Det var många frågor…

kroppen… den är ju ett redskap för själen…

fast jag känner ju att vi är två om den än så länge…

Så ibland så känner jag att jag ÄR inte kroppen…

Fysisk hälsa torde väl vara att man är fullt frisk och vid god vigör… men vem är det??? …vid snart 50….  verkar ju som ung o gammal alltid har någon svaghet….

Så för min del borde jag nog behandla den mer väl… framförallt motionen som saknas här inbillar jag mig…

Medias bild av våra kroppar och hur vi ska se ut är förfärlig… men eftersom det handlar om det fysiska fram till 1 invigningen är det inte konstigt att så många är kroppsfixerade… hela detta hälso-kroppsfixeringen är absurd, men är väl det fram tills man nått den berömda balansen i ett  eller annat liv…

funderar Mariann….

Mmm, jag upplever att vi är många som har starka känslor kring våra kroppar, därav frågan om vår relation till kroppen. Har du/vi alla en kärleksfull relation eller är den fylld av skam, misströstan, förtvivlan, och/eller krav och förväntningar?

Jag har en väldigt konstig relation till min kropp. Jag upplever ytterst sällan att den är en del av mig. Den lever sitt eget liv helt utanför mig, den reagerar precis hur som helst och ofta rakt tvärtemot hur en kropp förväntas reagera. Jag försöker med alla medel att blidka den för att den ska må bra men det verkar inte som den vill/kan.

Innan dess hade jag en straffande relation till min kropp, jag straffade den när den inte var som jag ville genom att träna som en idiot i kombination med alldeles för lite mat!

Ibland så tänker jag att fysisk hälsa är att vara nöjd med den kropp man har, utan att vilja förändra och förbättra. Att bli äldre innebär ju onekligen fysiskt förfall och den hysteriska trenden kring mat, träning och hälsa ger oss ju inte alls med någon säkerhet längre och friskare liv!

Med redskap för själen menar du då som bostad eller vad menar du Mariann?

Det är ju själens redskap (vehicle)… på så vis att den dvs själen är inkarnerad i det fysiska genom kroppen… annars befinner själen sig på andra plan och kan inte utvecklas till att mästra det som hör det fysiska till…

Ok, redskap för att kunna vistas här på ett deltagande sätt menar du?

vad menar du med deltagande?

Att kunna delta i samhället kräver ju en fysisk kropp, det var så jag menade. För om jag förstått det rätt finns det ju själar som vistas här utan kroppar med men de kan ju inte delta så att säga.

#6 du menar spöken?

Hahaha, nejdå, men högre själar är ju här utan kropp. Fast det var inte så viktigt, det jag funderade på var om du kunde försöka fördjupa dina tankar kring att kroppen är själens redskap. Men jag tror att vi menar samma sak, själen tar sig en kropp som en bostad för att kunna leva och delta i samhället i stort, eller?

Japp…

känner mig klarvaken i skallen ändå fattar jag så knäppt!!

fast du!! De där högre själarna som är  här utan kropp deltar på andra nivåer… förmedlar ditt o datt hela tiden till oss… styr oss som små marionett dockor… de vet nog rätt så 100% hur vi reagerar på vad….. de gånger  man överraskar dom blir det nog lite asgarv o applåder…

Hahaha, jo det förstår jag att det är så. De har ju en betydligt högre vibrationsnivå än oss andra.

Jag tänker dock att det verkar vara så olika vilket sorts förhållande man har till sin kropp. En del är supertighta och är som en enhet medan andra, som för mig, lever kropp och ande separata liv och har stora problem med att hitta balans. Då gör inte mediabilden av kroppen saken enklare precis!

det är väl den där berömda utvecklingen som gör oss så olika beroende på var vi är och vad som är fokus på denna gången…

Var det ingen annan härinne som hade några som helst tankar kring hur vi ser och känner inför våra kroppar?

Jag tänker på¨hur jag ser ut och äter nyttigt och rör på mig för hälsans skull. Men sedan jag började utveckla min andlighet/medialitet är jag nöjd i själen och då accepterar man sin kropp som den är. Det stämmer faktiskt att om man älskar sig själv så gör andra det också. Känner själv att det jag nu sänder ut ger en helt annan respons än tidigare. Är du vacker i själen, har du ett vackert yttre…

Katarina

När jag var sjuk var min kropp en börda att baxa runt på, nu är den en källa till njutning igen - och då menar jag inte bara sex! Bara detta att kunna röra sig, uppleva beröring, att känna kroppen reagera på impulser … och mest av allt att uppleva stunder utan smärta - det är en enorm njutning!

Jag har aldrig känt skam eller skuld över min kropp (fast den är fet), men jag har känt ovilja att utsätta den för andras kritik. Alltså inte "Jag vill inte visa upp min kropp, för jag är fet" utan "Jag vill inte visa upp min kropp, för då tycker folk att jag är fet."

Kroppen är en del av mig, ett redskap, ett fordon, kanske man kan säga, lika viktig som - men skild från - intellekt och själ. När jag var ung var den en topptrimmad HumVee, sedan blev den ett rostigt vrak som inte ville gå utan måste bogseras eller knuffas. Nu är den på gång igen - som en välvårdad Saab turbo från nittiotalet, kanske? Men jag tror jag har hittat handboken och verktygslådan …

Jaa, det är kanske mer komplicerat när kroppen inte fungerar? Min kropp har ju aldirg fungerat som den ska (bortsett från några månader för snart tio år sedan) och det har nog påverkat min relation till min kropp.

När den alltid går på halvfart (eller lägre) och så att säga sätter käppar i hjulet för en jämt utan att man för den skull är sjuk så är det lätt att bli sur och tröttna på att kämpa för att få den att funka.