Kan man fungera tvärtom med? Att man har lätt för den stora kärleken, det du kallar monaden och jagets, men svårare för personlighetens kärlek?

Det är mycket möjligt, jag vet inte, jag läste detta idag i boken och grunnad just över detta.

Jag tror möjligtvis att vi inte förstår kärleken på själs och ande planet fullt ut. Vad innebär det att känna kärlek till solsystemet? Vi som inte ens uppfattar det som det är, utan bara den fysiska tillsynes döda solsystemet, än värre blir väl det då med Andens kärlek, som berör ännu större delar i universum.

Men om personlighetens kärlek utvecklas genom de stadierna och i mina öron låter det ganska logiskt, att man kan famna större o större helheter varteftersom.

Sedan har man ju det problemet att det är lätt att älska människorna om jag slipper vara nära dem. Dvs dra sig undan världen och älska den är lättare än att vara i den och göra detsamma.

Så kan det förstås vara. Vi kan kanske inte uppfatta solsystemet i sin helhet men det kan vi kanske inte med mänskilgheten heller i sin helhet… knappt den egna omgivningen i sin helhet. Att känna kärlek till en helhet betyder väl inte att man måste känna kärlek till varje detalj? precis som man kan känna kärlek till människor men för den skull inte till allt de gör eller säger?

Eller man kan kärleksfullt förstå varför de säger och gör som de gör, men att känna kärlek till onda handlingar eller elakheter, kränkningar osv. kan inte jag se som något eftersträvansvärt.

Jag tror att det beror lite på vad man kommer ifrån s.a.s. personligen har jag alltid känt en mycket större och mer självklar kärlek till de stora sammanhangen än de små.

Skulle tro att devor och i synnerhet änglar som är inkarnerade kan känna just så. Eftersom, det enligt boken iaf, går i den riktningen att omfatta större o större helheter så kan väl det vara så att man står i begrepp att utveckla just den större kärleken?

Det kanske inte är så "fyrkantigt" upplagt att man måste vara helt 100% klar med att älska sig själv innan man kan älska sina barn o familj/vänner innan man övergår till det större. *grunnar jag*

Vi har ju också en negativ karma som ska räknas in och då föds man ju nästan garanterat in i en familj och med omgivningar  ev arbetskamrater mm som man mycket väl kan ha ett mer negativ förhållande till, som man inte lär sig älska så himla lätt, utan behöver flera liv till det.

Så det är säkert långt mycket mer nyanserat än just detta lilla "urklipp" ur boken Kosmisk eld.

Jag tror absolut att det är som du skriver, jag känner igen mig i det med!

Jag tror att en av mina uppgifter denna inkarnation är just att skapa och infoga mig i en familj, att låta mig bli delaktig och lära mig älska människor nära. Därför föddes jag in i en mycket kärlekslös familj, så till vida att de är oförmögna att skapa starka relationer (de älskar givetvis oss barn), så att den längtan i mig blev så stark så att jag gjorde de nödvändiga förändringar som just jag behövde för att klara detta.

Håller med hoppfull, det är lättare att älska de stora sammanhangen, än de mindre. Det är lättare att älska världen än "den där" i omgivningen som bara ställer till bråk, besvär,mm.

Jag har personligen svårt att på riktigt känna den där kärleken till min pappa, även om jag vet vad hans beteende beror på. Ibland kan jag känna medlidande med honom, tycker synd att det blivit så, men känna kärlek för honom har jag svårt för. Jag blir mest irriterad när jag träffar honom.

Men jag försöker jobba på att känna guds kärlek i meditationer till honom genom mig, men jag som person har svårt att känna det.

Men vad är meningen egentligen, är det vi som personer som ska älska alla, eller är det gud som ska älska genom oss?

Är det nån skillnad på det ena och det andra?

Nu har jag trasslat in mig i tankegångar igen, får fundera  på det.

#6 Den frågan var bra!

Jag tror nog iofs både och, och genom att kunna famna och förstå, acceptera och tillåta så är väl det kärlek.

frågan skulle väl också kunna ställas som, Vad är kärlek? Hur utövas det?

Kärlek måste väl vara att kunna rymma den andra människan…

Ja vad är kärlek?

jag har grunnat i natt…

Kärlek måste ju vara när man kan rymma och famna, acceptera och förstå och framförallt kunna känna medlidande (utan att begränsas av det)

Kom på att detta kanske bör läggas till när man tänker på kärlek

"Opersonlighet kräver en form av lidelsefrihet eller känslomässig neutralitet, inte likgiltighet och passivitet. Opersonlighet är inte en känslomässig kyla och distans. Det är, när den är som starkast, förmågan att träda in i sin nästas ställe, genom identifikation och gruppmedvetenhet. Identifikation är enhetsmedvetande. Gruppmedvetenhet är inklusivitet, förmågan till att genom kärlek uppfatta andras behov som sitt eget. När vi lär känslolivet att vara stilla som ett spegelblankt hav, då kan den större kärleken nämligen använda känslorna som ett medium och "spegel"."

Hämtat från artikeln "Discipelskap".

Jag vet inte om människor egentligen känner en äkta kärlek till det större, tex mänskligheten. Det är också lätt att säga att man gör det, för man har ju en distans till den. Har man en distans till något är det inte kärlek.

Man kan ju kolla sig själv genom att fråga sig vad man tycker om vissa grupper i mänskligheten. Kan vi säga att vi famnar alla och förstår och accepterar då har vi nog full kärlek, annars får man nog inse att man jobbar på det.

Hhhmmm… såg ovan att jag nog skrev det som kanske är kärnan i det… jag strök under nu…

Japp nu har jag spånat färdigt, någon annan som vill?

Det tror jag stämmer, att det inte är kärlek om det innehåller distans! Då är det på sin höjd acceptans som jag ser det. Människor kan ofta se sig själva som kärleksfulla och accepterande tills de får nya grupper inpå sig och då plötsligt inte alls är lika fritänkande.

Det som står i texten om att kunna identifiera sig med andra grupper tror jag är en väldigt viktig och avgörande del. Min personliga erfarenhet av människor överlag i min omgivning är att de har en egoistisk majoritet i sig. De pratar om vi och de osv. De har inget överseende med andra och har ingen förståelse för tankar och handlingar utanför deras egen uppfattningsram. Mao lever de väldigt starkt inom snäva samhällsnormer.

Som jag ser det när man pratar om dem och oss är, att när man ser en grupp ex invandrare så finns mycket rädslor, även om vi haft invandring länge finns rädslor för dem som grupp ex muslimer, kristna araber, mm. Men när man lär känna dem som individer en och en märker man at skillnaden inte är så stor.  Jag tror att mycket likgiltiighet beror på rädslor, omedvetet eller medvetet.

Läste förresten någonstans för länge sdean att det endast finns två sorters känslor och det är kärlek och just rädslor. Hat och likgiltighet har ofta sin grund i rädslor, kärlek är kärlek. Vet inte var jag läste det och vem som skrev det, men det ligger en del i det, tror jag…