonting.
Någonstans där fastnade tanken.
Allt ska vara nyttigt.
Tanken svindlar sig bort, i en framtid som ingen har kontroll över. Eller som man tror man har kontroll över.
Lite svindlande tankar just nu, i skrivande stund.
#3:
Precis!😊
#4:
Ja, dessa personens motsättningar, och extremer. Men kanske måste de finnas där, på ytan, så att dansen kan fortsätta?
Så länge vi inte glömmer att det finns något djupare, bortom separationens motsättningar, så tänker jag att det där andra, det är okej.
#0
Det var fint skrivet 😊 Har egentligen inte så mycket att tillägga, men eftersom jag just hittade en kort text om meningslösheten, som du också skrev om, så tänkte jag att jag passar på att posta även denna tänkvärda text. Hoppas det är okej för dig Snowy. Vill inte öppna en ny tråd bara för denna:
"Ju mer horisonten för kunskap vidgas, desto mer förändras relationerna. Ju mindre man vet om resten av verkligheten, desto viktigare verkar de personliga angelägenheterna. Ju mer komplexitet man upptäcker, desto tydligare framträder den meningslöshet som den egna personen bär med sig. I själva verket spelar individen en försvinnande liten roll i verklighetens sammanhang. Den egna betydelsen går mot noll.
Växande insikt ställer den som inser detta inför ett val: Försöker han förneka sin betydelselöshet som individ, eller accepterar han den? Eftersom tänkandet är ett verktyg för individen att stärka sin ställning i kosmos, upphör det endast om den personliga betydelselösheten accepteras. Det är svårt. Från verklig acceptans finns ingen väg tillbaka." https://www.seele-und-gesundheit.de/spiritualitaet/mystik.html
#6:
Det går jättebra att du delade den texten här.😊 Dessutom var det en intressant text, i ämnet, så tack för den.
..Att inse, och acceptera sin personliga betydelselöshet i ett kosmiskt perspektiv…kan vara skrämmande till en början. Men med tiden släpper det taget på insidan, och man känner sig lättad, fri. Från egots projektioner av betydelsefullhet, och storhet, som bara är en inre illusion. Att inse ens normalitet, att bara vara människa….är stort. Och kan vara det bästa som någonsin kan hända…🙏🤍