#0: Eftersom de yttre jordiska uttrycken är att betrakta som illusoriska eller osanna, och det andliga livet representerar den direktförnumna verkligheten eller sanningen, så torde den som inte vågar vara sig själv i mötet med sina medmänniskor hindras av sin kropps begränsningar att realistiskt självuppleva sanningen även på andlig nivå.

Och att bli kroppsligt bunden till sina vanställda eller hämmade känslor är inte speciellt roligt, eftersom alla dörrar vid själsporten då stängs, vilket innebär att man blir hänvisad till att betrakta det andliga livet enbart med intelligensen, dvs. att läsa och plugga in vad andra ärliga människor har direktförnummit på andlig nivå.

Nyckeln till den andliga friheten ligger alltså i att finna vem man är i sitt ärliga jordiska framträdande, vilket endast den fullt tillgängliga (ärliga) känslan kan ge besked om, och sedan alltid framträda precis så.

Endast den som framträder känslomässigt sant, kan alltså förvänta sig att få uppleva sanningen bakom dessa sina uttryck. Som alltid så är det lögnen som ställer till det för oss, inte minst för den uppriktiga sanningssökaren.

Sanningen finner man inte i böcker utan i det försonliga förhållande till sig själv och sina känslors levnadsbudskap – den man i sanning är i sin jordiska identitet.

#1:

Hej och välkommen till sajten!

Det stämmer till 100 % att man inte finner sanningen i böcker, eftersom den inte kan beskrivas med ord och inte ens kan man föreställa sig den med förståndet.

Men även om man är medveten om detta, så finns det alltid rester kvar i sinnet som innehåller föreställningar som kan beskrivas med ord, som inte kan vara sanning. När du talar om själsportar, så är det en sådan rest. Vi växer upp med sådana föreställningar eftersom allt för många männniskor pratar eller skriver om det. Det är en utmaning att upptäcka dessa rester och att bli av med dom.

Hittar man sanningen om vem man till sin sanna natur är, upptäcker man vad man är bortom det som man identifierar sig med (jaget, kroppen och föreställningar av en personlig själ, liksom andra föreställningar). Allt detta är falska identifikationer.

Förståndet klyver alltid itu verkligheten till dualiteter och i denna kluvna verkligheten (illusionen) verkar vi ha personliga själar. Men bortom förståndets föreställningar kan man erfara att det är samma själ i alla människor och att det endast finns en enda stor själ som finns i allt som lever.

I ett sådant ögonblick som det finns olika beteckningar för (samadhi, upplysning, andligt uppvaknande) ser man gud med samma öga som gud ser en själv med. Man känner kärleken och enheten med gud. När jag hade min första samadhi erfarenhet, kände jag först att jag befann mig mitt i ljuset och att ljuset älskade mig på ett sätt som inte går att beskriva. Jag kände även glädjen av ljuset, glädjen att jag är hemma igen och till slut var det jag som var ett ljuset eller bättre sagt, mitt jag existerade inte längre, utan endast ljuset och det var jag själv (ljuset) som kände glädjen och kärleken. Allt annat, inklusive mitt "jag" var illusion.

Efter en sådan erfarenhet vet man att det inte existerar separerade själar, att det bara är förståndet som föreställer sig verkligheten på det här viset.

#2: Tack för välkomnande och svar :)

Det verkar som att vi pratar om litet olika saker här. Med begreppet ”själsport” åsyftar jag inte någon andlig kvalitet, utan ett praktiskt område i den fysiska kroppen (pannchakrat) där dörrar öppnas resp. stängs och där vissa frekvenser som är kvalificerade för att få kommunicera på själsnivå tillåts passera och frekvenser som inte håller tillräckligt hög andlig standard får en stängd dörr framför sig.

Jag menar att lögnarens eller självbedragarens kroppsliga frekvenser har ett motstånd i sig och därigenom blivit alltför explosiva för att få tillträde till själskommunikation, vilket innebär att lögnaren eller självförnekaren endast har sin intelligens att använda för att förstå förstå den andliga värld som direktupplevaren har naturlig förstahandstillgång till.

Kort sagt; skall man kunna uppleva sanningen på själsnivå krävs det att man lever sant och ärligt som den man är i sina känslor i det jordeliv man har inkarnerat i.

#3:

Ok, jag hade i tankarna att jag ser det mer som att energi träder in genom vårt chakrasystem, men om det var det som du menade, hade du bara en annan beteckning för det.

Det är dock inte pannchakrat som är vår förbindelse med den högsta gudomliga energien, utan kronchakrat. Kronchakrat är vitt och innehåller alla frekvenser, precis som solljuset också innehåller alla frekvenser. Men de syns först när ljuset bryts och det bildas en regnbåge. Färgerna i regnbågen motsvarar färgerna i våra chakras.

Sen har vi möjligheten att uttrycka de olika energierna och vi uttrycker faktiskt olika mängder energier ur olika chakras hela dagen, beroende på vad vi sysslar med, vilka känslor som vi upplever och vilka tankar som vi har i huvudet.

Men det är inte så att det finns dörrvaktar som bestämmer vilka energier och frekvenser som släpps in någonstans. Det fungerar så här att energierna som vi tar upp genom kronchakrat hamnar i de andra chakrorna. Sedan flöder dessa ut i auran i olika mängder, beroende på det som jag skrev ovanför. Mediterar man, flöder det in mer vitt och lila ljus i auran. Är man aktiv med sina tankar flöder det in mer gult ljus från solarplexuschakrat i auran.

Är man rädd, bildas det en blockering i solarplexuschakrat. Eftersom rädsla är en emotion som är skadlig för kroppen, har blockeringen en mening, så att mindre av denna energin hamnar i auran som i slutändan skadar kroppen. Det är saker som man kan erfara om man observerar sig själv och är övad i energiarbete, t.ex. reiki. Det finns också aura video system där detta blir synligt.

Det där som du skrev låter mer som någon sorts esoterisk lära. Det finns inga krav på hur man ska vara för att kunna uppleva sanningen. Gud älskar alla människor lika mycket. Men är man inte ärlig, aktiverar man mer av egots energier. Egot håller också hus i solarplexuschakrat. Men när egoistiska energier aktiveras, är det inte ett strålande gult, utan ett blekare och till en viss grad blockerar man hjärtchakrat. Hjärtchakrat är vägen till energierna ur de högre chakras. Men om man är dåligt jordad och har ett svagt rotchakra har man problem att verkligen leva ut dessa i livet. Ett träd kan endast växa högt mot himlen om det har starka rötter.

Men det finns inga krav på att man måste vara perfekt och i balans för att erfara sanningen. En samadhierfarenhet kan komma när man är som mest i obalans, när livet skiter på sig så mycket att man släpper taget om allt. När det inte längre finns någonting som man vill i livet. Så gick det t.ex. för Osho och Tolle och så hände det när jag hade min andra samadhi erfarenhet. Jag var helt tom och då blev jag till en bägare för den gudomliga energin. I stället för att må psykiskt dåligt fick jag plötslig en lycksalighet i mig som varade i månader. Plötsligt var mitt energisystem i balans, utan att jag själv bidrog till det.

Det är det som jag menade som är vägen till sitt inre, att erfara och veta hur saker ligger till i stället för att välja ut en lära som man tror på.

#1

"Nyckeln till den andliga friheten ligger alltså i att finna vem man är i sitt ärliga jordiska framträdande, vilket endast den fullt tillgängliga (ärliga) känslan kan ge besked om, och sedan alltid framträda precis så."

Jag tänker, att det snarare handlar om att finna vad man är bortom det jordiska framträdandet och att sluta identifiera sig med sina känslor, men att acceptera dessa som världsliga framträdanden i en dualistisk värld. Ibland kommer ledsamhet, ibland sorgsenhet. Det viktiga är att vi inte försöker motarbeta dessa, utan att vi accepterar dessa som något som hör till den mänskliga tillvaron och att vi har mod nog att våga blir medvetna om våra "sämre sidor", dvs våra lögner vi matar oss själva med, att vi blir medvetna om jagets / egots alla strävanden, om våra präglingar och mönster osv. Tänker alltså att det inte finns så många måsten och krav, utan att det mer handlar om att bli medveten. Men ärlig mot själv måste vara förstås vara, i alla fall i den mån, att man är ärlig om sin egen ofullkommenhet. Med det menar jag, att vi bara är helt vanliga människor, som har fel och brister och det är helt okej.

#4: Jag hävdar inte att pannchakrat är förbindelsen med den högsta gudomliga energin, vilket är en fråga jag överhuvudtaget inte berör. Jag säger endast att själsporten, vid pannchakrat, är platsen där kroppsfrekvensens kommunikation med själen bestäms på det praktiska planet.

Inte heller hävdar jag att ens personlighet eller karaktär inte tillåts vara beskaffad på ett visst sätt för att få kontakt med sanningen, varje utvecklingsnivå har absolut sin andliga upplevelsepotential och kontakt med sanningen.

Däremot vill jag bestämt mena att den som inte tänker och lever i enlighet med det utvecklingsstadiet kräver kommer att drabbas på ett mer eller mindre nedbrytande sätt. Genom att i en utvecklingsmässig självförnekelse vanställa sin egen frekvensnormalitet kommer individen att få erfara hur dörrarna vid själsporten stängs efter att vad som där uppfattas som ett annalkande intrång av främmande frekvenser i själsområdet. Det handlar inte om dörrvakter utan om frekvensers reaktioner med varandra, en sorts självgående lagbunden kosmisk kemi kan man säga.

Sedan vill jag också mena att rädslan som emotion, liksom alla emotioner (faktiskt även antipatin), inte bara är helt ofarlig utan även nödvändig för att individens livskompass skall kunna förmedla skillnaden mellan rätt och orätt på ett levande och talande sätt. Det som kan vara farligt med rädslans närvaro i en hotfull situation är den instinktivt aktiverade självbevarelsedrift som reagerar på känsloförnimmelsen, dvs. den angrepps- eller försvarsattityd som alltid står redo att försöka rädda individen från vad som uppfattas som en uppkommen fara.

#5: Ja, visst har vi alla har fel och brister, vilket inte innebär något hinder för andligt självförverkligande.

Men jag upplever ändå att det som avgör åtminstone hur mitt andliga liv skall se ut helt utgår från hur jag levnadsmässigt tolkar mitt kroppsligt filterlösa känsloupplevande.

Existentiellt sett ÄR jag mina oförfalskade känslor, däri ligger min jordiska, och därmed också min andliga identitets första bestämmelse.

#7

Vad menar du kroppsligt filterlöst känsloupplevande och på vilket sätt skulle du vara dina oförfalskade känslor? Jag förstår inte riktigt vad du menar?

Vår sanna natur (inte den person vi i vanliga fall identifierar oss med) är för mig något som ligger bortom alla identifikationer. Att leva ett mer autentiskt liv innebär för mig att leva ett mer genuint liv, utan att gömma sig bakom några masker för att imponera på andra. Med andra ord handlar det om att inte låtsas vara något annat än vad man är, att inte försöka dölja sina fel och brister. Men detta rör bara det personliga jaget. I slutändan är det personliga jaget bara en illusion och inte det jag till min sanna natur verkligen är.

#6:

Du använde ordet "själsport" och i vissa österländska läror är det en symbolisk beteckning för kronchakrat. Pannchakrrat står t.ex. för intuition och inre visdom. Själv vet jag att det inte finns individuella själar och att det är samma själ i allt liv. Jag ser det som somliga kallar själ den gudomliga energin och det är samma ljus. Det är som om du har en lampa som brinner och en massa spegla reflekterar ljuset. Reflektionerna är olika, men det är samma ljus som reflekteras i alla speglar.

Den stora själen som finns i alla, som även kallas gud, kommunicerar ständigt med oss, t.ex. via akasha intelligensen, som i princip är samma sak som kvantfältet. Det finns inga stängda dörrar, men det är en sorts kommunikation som är mycket subtil, som t.ex. Osho betecknar som hjärtats musik. Det är en mycket tyst musik som man bara kan höra när förståndet slutar upp att göra oväsen.

Guds dörrar är alltid öppna för alla människor. Det finns heller ingen frekvensnormalitet. De lägre frekvenserna är inte av ondo, utan nödvändiga för att leva i den fysiska världen. Rotchakrat har den lägsta frekvensen, men om rotchakrat är för svagt, leder det till problem, inte bara i det fysiska livet, utan också att energierna i de högre chakrorna inte kan levas ut på jorden.

De där föreställningarna som du har är just den sortens "oväsen" som kommer från förståndet och som bildar en rökridå framför din sanna natur och som gör så mycket oväsen att du inte hör hjärtats musik. Det finns alltså inga stängda dörrar, utan bara människor som inte lyssnar.

Jag vet inte vad du menar med att leva i enighet med sitt utvecklingsstadium, men kan man överhuvud taget leva på ett sätt som inte motsvarar sitt utvecklingsstadium? Jag menar, att om någon bara intresserar sig för makt, pengar och nöjen, så lever han mest energierena ur sina 3 nedersta chakren. Om den människan börjar att leva mer utefrån hjärtat, har han helt enkelt utvecklat sig. Vad tror du att man skulle drabbas av och på vilket sätt? Är det någonting som du har hör, läst eller har du erfarit det?

Det stämmer att rädsla är nödvändig för att vi inte ska göra helt galna saker, som vi kan skada oss med. Men om man lever i ständigt rädsla, t.ex. i ett krig, blockerar man solarplexuschakrat över längre tid och blir man sjuk. Solarplexuschakrat står i förbindelse med bukspottkörteln, magen, tunntarmen, levern, gallblåsan, binjurarna, mjälten, vagusnerven, det vegetativa nervsystemet sympatikus och parasympatikus.

Dessa organ och körtlar hamnar ur balans. Det sympatiska nervsystemet som står för flykt eller kamp överaktiveras av rädslor, stresshormoner utsöndras. Om det är kortvarigt är det inget problem. Men om man lever i rädsla över längre tid blir man sjuk.

#9

"Det är en mycket tyst musik som man bara kan höra när förståndet slutar upp att göra oväsen."

"Det finns alltså inga stängda dörrar, utan bara människor som inte lyssnar."

Just det. Vi behöver verkligen inget annat än att lyssna. Det är precis som Osho sa, att två inte kan tala samtidigt, endera talar jag och Gud är tyst eller så talar Gud och jag är tyst.

Men det som kan vara svårt och jobbigt med att "praktisera" denna tystnad, speciellt i början på sin andliga väg, är att man kan möta på allt möjligt otäckt i denna tystnad också, och nu syftar jag speciellt på rädslor och på gamla känsliga minnen som också vill göra sig hörda. Ni vet väl hur det är när en rädsla dyker upp. Om man är upptagen med annat, som att prata i telefon eller att se på TV, så är vi ibland så koncentrerade på dessa saker att vi glömmer bort våra rädslor och problem. Men i denna tystnad så kommer de gärna fram, så att vi ska bli medvetna om dem, om varifrån de kommer och varför osv, så att de till sist ska kunna lämna oss i fred eller hur man nu ska uttrycka sig. Så kan den inte tystnaden så småningom bre ut sig mer och mer.

#8: Det är precis vad jag menar, att det som uppfattas som det personliga jaget är en illusion. Men då är det viktigt att förstå att man med det ”personliga jaget” avser det man bygger upp på timlig basis av en jordisk identitet, som t.ex. föreställningen att man identitetsmässigt är en yrkesroll, en konstnär, en musiker eller för all del även en en andlig guru, osv.. Det är ju sådant timligt som lätt kan användas i fåfängans och högmodets tjänst, eftersom man med intelligensen kan skapa sig vilka vanföreställningar som helst när det gäller sin självkonstruerade identitet.

Och det är just därför det blivit så viktigt för mig komma i kontakt med den känsla som på det direkta förnimmelseplanet bekräftar vem jag är. Den känslan kan inte svälla eller växa åt något håll, den bara är som den är. Och det viktigaste av allt; känslan är, till skillnad från det timliga, evig och därmed oantastbar i sin natur. Så när jag väl kommer i kontakt med känslan av vem jag är, och inte vanställer den i bekämpande eller motstånd, så innebär det att den filterlösa (motståndsbefriade) upplevelsen av känslan frekvensmässigt matchar den som utvecklingsmässigt existerar för mig även på själsnivå. Och det är i denna matchning som frekvenskonflikten neutraliseras och dörrarna vid själsporten öppnar sig på vid gavel.

Och det är först då som jag fullt ut kan leva autentiskt och ärligt som den jag är, utan masker och annat tyngande.

#9: De lägre frekvenserna är naturligtvis i sig inte av ondo, så länge de bara verkar i rätt sammanhang. Men om jag försöker tänka och leva i ett rollspel jag blivit närmast övermätt på, och som jag därigenom har passerat utvecklingsmässigt, så gör jag min kropp till magnet för frekvenser med en regressiv svängning. Och dess explosivt djuriska karaktär kan var mycket skadlig för en kropp som utvecklats till en mer finlemmad, känslig och human struktur.

Det kan ju vara så att mitt sanna utvecklingsstadiums frekvenser inte kan användas för att kunna skydda mig från en omgivning som bombarderar mig med forntidens återvändande karmaskördar, men att jag ändå försöker bygga upp ett skydd mot allt detta av grövre natur som hotar. Och att jag då förlyfter mig när jag försöker skydda mig med samma medel som jag utsätts för är ju fullt förklarligt.

Men jag vet, även sådant ingår ju i vissa u-skeden i livets skola. Det är väl bara så att den skolans undervisningsplan för mig har fått en ny riktning.

Att leva som man lär samtidigt som livsmodet successivt bryts ned av en långvarig förnimmelse av rädsla och ångest är förstås en annan sak än att agera utifrån alldeles så riktiga slutsatser om hur man ”borde” förhålla sig till den.

#11:

Ja, alltså jaget fanns ju inte innan vi föddes och när vi dör försvinner det igen. Jaget, som är samma sak som egot, är något som började utvecklas först när vi var ungefär tre år gamla, och allt vi har lagt till oss här i livet kommer att försvinna i det ögonblick vi lämnar livet. Så hur autentiskt vi sedan lever våra liv spelar egentligen bara en roll för illusionen. Många har, som du också säger, så många identifikationer. Först identifierar de sig med sin yrkesroll, sedan med sin roll som familjefar, och om de följer en andlig väg är det lätt hänt att de lägger till ännu fler identifikationer, som den upplyste, ljusarbetaren, den heliga, den goda osv….

Att leva autentiskt betyder för mig bara att ha så få sådana roller som möjligt, men ändå är livet som människa på jorden bara en illusion, oavsett hur få eller hur många roller vi än spelar. I slutändan, när livet som människa på jorden är över, spelar det ingen roll om vi blev av med våra identifikationer eller inte. Det spelar bara roll inom illusionen, det vill säga om vi bär på en tung ryggsäck eller på en lätt ryggsäck här i livet. Men för det gudomliga, för vår sanna gudomliga natur, spelar det absolut ingen roll vad vi har lyckats med här i livet eller inte, vilka vanföreställningar vi burit på eller inte När vi dör finns ingen identifikation kvar, då löses de sista resterna upp kan man säga och därför har jag lite svårt för ordet "vem" när det handlar om vår sanna natur och även för ordet "det", eftersom vår sanna natur varken är ett jag eller ett det, men språket är begränsat 🙂

#12:

Jag vet inte vad du föreställer dig under frekvenser med regressiv svängning. Frekvenser skiljer sig från varandra genom deras våglängd. Frekvenser i chakras och aura verkar alltid i rätt sammanhang. De kan bara vara i obalans, t.ex. om några chakras är för llite aktiva medan andra är för mycket aktiva.

Det finns inga frekvenser som motsvarar en viss utvecklingsnivå och frekvenserna som man uttrycker är inget som är permanent. Våra energisystem har en viss automatik inbyggda. Om man är i behov av att skydda sig från t.ex. andras energier, aktiveras rotchakrat och auran blir röd. Det är skyddsfärgen och samtidigt den lägsta frekvensen.

En aura kan växla från röd till lila på en minut. Det kunde jag observera på aura video. Jag ville testa ut hur min aura reagerar när jag använder mig av reiki. Eftersom det var på en mässa med mycket folk, hade min aura en skyddsfärg, dvs. den var röd, som tecken på att vara bra jordad.

När jag började att ge reiki till mig själv öppnades genast kronchakrat. Det blev större och färgen på auran växlade från röd till magenta. Sen från magenta till rosa, från rosa till lila och detta lila blev ljusare till nästa vitt. Varje gång som färgen ändrade sig blev kronchakrat och auran större.

Sen pratar du om karma. Det finns olika föreställningar om vad karma betyder i olika religioner och även inom new age. Egentligen betyder karma bara orsak och verkning. Tolkningar om karmaskuld och liknande är lika med spagettimonstret, en ren tro.

Det finns heller inga undervisningsplaner eller livsplaner. Det där sprider låtsashealer ut, som inte är tillräckligt kunniga för att arbeta på det som behövs här och nu, som tutar i folk att någonting från tidigare liv är orsaken för deras besvär. De har ingen aning om sammanhang mellan energisystem, fysiska kroppen och psyke. Vem som tror på det där är dåligt jordad.

#8: + 11

Det där med identiteterna är snarare psykologi. Det första i livet som man identifierar sig med är sin "persona". En mask som vi har på oss för att motsvara samhällets krav.

Sen pratar C.G. Jung om arketyper som vi möter i oss själva. Tar vi som exempel arketypen "den visa mannen/stora modern". När man har gjort många erfarenheter i livet och samlat på sig mycket kunskap kan det lätt hända att man identifierar sig med den. Det kan leda till att vi blir för fastlåsta i en viss roll och misslyckas med att utforska hela vårt psyke. Vi kan förlora vår individuella identitet och bli för beroende av den arketypiska bilden. Man tror sig veta allt och stannar där som man är.

Det som för Jung är arketyper som man inte ska identifiera sig med, finns det liknande beskrivningar för i Castanedas böcker. Där kallade Don Juan dom som krigarens naturliga fiender. Det som Jung kallade den visa mannen/stora modern motsvarar "klarheten" i Castanedas böcker.

Det skrev jag ett inlägg om här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1562758/4-fiender-pa-den-andliga-vagen

Att bli av med sådana identifikationer innebär inte att det som blir kvar är människans sanna gudomliga natur. Det kommer bara fram vad vi är inom illuusionen utan dessa identifikationer. Det betyder inte att man slutar att identifiera sig med sitt jag för att man har upptäckt sin gudomlighet.

Men jag har laggt märke till att Björklund (utomjordingen 😄) förväxlar det där med varandra. Det är bättre att läsa Jungs böcker eller åtminstone läsa på en psykologisida i stället för tro på lekmäns tolkningar.

#15: Tack för förtydligandet 😊

#14: Med begreppet ”regressiv svängning” åsyftar jag det tillstånd som kroppsfiltret antar genom att individen mobiliserar ett större mått av koncentration på det timliga (intelligensprodukter, materia) än vad utvecklingsstadiet överlevnadsmässigt kräver.

Alltså; kroppens arbetande frekvenser är i sig alltid intakta och oföränderliga hos alla individer men om frekvenserna inte tillåts röra sig fritt i kroppen, så uppstår en eller flera frekvensbemängda energienheter (som olika hårt uppblåsta ballonger) som blir mer eller mindre regressivt lågfrekventa. Exempel på sådana regressiva frekvensenheter är t.ex. cancertumörer och liknande. Det som avgör det hela är alltså hur explosivt farliga dessa frekvensenheter blivit eller med andra ord hur starkt kroppsfiltret blivit anspänt.

När man försöker leva utifrån tanke- och levnadstraditioner som man i övermättnad egentligen har lämnat bakom sig, så uppstår alltså det motstånd i kroppen (kroppen värjer ju sig, som sig bör, helt sunt och normalt mot sin forntids alltför primitiva tanke- och levnadssätt), genom vilka psykiska och fysiska sjukdomar genom det alltför anspända kroppsfiltret förr eller senare uppstår.

För mig innebär begreppet karma rätt och slätt; exakt som man sår får man skörda. I samband med upplevelsen av en äldre primitiv karmaskörd reagerar normalt samvetes röst genom en upplevd smärta, vilket dock är något helt annat än maktmänniskans egenkonstruerade ”karmaskuld”.

Vill också bara flika in att jag aldrig har studerat några esoteriska läror. Det jag skriver om är självupplevt.

#13: Men visst kan man väl leva fullt autentiskt även på en illusion, eftersom smärtan av att försöka leva på en illusion ger oumbärliga erfarenheter om att illusionen är, just en illusion.

#17:

Du kan ju gärna berätta hur du har erfarit detta, t.ex. det där med cancercellerna, ballongerna eller karmat. Sen har jag ingen aning vad du menar med "kroppsfilter". Om du uppfinner nya uttryck för saker är det alltid bra att förklara vad du menar.

Sen vet jag inte om jag förstår dig rätt när du pratar om "ett större mått av koncentration på det timliga (intelligensprodukter, materia) än vad utvecklingsstadiet överlevnadsmässigt kräver". Du menar väl inte att om man gärna sysslar med saker som anstränger hjärnan, men som inte är nödvändiga för överlevnaden, att man kan få cancer?

Att kroppens arbetande frekvenser skulle vara oföränderliga kan jag inte bekräfta och inte tro att det är någonting som du har erfarit. Med varje sinnesstämning ändrar sig de olika chakras aktivitetslevel och det hamnar alltid nya frekvenser i auran. Det har jag erfarit i min 30-åriga reiki praktik och genom aura videos. Det där låter mer som någon sorts esoteriskt koncept som du tror på.

För mig betyder karma = orsak och verkning, att om jag slår mig med en hammare på tummen, gör det ont.

#18:

Man kan bara erfara att illusionen är en illusion om man erfar den verkligheten som inte är en illusion, dvs. enheten bortom tid och rum. Annars kan du bara tro det utan att förstå det.

#18: Genom att inte låtsas vara någon annan än den man är, genom att inte låtsas vara utan fel och brister, genom att inte låtsas vara utan präglingar, genom att inte låtsas vara perfekt osv, så kan man leva ett rätt så autentiskt liv. Men det ändrar inte på det faktum, att jaget / egot fortfarande är en illusion och därför kan jaget aldrig bli lika autentisk som vår sanna natur.

Sen vet jag inte vad du menar med "smärtan av att försöka leva på en illusion"? Det är ju inte så att man ska försöka bygga upp sitt liv på en illusion, utan på den andliga vägen handlar det bara om att bli medveten om illusionen som vi lever i. Det som kan vara smärtsamt är när man måste inse att alla koncept, att alla föreställningar och allt vad man någonsin trott på bara är en illusion, men då är det bara jaget / egot (dvs illusionen) som lider. Men i ögonblicket jaget / egot upphör att existera finns där inget jag som lider. Det ger inre frid och ingen smärta. Nu behöver vi ju jaget / egot för att kunna överleva i illusionen, så i den tillvaron kan vi inte stanna i.

#19: Varje individ har en egen unik anspänning vad beträffar styrkegrad och karaktär i sitt kroppsfilter (kan förstås benämnas som den fysiska kroppen, om det känns bättre), vilket ger individualitet och personlighet åt oss alla; människor, djur som växter. Om individen av någon anledning får för sig att hon vill vara någon annan än den hon är så blir konsekvensen ett vanställt kroppsfilter, vars motstånd återigen ger sjukdomar. Konflikter gällande kroppsfiltret kan förekomma när det t.ex. handlar om individens motstånd mot sin sanna könsidentitet.

På samma sätt som man kan använda hjärnan på ett normalt sätt som redskap för ett arbete man vill utföra så kan man även på ett ofta maniskt sätt överanstränga hjärnan i syfte att undertrycka den känsla som avslöjar sanningen om vem man är, vilket förr eller senare ger sjukdomar som t.ex. cancer.

#20: En genomskådad illusion eller osanning blir alltid till en sanning. Illusion förblir en illusion tills den genomskådas, dvs. satt i ett större kosmiskt perspektiv.

#17:

Jag undrar ju, om du själv har haft cancer, och om du (och i så fall hur du) har erfarit att den har uppstått genom att

"frekvenserna inte tillåts röra sig fritt i kroppen, så uppstår en eller flera frekvensbemängda energienheter (som olika hårt uppblåsta ballonger) som blir mer eller mindre regressivt lågfrekventa."

Om du inte själv erfarit det, så är det ju ingen erfarenhet. I så fall har man ju läst om det, eller hittat på det själv genom intellektet.

#22:

Det är inte en fråga om vad som känns bättre, utan att använda sig av rätt ord. Om jag t.ex. vill skriva om kaffe, skriver jag kaffe och inte kaffefilter.

Det som du skrev nu "Varje individ har en egen unik anspänning vad beträffar styrkegrad och karaktär i sitt kroppsfilter (kan förstås benämnas som den fysiska kroppen, om det känns bättre), vilket ger individualitet och personlighet åt oss alla; människor, djur som växter"

skulle gå att uttrycka med 4 ord: "vi är alla olika".

Om man vill förmedla någonting, så är man ju intresserad av att uttrycka sig i ett förståligt språkbruk, så jag undrar ju vad du syftar på om du uttrycker dig på ett sätt där ingen vet vad du egentligen menar.

Sen är det så att det säkert inte var nödvändigt för den fysiska överlevnaden om vetenskapsmän utvecklar teorier som relativitetsteorin, kvantfältsteorin och annat som är ansträngande för hjärnan. Men ändå finns det inga statistiker som visar att just dessa människor har en större risk för cancer.

Jag har en annan syn på orsakerna till cancer än din. Det finns många riskgener, t.ex. BRCA1 och BRCA2, TP53, PTEN och ATM. Sen finns det många cancerframkallande saker och ämnen, t.ex. nitrosaminer i kött, chark och tobaksrök, fomaldehyd, alkohol, UV-strålning, virus och mycket mer. Kroppen försvarar sig mot cancer genom den programmerande celldöden, men hos vem som har selenbrist fungerar det sämre.

Om du läser all forskning som har gjorts blir du inte färdig med det så länge du lever och sen kommer du med ett par rader som ger en förklaring för hur cancer orsakas. Att du sen säger att du har erfarit det är pricken på i-t. Vet du hur det låter? Det är heller inte ärligt, precis som att jag inte uppfattar det som ärligt att byta nick för att låtsas att vara en annan än den man är.

#24: Som jag tidigare skrev så är allt jag berättar om självupplevt, har alltså inte läst eller hittat på något om det.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva om de symtomatiska eller rent fysiska förloppen jag gått igenom, men dels skulle det nog vara ganska obehagligt för en del läsare att ta del av vissa detaljer i de ibland ganska dramatiska utrensningsförlopp jag fick utstå, och dessutom så blir man vetandemässigt nog inte så mycket klokare av sådana materiella beskrivningar, de kan ju genom sin timliga natur tolkas litet hur som helst, som egot känner sig bekvämast med.

Principiellt kan man dock säga att alla sådana här läkningsprocesser går ut på att spränga, luckra upp och till ytan tvinga fram gamla cementerade energihärdar – som t.ex. tumörbildningar i olika stadier – som under tidsperioder ansamlats i olika kroppsgömmor, och ur ett levnadsmässigt perspektiv analysera de känslor som väller fram i samband med det, samt efter de erhållna självinsikterna permanent avlägsna de energislag och lägre frekvenserna från kroppsdomänen.

I den processen är det mycket viktigt att förstå vikten av vad man tar in i kroppen i form av mat och dryck, naturen gör gärna jobbet åt oss men vi måste skapa rätt miljö i kroppen för det. Rätt föda och rätt analys, och gärna ett stilla leverne, är grundförutsättningen.

Den viktigaste parametern i denna läkningsprocess består i den psykiska healing där man intellektualiserar känslosambanden mellan det sjuka som tvingas fram från kroppsgömmorna och ens egna levnadsmässiga lögner.

Men för att förstå vad jag skriver krävs mänsklig igenkänning och intuition snarare än en rationell intelligensanalys. Intelligensen fattar egentligen inte så mycket av sådana här känsloanalyser.

#25: Ja, det där med att finna rätt ord är verkligen inte lätt, något jag hela tiden kämpar med. Kan bara säga att jag gör så gott jag kan för att uttrycka mig så enkelt, klart, tydligt och korrekt som möjligt.

Som jag ser det är en cancertumör en materiell konsekvens som inte kan orsakas av andra materiella konsekvenser, som de du nämner. Den verkliga orsaken är enligt min upplevelse en i kroppen pågående känslokonflikt.

Och där har jag rikligt med reella erfarenheter.

#26:

Ok, ja det går ju egentligen inte att kommentera så mycket på det här om man inte får veta några påtagliga och praktiska detaljer (som du så klart inte behöver dela med dig av om du inte vill).🙂

#26 #27

Alla människor har mer eller mindre känslokonflikter i kroppen, men inte alla människor drabbas av cancer. Det är klart att psyket spelar en roll både vid uppkomsten och vid läkningen av olika sjukdomar. Att gå omkring med ständig inre stress är naturligtvis inte bra och kan på lång sikt göra oss sjuka. Men hur mycket man än jobbar med sig själv är det ingen garanti för att inte bli sjuk och ingen garanti för läkning, och speciellt inte när det handlar om cancer.

Att säga att just känslokonflikter skulle orsaka sjukdom och cancer är en alltför enkel förklaring på alldeles för komplexa frågor. När det gäller uppkomsten av sjukdomar och cancer finns det så många faktorer som spelar in, inte bara inre utan även yttre. Man kan säga att det inre och yttre samspelar med varandra. Kosten vi äter påverkar vårt mående och även de gener vi bär på. Även djur drabbas av cancer och barn som ännu inte bär på så många inre konflikter.

Men som sagt, psyket spelar en stor roll vid läkning och det är det som är så bra med den andliga vägen. Om man mediterar och observerar sig själv så som Buddha rekommenderade, och arbetar medvetet med energier genom till exempel yoga eller reiki, så blir vi mer medvetna om oss själva. Tystar vi ner sinnet och tittar inåt kan vi bli medvetna om saker som vi förträngt, om inre konflikter, om våra präglingar, om alla våra falska identifikationer osv. Blir vi medvetna löser de upp sig helt av sig självt. Vi behöver inte ens veta något om de bakomliggande mekanismerna eller om hur vårt chakrasystem skulle fungera.

Det här påminner mig om vad Samarpan (en neoadvaita-lärare) sa på en satsang till en kvinna som frågade honom vad han vet om chakrasystemet. Han sa att han inte kände till något sådant, utan han låter Gud ta hand om det.

Det räcker alltså med att tysta ner sinnet, så att vi kan bli medvetna om oss själva. Men det är som sagt ingen garanti för läkning eller för att inte bli sjuk. Alla människor dör förr eller senare och vi befinner oss alla i en dualistisk verklighet där både sjukdom och hälsa finns, där både smärta och glädje finns och av någonting dör vi alla. Dör vi inte som unga och friska i en olycka dör som vi gamla av sjukdom.

Ingen människa kan göra sin kropp odödlig, oavsett hur många inre konflikter han än skulle lösa upp. I en dualistisk värld påverkar även det yttre oss, ibland till och med mer än det inre. Det är så illusionen maya fungerar - Den yttre verkligheten.

#29:

Ja, Buddha dog ju av någon matförgiftning på gamla dagar exempelvis har man hört. Man kan t o m leva som upplyst med relativt tyst sinne, och ändå ha psykiska, allvarliga sjukdomar, även sådana som är medfödda, och man får äta medicin för resten av livet. Hur mycket man än mediterar och arbetar på sig själv (och får energierna i balans), så kommer inte en sådan sjukdom läka helt av sig själv, eftersom hjärnan skulle behöva "bygga om sig" alldeles för mycket (föreställer jag mig det), om man säger så. Det är en medfödd, beständig sjukdom som ligger latent och till och med kan komma till ytan, eller bryta ut i och med att man ex "arbetar på sig själv" andligt. Men man kan ju lindra sjukdomarna ordentligt med rätt kost, leva hälsosamt, meditera, energiarbete, osv.

#27:

Nu motsäger du dig. Om cancer inte skulle kunna orsakas av materiella konsekvenser, skulle det heller inte spela någon roll hur du äter, om du röker och hur du lever. Allt det där är materiellt.

Att det där skulle vara någonting som du har erfarit kan inte stämma. Du kan endast erfara att du har en känslokonflikt och att du fick cancer. Sambandet är din tro. Det som talar emot saken är att det inte finns en människa utan känslokonflikter och dom flesta klarar sig utan cancer.

Jag vet inte vem som har talat om sådana saker för dig eller var du har läst det, men jag vet vems teori det där är. Den tyska läkaren Ryke Geerd Hamer utvecklade en teori att cancer orsakas av känslokonflikter. Han kallade det "den nya medicinen".

Hamer har blivit dömd för kvacksalveri och för att ha orsakat människors död. Det undersöktes 80 dödsfall (!) av hans patienter som dog av den "nya medicinen". Han har suttit i fängelset för det. Ett fall som fick mycket uppmärksamhet var när han ville visa att hans teori stämmer, var när den 6 åriga flickan Olivia Pilhar fick en tumör som går bra att behandla med en operation.

Han tutade i föräldrarna att hon inte behöver att opereras och eftersom de inte lät behandla barnet med seriösa behandlingsmetoder, utan med kvacksalveri, är det klart att myndigheterna blir aktiva. Hamer flydde med familjen kors och tvärs genom Europa och blev sedan häktad i Spanien.

Egentligen brydde han sig inte om barnet, för även om hans teori skulle stämma, vilket den inte gör, skulle det inte gå att lösa upp inre konflikter medan man är på flykten tvärs genom Europa. Barnet var bara hans försökskanin. När han själv drabbades av cancer lät han sig mycket väl opereras. Fast han är avslöjad som kvacksalvare och charlatan har han fortfarande anhängare som sprider ut det där som du tror på.

Redan fundamentet som dina föreställningar och din förståelse av sambandet kropp, psyke, energisystem står på är i grund och botten fel. Sedan blandar du ihop det med lekmäns föreställningar av energisystemet. Jag tror inte att du har erfarit någonting av det som du hävdar att du har gjort. Jag tror att du har helt enkelt lyssnat på människor som inte har förståelse för det.

Det har en större effekt för att t.ex. förebygga lungcancer att sluta röka än att lösa inre konflikter.

Om du vill lära hur människans energisystem fungerar rekommenderar jag böckerna av Barbara Ann Brennan. Hon är ingen flummare, utan hon har studerat fysik, gjort utbildningar i psykoterapi, bioenergetic och har jobbat som forskare hos NASA. Hon grundade Barbara Brennan School of Healing och i Watkins Review "most spiritually influential person in the world" blev hon klassad på plats 94.

I hennes böcker hittar du bra beskrivningar för aura, chakras, t.ex. vilka försvarsmekanismer som finns i energisystemet, vilka personlighetstyper som reagerar med vilka mekanismer, vilka deformeringar som chakras kan ha och mycket mer, t.ex. bra övningar för att få energi att flyta.

Sen kan du ställa dig frågan, vill du verkligen lära eller vill du bara klamra dig fast vid myterna som du tror på?

#26:

"Principiellt kan man dock säga att alla sådana här läkningsprocesser går ut på att spränga, luckra upp och till ytan tvinga fram gamla cementerade energihärdar"

Tvinga fram……. det är en massa "görande". Man behöver inte tvinga fram någonting, utan bara lyssna till sitt inre. Om man bygger upp en relation till den gudomliga energin visar den dig var skon trycker. Ljusenergi belyser det som är omedvetet. För det mesta är det omedvetet för att folk inte lyssnar till sitt inre. Speciellt efter att ha blivit initierat i reiki kommer mycket fram till ytan som blir belyst och det kommer fram i den doseringen som man klarar av att arbeta på.

När jag själv var nybörjare på den andliga vägen trodde jag också att jag måste "göra" det ena eller andra. Men reiki energin visade mig att man kan överlåta styret till den gudomliga energin. Man måste bara flöda med energin. När jag gjorde den andra reiki graden fick jag flera verktyg att "göra" saker med, att balansera energier, att förstärka energier och att öppna tid och rum för distansbehandlingar.

Men den tredje graden hade en helt annan verkning och kvalitet. Där handlar det om att överlåta styret den gudomliga energin och att komma till insikt att det inte är man själv som "gör" saker som healing. Det var en viktig erfarenhet för mig när Fata Morganas syster låg i koma efter en misslyckad tarmoperation. Det blev en svår sepsis och hennes händer och fötter var mörkblåa. Hon såg ut som en vaxfigur.

Eftersom hon bor i ett annat land, fick vi inte reda på hur illa det är förän det såg ut att vara kört för henne. Sjukhuset förberedde hennes föräldrar att hon antagligen inte kommer att överleva dagen/natten. Prästen var redan där för att trösta familjen.

När vi fick reda på hur illa det är, började vi att sända reiki på distans. I vanliga fall gör jag mitt ritual med symboler och mantras för att förbinda mig med energin och sen tar jag upp kontakt med personen som jag sänder reiki till. Men den här gången kom det så att när jag slöt ögonen för att göra mitt ritual, att det kom 2 indigoblåa ljusstrålar från höger och vänster sida som trädde in i pannan på mig och jag upplevde en energi som var så stark som jag aldrig förr hade upplevt i en behandling.

Det var inte jag som gjorde någonting med symboler och mantras, utan det fanns en kraft som visste vad jag tänkte göra och som verkade redan innan jag hann göra någonting. Den visade mig att det inte är jag som bestämmer och att det inte är jag som är anledningen till vad som händer. Sen kom överraskningen. Fata Morganas syster var inte död nästa dag, utan hennes blodvärden hade förbättrat sig och efter jag vet inte hur många reikibehandlingar och med läkarnas hjälp överlevde hon utan skador.

I stället för att "göra" och tvinga fram saker, försök att bygga upp en relation med den gudomliga energin. Lär att lyssna till ditt inre och upptäcka vad som finns i dig.

#31, #32:

Mycket bra och intressant förklarat😊

#33:

Tack! 🙂

#30: Ja och det finns även upplysta personer som har dött av cancer. Så är livet – här finns både hälsa och sjukdom, det yttre och det inre. Om yttre faktorer inte kunde göra oss sjuka, skulle vi inte kunna drabbas av näringsbrister om vi fick i oss för lite näringsämnen, och vi skulle inte heller kunna få ett inflammerat sår om vi skar oss i benet med en smutsig kniv.

Men ja, vi kan äta hälsosamt, arbeta på oss själva, meditera och göra yoga för att skapa de bästa förutsättningarna för kroppen att må så bra som möjligt, så länge vi lever 😊

#35:

Ja det stämmer. Ramana Maharshi och Ramakrishna Paramhansa dog av cancer.

Ram Dass - En amerikansk andlig lärare och författare, känd för sin bok “Be Here Now” diagnostiserades med prostatacancer.

Louise Hay - En amerikansk författare och motiverande talare, känd för sina böcker om självhjälp och positivt tänkande diagnostiserades med livmoderhalscancer.

Det var bara ett par exempel.

Jo, att erfara sitt Själv har ju egentligen inget med det yttre att göra, så det vore konstigt om man var och blev helt frisk för all framtid pga det. Så fungerar det inte.😊 Klart det har effekter, ganska stora sådana, på det yttre. Men de är ändå ganska subtila, och svåra att känna igen från utsidan. Som Mooji en gång sade; "It's an inside job."

Jag har också ett par fler exempel på upplysta som blivit sjuka. Burt Harding fick problem med ögonen, och till slut förlorade han nästan hela synen. Maharishi Mahesh Yogi blev förgiftad… Osv, mm.

Det enda som inte kan bli sjukt är egentligen medvetandet, och så är det hos alla människor. Men det är och kommer alltid vara skiljt från det fysiska, och kroppen. Så bättre att identifiera sig med medvetandet ist för kroppen. Bara då, "lever" man för evigt😊

#37:

Osho led också av diabetes. Intessant hur Osho såg på sin sjukdom och hänvisade till att hjärta, intellekt och kropp måste vara i balans med varandra.

Osho skrev:

"Jag skulle inte kalla Mira hel, jag skulle inte heller kalla Ramakrishna hel. De är vackra, men det saknas intelligens, de består bara av hjärta. För mycket socker, det leder till diabetes. Jag är diabetiker. För mycket hjärta, för mycket sötma, och du lider av diabetes - och jag vill inte att ni lider av diabetes. Om du bara lever från hjärtat får du andlig diabetes. Intellektet är salt, kryddigt, det är inte socker.

Jag vill att du njuter av hela din varelse, när din kropp, ditt hjärta, ditt förstånd och sinne är i harmoni, det har jag kallat den nya människan - Zorba, Buddhan."

#38:

Ja, allt det här måste ju vara i balans, hjärta, intellekt, kropp för att vara något så när hel. Tolle kallar det att "balansera varandet, med görandet".

#39:

Precis, allt måste vara i rätt mått. Oho sa att det är hjärtat som ska vara chefen och förståndet ska vara tjänaren. Men många gör tjänaren till chefen.

#31: För att förstå orsakssammanhang som ligger bortom den timliga världsbildens igenkänningsvärld krävs att man släpper den materialistiska vanföreställningen att något som är skapat kan vara orsak till något annat skapat. Alla skapelser är döda uttryck (har inget Jag inkarnerat i sig) och är konsekvenser av levande skapares föregående avsiktshantering.

Karmalagens inneboende gudomliga undervisningsavsikt visar att individen genom sin avsiktshantering skapar och sänder ut karmasåddar med egenkonstruerade energisammansättningar, och får karmiskt organisk och förnimmelsemässig tillgång till dess innehåll i form av olika karmaskördar. Om frekvenserna eller energisammansättningen i skapelsen vibrerar i harmoni med individens för utvecklingsstadiet normala sätt att tänka och leva – individens normala kroppsfrekvens – så blir karmaupplevelsen balanserat livgivande, uppbyggande och inspirerande, men om skapelsen utgår från en mörk, dvs. en utvecklingsmässigt och därmed kroppsligt regressiv avsikt, så befinner sig energisammansättningen motsvarande i konflikt med individens eget normala tanke- och levnadssätt – den egna normala kroppsfrekvensen – vilket genom det konfliktbaserade motstånd som då uppstår i kroppen leder till motsättningar, sjukdomar och olycka.

Man kan säga att alla karmasåddar och karmaskördar speglar tvåvägskommunikationen mellan Guds avsikt och individens avsikt, och att man har "kommit i hamn" när individens egen avsikt sammanfaller med Guds avsikt. Det är ju så Gud modellerar bort det djuriska i vårt sinne och gör oss till humana människor, det skall göra ont när vi går emot Guds vilja.

Så om man får cancer av att röka, äta nitrit i kött, ta in olika kemiska substanser osv. så har det egentligen inte med de cancerogena ämnena att göra utan med den avsikt som från början i en karmasådd skapade individens egen attraktionskraft till de kroppsdegenererande ämnena.

Sedan kan konsekvenserna av att leva i motsättning till själva livets krav visa sig på olika sätt och vid olika tidpunkter för olika människor. En del kan ju t.ex. röka i decennier utan att konsekvenserna visar sig, ja, det kanske inte ens visar sig i innestående inkarnation. Även primitiva och nedbrytande begär har en viss hunger/mättnadscykel att verka utifrån, det har ju sitt i grunden goda undervisningssyfte att leva ut även sådant som är skadligt för kroppen och medvetandets funktioner, även om det kanske inte märks med en gång.

#35: Det där om vad det innebär att vara "upplyst", kan i och för sig diskuteras.

#42:

För mig innebär det i alla fall att ha erfarit sitt Själv, Samadhi. En erfarenhet man inte kan leva i konstant, då vi behöver förståndet för att leva och överleva här i världen. Man har helt enkelt dragit tillbaka illusionens slöja för en stund. Även om den stunden från evighetens perspektiv inte går att mäta i tid och rum.

#41:

Det där är ett utmärkt exempel på en esoterisk lära, som jag kastade i soptunnan för 40 år och som Osho betecknade som esoteric bullshit. Det där är en tro och har ingenting med andlig utveckling att göra.

Genom att hålla fast vid sådana koncept ger man den andliga utvecklingen ingen chans och hindrar sig själv att erfra samadhi. Det där är motpolen till andlig utveckling. Man blir blind för sanningen genom att klamra sig fast vid en tro.

Det där går ju inte ens ihop på intellektuell nivå. Allt som är skapat kan vara orsaken till något annat skapat. Redan när du går på WC´t finner du någonting där som du har skapat.

Karmskörd är att om du dricker gift (orsaken) är skörden att du blir sjuk eller dör (verkningen). Varför inte alla som röker eller äter mycket rött kött får cancer har en enkel förklaring. Vissa har riskgener, andra inte. Vissa röker mer, andra röker mindre, vissa är utsatta för många fler cancerogena ämnen, andra inte för lika många, vissa äter en kost som innehåller cancerskyddande ämnen, t.ex. fytokemikalier i frukt, andra inte, Vissa har selenbrist, andra inte.

Det är inte så att det bara finns en enda orsak till sjukdomar som cancer. Det brukar att vara en kombination av många saker.

Om du säger att det inte är de cancerogena ämnen som orsakar cancer, utan att personer attraheras till dessa ämnen undrar jag ju på vilket sätt vi attraheras till cancerogena ämnen som finns överallt i miljön, t.ex. kadmium, arsenik, radon, dieselavgaser och asbest?

#42:

Jag håller med snowy och vill bara tillägga ett par saker. Vi föds alla som upplysta, eftersom vi varken har utvecklat ett förstånd eller ego vid födelsen. Sen när förståndet och egot utvecklas, börjar vi att drömma illusionen. Illusionen att vara separerad från allt annat, den falska identifikationen med ett individuellt "jag" och förståndet är bra på att göra så mycket oväsen att hjärtats röst inte hörs och det bildas en rökridå som skymmer medvetheten om sin sanna natur.

Samadhi är beteckningen för att vakna upp ur illusionen och erfara sin sanna natur bortom tid och rum, bortom illusionen.

Här finns en närmare beskrivning:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande--samadhi

Alla upplysta säger att sinnet måste vara tomt för att erfara samadhi och det är någonting som Snowy, Fata Morgana och jag kan bekräfta genom egna erfarenheter. Men dom där esoteriska koncepten tjänar bara till att fylla på sinnet med skräp.

Förståndet tänker ut sig koncept för saker som det inte finns koncept för och som går över förståndets möjligheter. Det där som du tror på leder till tron att enkla koncept är lösningen för livets mest komplexa frågor.

Upplysta däremot vet att det finns saker som inte går att veta för att det överstiger förståndets möjligheter.

Exempel:

Buddha: Han betonade ofta vikten av att inse sin egen okunnighet som ett första steg mot upplysning.

Laozi: Grundaren av daoismen sa: “Den som vet, talar inte. Den som talar, vet inte.”

Ramana Maharshi: En indisk vis man som ofta betonade att sann kunskap kommer från insikten om sin egen okunnighet.

Och sen fanns det en viss Sokrates som kom till insikten att han vet att han inte vet.

Men du tror att du är klokare än alla upplysta och att du vet. Det är en villoväg. Castanedas Don Juan uttryckte också att vi människor är alla dårar. Men den som vet att han är en dåre är klokare än den som tror sig veta.

#41 "För att förstå orsakssammanhang som ligger bortom den timliga världsbildens igenkänningsvärld"

Om du med det menar att förstå orsakssammanhang som ligger bortom tid och rum, så kan du inte förstå sådant med din hjärna och med ditt förstånd. Du kan inte lösa dualistiska problem utanför den dualistiska verkligheten och sjukdom och ohälsa är dualistiska problem. Våra kroppar är av materia och vill du veta hur våra kroppar fungerar måste du läsa medicin, biologi och biokemi. Du kan ju heller inte få bort möglet från en träskiva (även om all materia i grunden är energi) genom att försöka ändra på några frekvenser, utan genom att putsa bort det helt enkelt.

Att komma med en sådan teori som du gör är precis lika intetsägande som att säga att det är big bangs fel att vi bli sjuka, för utan den skulle vi inte finnas och bli sjuka.

#42 "Det där om vad det innebär att vara "upplyst", kan i och för sig diskuteras"

En upplyst är helt enkelt bara beteckningen för en person som vet att han inte kan förstå sig på det som ligger bortom tid och rum. Det är en konsekvens av att ha erfarit sin sanna natur som ligger bortom tid och rum eller med andra ord så som Snowy skrev det i inlägg #43

Vad som gäller Karma, guds vilja och avsikter kan vi därför bara förstå hur dessa verkar inom tid och rum, men inte utanför. Vi kan inte veta något om den gudomliga avsikten med sjukdomar, med virus, med cancerogena ämnen och varför människan föds med gener som gör oss anfälliga för vissa sjukdomar och mindre anfälliga för andra osv. Vi kan inte ens veta om gud överhuvudtaget har en avsikt och en vilja.

Tänk om guds vilja bara är att du ska ta så bra hand om dig som möjligt, äta och leva sunt och att du tystar ner sinnet och tittar inåt så att du kan bli varse om alla dina mörka sidor som du förträngt och upptäcka din sanna gudomliga natur.

#45:

"Vi föds alla som upplysta, eftersom vi varken har utvecklat ett förstånd eller ego vid födelsen."

Bra tillägg.

#47:

Tack! 🙂 Just därför är det vårt naturliga tillstånd. Det ingenting som man kan uppnå, utan bara erfara.

#46: ”Om du med det menar att förstå orsakssammanhang som ligger bortom tid och rum, så kan du inte förstå sådant med din hjärna och med ditt förstånd. Du kan inte lösa dualistiska problem utanför den dualistiska verkligheten och sjukdom och ohälsa är dualistiska problem.”

För att förstå karmabudskap bortom de timliga uttrycken förmår helt visst hjärna och förstånd inte särskilt mycket. För sådana analyser krävs helt andra doningar, nämligen förmåga till känsloidentifikation och intuition, något som säkert alla känsliga människor har någon talang av men som de flesta ändå väljer bort att använda på sig själva i sina ödessituationer, eftersom de inte känner sig redo att förändras, starta om och börja leva efter helt nya direktiv utifrån de identitets- och levnadsmässiga insikter de då kan komma att göra.

För min del kan jag säga att just en sådan process, där jag intellektualiserade framför allt mina svåra känslor, som ångest och undertryckta antipatier, så har jag med tiden lyckats förstå och neutralisera en hel del mörk karma som kom till uttryck bl.a. i svåra astmaepisoder, och som tidigare höll mig kvar i okunnighetens helvetiska karmagrepp. Genom att förstå mina känsloblockeringars uppkomst, och vad som hela tiden närt dem, så har känslan blivit frilagd från motståndets inkapslingar i kroppen och rör sig nu långt mer friktionsfritt (astmabefriat) än tidigare, vilket aldrig hade varit möjligt om jag hade försökt bearbeta min karma som varande en timlig företeelse med hjälp av hjärna och förstånd.

Genom mångårig medicinering mot astman blev jag tvärtom allt sjukare med en rad allergier och andra kroppsliga problem som tillägg, mitt levnadsmässiga grundproblem - känsloblockeringen - kvarstod ju och växte symtomatiskt rent kontraproduktivt av skolmedicinen, så för min del vet jag att den självinsikt som utgår från känslans intellektualisering var det absolut enda som kunde neutralisera min svåra karma och rädda mig från undergång, såväl fysiskt som psykiskt.

#49:

Det är just när det gäller att behandla sjukdomar som man behöver sin hjärna och förstånd. Man måste försöka att hitta orsaken och vara kunnig om kropp, psyke, energisystem och sambandet mellan dessa, dvs. betrakta problemet utifrån ett holistiskt perspektiv .

Frågorna som det gäller att lösa är t.ex.:

Vad är grundorsaken (orsakerna)?
Vad är det som löser ut anfall som man är känslig mot?
Vilka möjligheter finns det att styra emot?

Skolmedicinen behandlar bara symptomerna. Resten måste man göra själv. Nu är det så att jag inte har astma. Men när jag på 80-talet en gång hade spindelkvalster på mina växter hemma, sprayade jag med ett medel. Sen kom det 2-3 nätter där jag vaknade upp och kunde varken andas in eller andas ut och trodde att jag skulle kvävas. Det enklaste sättet att förhindra sådant i framtiden var att aldrig mer använda det här medlet. Sen dess har jag aldrig mer haft problemet.

Om man är känslig mot så många saker att det inte går att undvika att komma i kontakt med vad som triggar anfall, finns det olika sätt att styra emot.

För det första verkar det att finnas en koppling mellan astma och tarmen. Därför bör man försöka att hålla tarmen i ett bra skick. Man kan t.ex. ta probiotika, L-Glutamin (är näring för tarmens enterocyter), dricka ingefärate och lära att hantera stress på ett bättre sätt och observera sig själv om vilka livsmedel som man inte tål.

Sen finns det metoder att minska inflammationer på ett naturligt sätt. Det finns mat som är inflammationshämmande och mat som är inflammationsframkallande. Man bör se till att ta upp tillräckligt med omega-3 och minska mättade fettsyror som består av långa kedjor. Man bör se till att ta upp tillräckligt med vitamin D.

Man bör kolla om man är utsatt för skadliga ämnen som t.ex. mögel, bakterier, dammkvalster och annnat. Och förstås kan man behandla med reiki eller liknande metoder.

Seriösa healer hanterar sånt här på det här viset. Vem som saknar kunskap om sånt pratar om orsaker i tidigare liv och kallar det karma.

#49:

Jag tänker att det alltid är bra att ta till alla medel mot sånt här, tanke, känsla, intuition, hjärta. Man behöver inte utesluta någon metod. Sen har inte allt orsak i känslor😊 känslor är bara en finare form av tanke, närmare källan och intuitionen. Men de är fortfarande en del av Maya, illusionen. Sinnliga ting, som kommer och går.

#49:

Sfären bortom tid och rum kan man bara erfara när sinnet är tyst och utan tankar. I denna tillvaro finns inget jag som analyserar, inget jag som teoretiserar, inget jag som identifierar sig med sina känslor och inget jag som håller fast vid några koncept. Det är en tillvaro totalt fri från jaget, fri från trossystem, fri från all tro på karmaskulder och reinkarnationsläror.

Först när du är totalt fri kan din energi flyta fritt, och först då kan verklig läkning ske, för allt som kan läkas. Det betyder inte att allt kan läkas och det gör heller inte kroppen immun mot all yttre påverkan.

Kroppen, precis som all annan materia, är förgänglig. Precis som en träplanka kommer och går, gör också kroppen det. Precis som en träplankas livslängd kan variera beroende på om träet förvaras fuktigt eller torrt, kan kroppens livslängd variera beroende på hur bra man sköter om den. Men precis som med allt annat som kommer och går finns det också ett utgångsdatum för kroppen. Detta behövs så att vi ska kunna lämna maya bakom oss och bli ett med Gud igen.

Allt vi tillför kroppen påverkar den på något sätt, antingen genom att stärka eller försvaga oss. Men mot ålderdom och de sjukdomar som kommer med den kan vi inte värja oss, hur mycket vi än försöker.

Så allt fysiskt har en början och ett slut. Även känslor hör till den dualistiska verkligheten. Känslor kommer och går, de förändras ständigt; den ena stunden är man glad och den andra stunden är man ledsen. Konsten på den andliga vägen är att sluta identifiera sig med sina känslor och istället hitta den sanna naturen bortom alla känslor och identifikationer.

Mediciner har tyvärr den egenskapen att de ofta för med sig biverkningar, vilket kan göra att man ibland mår sämre av dem. I andra fall är de nödvändiga. Var och en måste hitta sin egen väg och leva så som får dem att må bäst. Fint att du hittat din. Här är ett inlägg jag skrev om medicinering en gång.
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1510309/andlig-utveckling-och-medicinering

Det är också fint, att du lyckats arbeta med ditt eget psyke så bra. Att arbeta psykologiskt på sig själv kan man dock göra utan att gå en andlig väg, men går man en andlig väg så kan man inte undgå att även arbeta på sitt psyke. Genom att meditera och observera sig själv, utan att göra sig några tankar kring det man observarar, utan att teoretisera det, utan att bedöma det som bra eller dåligt, fint eller fult, kan man bli medveten om sig själv och därigenom lösa upp blockader. För det behövs ingen kunskap, inga teorier och ingen tro på tidigare liv och karmaskulder. Utan tvärtom, så länge man är upptagen med allt detta teoretiserande missar man miljoner med ögonblick av alla de insikter som finns mitt framför våra fötter, som nuet vill visa oss.

#51: Det var förresten väldigt bra och enkelt skrivet😊

#53:

Tack!😊

#52: ”Så allt fysiskt har en början och ett slut. Även känslor hör till den dualistiska verkligheten. Känslor kommer och går, de förändras ständigt; den ena stunden är man glad och den andra stunden är man ledsen. Konsten på den andliga vägen är att sluta identifiera sig med sina känslor och istället hitta den sanna naturen bortom alla känslor och identifikationer.”

Jag upplever att det förgängliga ligger i det som timligt filtrerar känslan, men att själva känsloförnimmelsen är av evig natur vilket innebär att känsloförnimmelsen består efter att Jaget separerat från den fysiska kroppen, med den skillnaden att filtret övergår ifrån en timlig filtrering av mer fysisk karaktär till en timlig filtrering av mer strålformig karaktär. Själva känsloförnimmelsen överlever alla formvariationer, den är evig i sin natur.

Det är ju så att verkligheten – känsloförnimmelsen – behöver något som kontrasterar sig själv för att överhuvudtaget bli förnimbar. Man kan ju inte uppleva vitt utan svart.

Men då kan man förstås invända att känslor visst är dualistiska och förgängliga i sin natur, då de uttrycker alla möjliga olika tillstånd. Men om man tittar litet närmare på alla de olika känslosvallen så representerar varje uttryck en timlig filtrerings mer eller mindre begränsande eller hämmande effekt på känsloförnimmelsen som ger upplevelser på en skala ifrån den mest undertryckta och primitiva antipatikaraktären, till den lättaste och mest finstämda andliga sympatiupplevelsen.

Om man sedan förstår att alla känslouttryck är oändligt och evigt förekommande så inser man att allt sammantaget blir till en balans mellan sympatin och antipatin där alla kontraster suddas ut och som stillar ned uttrycket och gör det fridfullt och stilla – vilket är identiskt med universums grundton allkärleken.

Och om man sedan tittar ännu litet närmare på varje enskilt känslouttryck så upptäcker man att varje känsla redan i sitt allra första förnimmelseögonblick innehåller exakt samma grad av sympati och antipati, men med den variationen att själva förnimmelsen vid de olika tillfällena domineras olika starkt av sympatin resp. antipatin, beroende på hur individens kroppsfilter är beskaffat. Det som individen dagsmedvetet upplever som hat är egentligen en väldigt begränsad förnimmelse av universums grundton – allkärleken.

Sympatin är helt enkelt den ena sidan av det mynt vars andra sida alltid är antipatin, inget av tillstånden skulle annars kunna förnimmas dagsmedvetet för någon enda individ.

Man kan i detta sammanhang beskriva det som att det primitiva begäret eller den jordiska förhoppningen är det som förnims som sympatin och att begärets avslappning eller den grusade jordiska förhoppningen är det som upplevs som hatet. I de högre världarna, där den opartiska livshållningen råder, upplevs känslan utan motståndets begär precis som den är – som Guds stilla opartiska kärlek till allt och alla.

Och förutom att själva känsloförnimmelsen har två evigt förbundna sidor – sympatin och antipatin – så är även den illusoriska formen eller det timliga skalet, som så att säga levererar själva känslouttrycket, också en absolut nödvändighet, för att verkligheten skall kunna markeras genom illusionen.

#50: Jag har levt som vegetarian i över ett halvt sekel och alltid varit mycket noga med vad jag äter och dricker. Och nog har jag försökt att bota mig själv genom uteslutningar resp. tillskott i maten, reningsprocesser, fasta, meditation, mindfulness, vissa näringstillskott, friluftsliv, självbetraktelse, yoga, tarmvård osv. osv..

Men till sist var jag så nedgången att jag trots mina intensiva ansträngningar att symtomatiskt försöka få ordning i mitt inre och yttre kaos ställdes inför att möta sanningen, eller kanske snarare osanningen, om mig själv, för att förstå att mitt enda problem och enda förklaring till min astma och övriga olycka var kopplat till min egen självförnekelse – vilket egentligen var identiskt med det självhat som var på väg att bryta ned mig fysiskt och psykiskt. Ett självhat som genom sin myckenhet hade vuxit sig så starkt i kroppen att min tillvaro blev till en enda stor ångest och psykos.

Så för att överhuvudtaget kunna överleva och förhoppningsvis komma i ordning så insåg jag till sist att ett enda alternativ återstod; att analysera de svåra känslorna och söka förståelse för vad det var med mig själv jag hade så svårt att komma överens med. Vilket blev min räddning!

#55:

Vems förnimmelse tror du att det skulle vara där det varken finns ett jag eller ett du? Bortom dualiteterna finns inget jag och inget du, inget vi och inget dom. Där finns verkligen inga känslor att förnimma och inget vem som kan förnimma någonting. Allt vad du pratar om hör fortfarande till den dualistiska verkligheten / till illusionen maya. Där finns det människor som känner, människor som förnimmar, människor som delar in den ena känslan till att vara bra och den andra känslan till att vara dålig, men inte bortom den dualistiska verkligheten.

#55:

Den djupaste erfarenheten, är bortom alla känsloförnimnelser. Det är total tomhet, och stillhet, utan ett enda krus på sinnets vatten, vare sig känslor eller tankar. Varför stanna vid känslorna? Varför inte gå ännu djupare till botten av ditt Själv, där du och allt slutar att existera. Där Egot smälter samman med Alltet, med den högsta Gudomliga Kärleken, bortom allt.

#58: Exakt. Bättre än så där hade jag själv aldrig kunnat säga det. Tack för det.

#59:

Ingen fara😊😘

#57: ”Där finns verkligen inga känslor att förnimma och inget vem som kan förnimma någonting.”

Så var mitt tillstånd när jag levde i min totala självförnekelse. Ingen känsla, ingen existens, bara utplåningsångest.

För min del föredrar jag att vara levande, när ju nu äntligen, efter alla panikturer, börjar fatta vem jag är i mitt jordeliv, och försonas med det.

#58: Men den som överhuvudtaget kan uppfatta något, likgiltigt vad, måste väl ändå vara någon (en existens) som upplever (känner) något (tillståndet).

Man kan ju inte utplåna treenigheten.

#61:

"Så var mitt tillstånd när jag levde i min totala självförnekelse. Ingen känsla, ingen existens, bara utplåningsångest."

Det du beskriver är ett tillstånd inom den dualistiska verkligheten. Bortom den dualistiska verkligheten, dvs när jaget för en stund upphör att existera, finns där inget jag som lider, inget jag som känner utplåningsångest, inget jag som lever i självförnekelse. Att vara fri från ett jag innebär inte att allt blir mörkt och hemskt, utan det är slutet för det mörka och hemska, det är att vara totalt fri från den dualistiska världens bojor. Efter en sådan erfarenhet vet du att vad som än händer och sker i den dualistiska verkligheten, så är du inte jaget som upplever allt det där eller som det händer till, utan du är det rena medvetandet själv, inte din person. Med andra ord är du det högsta gudomliga som finns. Den frid som följer av detta går inte att beskrivas med ord, det är en frid som övervinner all den lycka den dualistiska världen någonsin kan ge dig.

#62

Det finns ingen treenighet. Också det är en illusion. Det är bara våra mänskliga förstånd som klyver isär enheten till olika delar.

#55:

Jaget kan inte vara separerat från kroppen, eftersom det utan kropp inte kan finnas ett jag. Jaget är inte mer än hjärnaktivitet. När man föds har man inget jag, eftersom man inte har utvecklat ett förstånd ännu. Man befinner sig i ett upplyst tillstånd.

Hur jaget bildas i hjärnan är fortfarande inte helt utforskat, men man har kommit fram till följande:

Den prefrontala cortexen är ansvarig för självmedvetenhet. Hippocampusen skapar en sammanhängande känsla av ett "jag" genom tid, eftersom den är involverad i minnesbildningen. Det som man har upplevt, upplevs av ett jag. Insulan är del av hjärnan som är involverad i självkännedom och kroppslig medvetenhet.

Jaget är alltså bara elektriska och kemiska signaler i hjärnan. Osho betecknade jaget som förståndets uppfinning.

Det som du beskriver är den dualistiska världen, jag citerar ett exempel av dig:

"Sympatin är helt enkelt den ena sidan av det mynt vars andra sida alltid är antipatin, inget av tillstånden skulle annars kunna förnimmas dagsmedvetet för någon enda individ."

Icke dualism innebär att det varken existerar sympati eller antipati. Det stämmer att inget av tillstånden skulle kunna förnimmas av en enda individ, eftersom våra förstånd är inställda på dualism. Endast när förståndet slutar att göra oväsen kan vi förnimma helheten.

Sen skrev du:

"Det som individen dagsmedvetet upplever som hat är egentligen en väldigt begränsad förnimmelse av universums grundton – allkärleken."

Det är vi människor som ser kärlek och hat som dualiteter. Det är förståndet och känslor som bedömer om någonting är antingen värt att älskas eller om man hatar det. Med "allkärleken" är det en helt annan sak. För den gudomliga vilkorslösa kärleken finns det ingen motpol. Det är icke dualism. Det är den sortens kärlek, som man erfar under samadhi, att den är alla människors sanna natur.

#56:

Nu vet jag förstås inte hur din kost ser ut. Att ta bort köttet är bra, men för att kosten ska bli nyttig krävs det lite mer än så, eftersom det mesta som man hittar i affärerna är onyttigt. T.ex. raffinerade oljor, vitt vetemjöl, smakämnen, konserveringsämnen, dolt socker och mycket mer.

För att hitta en kost som är bra krävs inte bara kunskap om kost och näringsämnen, utan även kunskap om kroppens biologi och kemi och hur olika ämnen i livsmedel påverkar kroppens biologiska och kemiska reaktioner.

Jag vet heller inte vad som orsakde ditt självhat och självförnekelse, men jag vet att störningar i kroppens biokemi kan få en att se världen med helt andra ögon och att kropp och psyke känns helt annorlunda.

Självhat och självförnekelse måste inte vara grundorsaken, utan frågan är vad är det som orsakade självförnekelsen och självhatet?

Man kan förstås göra det som du nämnde att du gör och hoppas att det löser problemet. Men inte alltid hittar man problemet och det finns problem som förnekas av skolmedicinen. När det är på tal om psykiska problem tänker jag alltid på den här sjukdomen, som fortfarande inte är skolmedicinsk accepterad som sjukdom:

https://www.perpetualwellbeing.com.au/pyrrole-disorder-treatment-plan-pyroluria/

#62:

Man kan säga att det man känner och förnimmer i och med att man erfar sitt Själv (Samadhi) är en effekt av själva erfarandet, och inte erfarandet i sig själv. Exempelvis, när jag erfor Samadhi var det emellan dessa erfarenheter en obeskrivlig "känsla" av lycksalighet. Den lycksaligheten skulle jag kunna beskriva som en väldigt finstämd "känsla" som jag (mitt ego) kunde starkt förnimma. Men det var fortfarande en del av den dualistiska verkligheten, och en effekt av att jag (mitt ego) slutade att existera för en stund (utifrån egots perspektiv).
Och själva den erfarenheten (av att inte existera) var erfarandet av Gud, något jag, eller ingen annan kan beskriva i ord, eftersom det inte var egot som erfor det…det var helt enkelt erfarandet som blev kvar när egot upphörde att existera "för en stund".
Men det här är sådant man måste erfara för att förstå, därför är jag rädd att mina förklaringar tar oss ännu längre från sanningen…och därför är erfarenheten så viktig om man över huvud taget vill förstå.

Så det är ju rätt som du säger:

"Men den som överhuvudtaget kan uppfatta något, likgiltigt vad, måste väl ändå vara någon (en existens) som upplever (känner) något (tillståndet)."

Men endast från egots dualistiska perspektiv och tillstånd.😊

#63:

Precis! I en samadhi erfarenhet kan det inte existera någon utplåningsångest. För det första finns det inget jag som kan känna ångest och för det andra erfar man sin sanna naturs eviga varande. Det är bara egot, den falska identifikationen, som är rädd att sluta existera.

#67:

Det är nog bara folk som har erfarit sin sanna natur som förstår vad du skriver. Lycksaligheten efter erfarenheten är det enda som man kan erfara som "jag". För mig var det en helt ny erfarenhet, att vara lycksalig utan anledning. Tvärtom hade ju så mycket skitit på sig i livet att jag snarare hade anledning till motsatsen till att vara lycksalig. Hos mig varade detta i flera månader.

#69:

Ja, det är nog så.
För mig varade det under några veckor, eftersom erfarenheten hela tiden "fylldes på" av att jag mediterade två gånger per dag… Så det var egentligen ingen helt konstant känsla av lycksalighet, utan den varade några timmar efter meditationerna under några veckor.

#70:

Jag blev också "påfylld" för ett par veckor efter att det hände blev jag initierad i den tredje reiki graden.

#65: ”Jaget kan inte vara separerat från kroppen, eftersom det utan kropp inte kan finnas ett jag. Jaget är inte mer än hjärnaktivitet. När man föds har man inget jag, eftersom man inte har utvecklat ett förstånd ännu. Man befinner sig i ett upplyst tillstånd.”

Det tar ett tag för mig att förstå den vokabulär som används här, ord kan lätt leda till förvirring så innan jag kan förstå vad du och ni andra menar i era inlägg så måste orden först falla in på rätt sätt i min hjärna. En del nytt att sätta sig in i när det gäller själva redskapet för förståelsens tillblivelse alltså, helt klart.

Det du betraktar som Jaget är vad jag alltid uppfattat som Egot, som inbegriper; förhoppningar, besvikelser, timliga identiteter, fåfänga, högmod, vredesmod, avund, förälskelse, självömkan och allt annat förnimbart som tillhör den jordiska tillvaron. ”Jaget” har för mig alltid varit den totalt energibefriade närvaromedvetenheten, som varken har form eller känsla i sig.

Men eftersom Jaget helt är utan energi, och därmed i sig saknar förnimmelsepotential, så behövs en kompletterande energi- eller formvärld för att Jaget skall kunna markeras och medvetandegöras i sin närvaroroll. Därför är det logiskt för mig att det du (och ni andra) kallar för den ”dualistiska verkligheten” (även det ett uttryck som jag fått fundera en del över, hoppas polletten skall falla ned snart), är nödvändig för att den dagsmedvetna formlösa närvaromedvetenheten i livsupplevelsen skall kunna uppstå. Jag kan inte föreställa mig något upplevelsetillstånd utanför den treeniga principen, inte ens den högsta saligheten. Att man som en "icke-existens" utan något att förnimma ändå kan uppleva är inte logiskt för mig. Och, som snowy00 skriver att: ”…själva den erfarenheten (av att inte existera) var erfarandet av Gud”, övergår i alla fall min fattningsförmåga.

Min upplevelse är snarare att det framför allt är mitt i livets svåraste nödställdhet, alltså när egot har försökt alla tänkbara vägar för sin intelligens att försöka förstå och lösa de svåraste existentiella och levnadsmässiga frågorna och problemen, som man kan uppleva att just Gud kommer till undsättning. Alltså när man stångat sig blodig i alla intelligensens analyslabyrinter och därigenom ställs inför livets största insikt; att man vet att man inget vet.

Jag har svårt att tänka mig att ens den lycksalighet som beskrivs i ”Samadhi” går att uppleva utan det energi- eller formlösa Jaget. Lika litet som ett formlöst Jag kan flacka omkring för sig självt i universum så kan ett alldeles så gudomligt högt lyckotillstånd existera som både Jaget och livsupplevelsen.

#66: ”…utan frågan är vad är det som orsakade självförnekelsen och självhatet?”

Den kortkorta versionen; det var vid starten av min förpubertet vid 10-årsåldern som jag började hata mig själv för min oförmåga att anpassa mig efter det som utifrån samhällsnormen förväntades av mig. Det var också då som min astma kom.

Det var min utdragna självkännedomsprocess som slutligen konverterade självhatet till självförsoning.

#72:

Just det! Det övergår alla våras fattningsförmågor (och måste därför erfaras). Att inse att man inget vet, och att den högsta erfarenheten inte går att förstå logiskt eller intellektuellt, är för mig, ett stort steg framåt…

#72:

Jag har sammma problem med din vokabulär som du har med vår. 😄

Jaget och egot är samma sak. Den enda skillnaden är att "jaget" är på svenska och "egot" är på latin. Men många människor betraktar det som 2 olika saker och förknippar egot med egoistiskt handlande där personers handlingar bara syftar på sin egen fördel.

Men det finns bara ett jag/ego och det är vad människor identifierar sig med. Det är samma jag/ego som fattar beslut att nu ska jag tänka på andra och som fattar beslutet att bara tänka på sig själv. Det beror på i vilka situationer som man styrs mer av förståndet och i vilka situationer som man styrs mer av hjärtat.

Det som man erfar när jaget försvinner för ett tag, som kallas samadhi, är någonting som går över förståndets föreställningsförmåga. Förståndet är inställd på den dualistiska världen och det behövs för att överleva i den dualistiska världen. Utanför den dualistiska världen (illusionen/maya) bildar dualistiska saker som gott och ont en enhet som inte är tillgängligt för förståndet.

Men det är den enheten som är "den verkliga verklligheten" som man kan erfara när förståndet är tyst och inte klyver itu enheten till dualiteter. Den enheten där allt är förenat är det gudomliga och där är vi alla ett. Där finns ingen separation och ingen individualitet.

Förståndet ställer sig frågan "om jaget försvinner, vem erfar?" och det är stället där förståndet inte längre hänger med och det går heller inte att förklara. Man kan använda sig av liknelser och den bästa liknelsen som jag känner är att man ser gud med samma öga som gud ser oss med. Om gud älskar, känner man inte bara att bli älskad av gud, utan man är samtidigt både den som älskar och blir älskad.

Det är en erfarenhet som man inte kan sträva efter, eftersom strävandet är "görande". Allt "görande" görs av jaget/förståndet, men det är just det som måste vara tyst.

Men lycksaligheten som man erfar efter samadhi, som hos mig varade i månader, upplevs mycket väl av jaget.

#73:

Jag har hela livet haft problem med att anpassa mig till normer. 😄 Därför betraktades jag i skolan som en av de mest busigaste och när jag gjorde min militärtjänst satt jag i buren redan efter 3 veckor. 😄

Men jag såg det aldrig som att det är fel på mig och att jag behöver att förneka eller hata mig, utan jag såg somliga normer som meningslösa och idiotiska.

Problemet med att inte kunna acceptera sig själv med alla sina fel och brister är att man heller inte accepterar människor som uppvisar liknande fel och brister. Men om man inser att alla har fel och brister är det lättare att acceptera sina egna. Man måste lära att acceptera sig själv med alla sina fel och brister. Först då kan man älska sig själv och andra människor.

#75: ”Utanför den dualistiska världen (illusionen/maya) bildar dualistiska saker som gott och ont en enhet som inte är tillgängligt för förståndet.”

Och eftersom identifikationen av det ”onda” inte kan vara något annat än identisk med insikten om det goda, så torde det vara samvetets förädling som inte bara neutraliserar dess dualism utan även vara dess analysfacit som upplevs bortom förståndet.

#76: Det är stort att acceptera sina fel och brister, men att lära känna sitt sanna jordiska själv och försonas med det man upptäcker, ligger på en ännu högre svårighetsgrad.

#77:

Den dualistiska verkligheten är förståndets illusion. En illusion måste/kan inte neutraliseras, utan man kan bara erfara verkligheten bortom illusionen och komma till insikt att illusionen är en illusion.

#78:

Jag skulle säga att det svåraste är att upptäcka det som man omedvetet tränger bort ur sitt medvetande, för att man gärna ser sig som bättre än vad man är. Det är vad jag kallar att lära känna sitt jordiska själv, att lära känna sig själv inklusive det som man inte vill se.

Sen är det bara en fråga om insikt och kärlek till sig själv att acceptera vad som kommer fram. Men det där är psykologi och är en helt annan sak än att erfara sin sanna gudomliga natur.

Det finns en process inom C.G. Jungs psykologi som kallas individuationsprocessen, som handlar om att lära känna sitt jordiska själv:

https://scottjeffrey.com/individuation-process/

#79: Men eftersom man kan uppfatta att den dualistiska tillvaron är en illusion så måste även den illusionen ha en verklighetsaspekt i sig, annars skulle man ju överhuvudtaget inte kunna uppleva den.

Allt hänger väl snarare på hur individen uppfattar sin förnumna tillvaro, och i samma mån som individen utvecklar förmågan att identifiera sina egna och medmänniskornas lögner och självbedrägerier (vad beträffar identitet och levnadssätt) i den dualistiska världen ju tydligare avtäcks verkligheten, inte bakom, utan i uttrycken. Det som egentligen sker är att individen upplever exakt samma uttryck, men att förståndet blir klokare. Det tröga förståndet har klokskapens utvecklingspotential, vilket tyder på att de två innerst tillhör samma verklighet.

Alltså; att erfara eller varsebli verkligheten torde då vara detsamma som att genomskåda all världens osanningar, som just osanningar. Vetandet om osanningen skulle därmed vara detsamma som att neutralisera illusionen.

Vill bara flika in i er diskussion att jag tänker att genom att medvetandegöra, se, och acceptera sina fel och brister så har man redan där många gånger samtidigt "löst upp" en stor del av dem. Eller i alla fall en stor del av identifikationen med dem… Och man slutar till stor del upp med att projicera, och ta ut dem på andra.

#81:

Du pratade om att neutralisera dualism. I så fall behandlar du illusionen som om den vore verklig, som om dualism inte skulle vara förståndets illusion, som om det inte skulle finnas en gudomlig enhet. Upplevelse av någonting är ingen verklighetsaspekt. Man upplever ju också drömmar och ändå betraktas dessa i motsats som i shamansk kultur som overkliga. Även psykedeliska droger som lsd, magiska svampar och liknande kan få en att uppleva en annan sorts verklighet.

Men inte bara det. Det finns djur med helt andra sinnen än vi, sinnen som får dom att se färgerna helt annorlunda än vad vi ser dom, eftersom deras ögon kan se UV ljus. Våra upplevelser är inget annat än sinnesintryck och dessa sinnen är inställda på ett visst sätt, så att vi alla upplever samma "verklighet". Men det är ingen verklighet utan bara ett sätt att betrakta verkligheten på.

Om vi tömmer våra sinnen och om förståndet slutar att väsnas, träder en verklighet fram som inte har med våra sinnen att göra, som förståndet inte klyver itu till dualiteter och det som träder fram är alla människors sanna natur, den gudomliga enheten utanför tid och rum, det enda verkliga.

Det som du pratar om, att genomskåda världens osanningar har ingenting med det andliga att göra. Det är någonting som förståndet gör. Andliga erfarenheter sker under "icke görandet".

Till slut vill jag citera någonting som jag skrev i mitt samadhi inlägg.

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande--samadhi

"Förståndet kan man jämföra med en labyrint eller fängelse. Det är inte som om man skulle befinna sig i ett fängelse, utan man är själv fängelset när man identifierar sig med ilussionen. Man sover så att säga. Men om man kämpar och strävar för att fly undan illusionen, då behandlar man illusionen som om den vore verklig och man fortsätter att sova. Sen blir drömmen till en mardröm när man försöker att fly undan."

#82:

Ja, i det ögonblicket som en skugga blir medveten, löser man upp den. Men förståndet har förmågan att tränga bort saker även om de blir synliga, att inte acceptera det som blir synligt, för att slippa bli medveten……………..

#84:

Ja, sant🙂

#83: ”Du pratade om att neutralisera dualism. I så fall behandlar du illusionen som om den vore verklig, som om dualism inte skulle vara förståndets illusion, som om det inte skulle finnas en gudomlig enhet. Upplevelse av någonting är ingen verklighetsaspekt.”

Primärt upplever jag den delen av ett uttryck som innehåller själva känslobudskapet som verklighet. Men när jag förnimmer ett komplett uttryck, så är det förvisso mitt fysiska sinne som registrerar den illusoriska form i vilken känslan rör sig, men egentligen skulle jag inte kunna uppleva något alls om inte även formen, som förståndet ofta kämpar mer att få grepp om än själva känslobudskapet, även den förnims med en viss grad av känsla.

Det stämmer, som du säger, att dualism är förståndets begränsning, men det som skapar dualismen är egentligen endast förståndets oförmåga att identifiera vad känslan förmedlar i uttrycket, varvid känsloförnimmelsen ofta blir starkt begränsad till den yttre formen, som på det dagsmedvetna planet av individen då uppfattas som en relativ eller dualistisk företeelse.

Det som krävs för att uppfatta verkligheten (känslan) i uttrycket är ett stilla medvetande och en vana och talang att identifiera känslobudskap rent allmänt. I det läget kan man identifiera känslan i såväl formen för känslouttrycket som själva grundkänslan i uttrycket, vilket gör hela uttrycket till en Guds enhet. Känslan tar över, illusionen suddas ut.

Så min upplevelse och slutsats är därför att; även illusionen i verkligheten är en illusion.

Jag har läst ditt intressanta inlägg ”Andligt uppvaknande / Samadhi” och förstår allt bättre hur du tänker. Tänker själv mycket i de banorna. Dock menar jag att vägen till andlig upplysning måste gå via den känslokunskap varje individ står inför i sina dagliga konfrontationer med de dualistiska uttrycken. Det är där vi har vår andliga skola, att så att säga lära oss läsa känslan mellan raderna. Alltså inte genom att betrakta de timliga uttrycken som separerade från verkligheten, vilket ju på sätt och vis då skulle bli ett dualistiskt sätt att betrakta tillvaron.

#86:

Känslor är också delar av illusionen, precis som budskap (känslobudskap). Människor tänker, har känslor och agerar. Allt det där är summan av "att vara människa" och det betyder att vara människa i den fysiska dualistiska världen, illusionen. Det är jaget (den falska identifikationen) som upplever känslor.

Om du ställer dig frågan vad som är delar av den dualistiska världen/illusionen och vad som skulle bli över om dualiteterna skulle försvinna, är svaret att allt som du känner till skulle försvinna. Hela världen som du känner skulle vara borta. Ditt jag skulle vara borta, din kropp skulle vara borta, dina tankar skulle vara borta och dina sinnesintrtyck och känslor skulle vara borta. Skulle inte den gudomliga helheten, din sanna natur, finnas kvar skulle ingenting finnas kvar.

Det finns heller ingen "väg" till andlig upplysning som man kan gå och den befinnert sig därför inte mellan raderna inom den dualistiska världen. Men sådana föreställningar leder till att man letar efter fel sak på fel ställe. Egentligen finns det inte ens ett ställe att leta efter den, där man skulle kunna hitta den och man vet heller inte vad det är som man letar efter.

Andlig upplysning är ingenting som man kan sträva efter. Det finns inget mål som man kan föreställa sig. Man kan bara låta det ske, men så länge som man klamrar sig fast vid sådana föreställningar, låter man det inte ske. Man beteer sig kontraproduktivt och står i vägen för sig själv.

När jag erfor min andra samadhi, den som var mest intensiva, släppte jag taget om hela världen. Det fanns för mig ingenting längre att uppnå, ingenting att sträva efter och ingenting som jag ville. Men om jag skulle ha släppt taget med syfte att erfara samadhi, skulle det ha funnits en vilja och strävande kvar. Jag skulle inte ha släppt taget på riktigt och inte ha erfarit samadhi. Jag hade en liknande erfarenhet som Tolle. Men Tolle sa att han ville dö. Hos mig fanns det varken en vilja att leva eller dö kvar. Jag bara varade för att jag fanns till.

#86: Jag är inte helt säker på vad du menar med detta: "Dock menar jag att vägen till andlig upplysning måste gå via den känslokunskap varje individ står inför i sina dagliga konfrontationer med de dualistiska uttrycken."

Om du syftar på att man måste konfrontera och förstå sina känslor i vardagliga situationer som uppfattas som dualistiska (motsatser som gott och ont, rätt och fel, glädje och sorg), handlar det om den dualistiska verklighet vi upplever genom våra sinnen och förstånd. Med andra ord, den fysiska verkligheten eller världen som man också kan kalla den för. Men det är inte den verkligheten som Condor och jag talar om här i tråden.

Den verklighet som vi talar om syftar på en verklighet bortom denna dualistiska värld. Denna verklighet kan inte förstås genom våra vanliga sinnen eller mentala konstruktioner. Ramana Maharshi uttrycker det tydligt med: "När du ser världen har du förlorat greppet om Självet. Håll i Självet, så kommer inte världen att framträda."

Det innebär att när du verkligen upptäcker din djupaste essens – det vill säga när jaget och egot upphör att existera (dvs när illusionen löser upp sig) – försvinner också den här världen. Världen är bara en manifestation av sinnet, och när du vänder dig bort från dina sinnen för att erfara den verkliga verkligheten, försvinner världen. Du kan inte manifestera världen i samma ögonblick som du slutar att manifestera den.

Andlig upplysning innebär bara att se bortom den dualistiska verklighet vi upplever med våra sinnen. Det handlar om att erfara en djupare, icke-dualistisk verklighet som ligger bortom sinnena och intellektet.

87# och #88: Genom de obehagliga känslorna, som ångest, aggressivt hat och intolerans, talar Gud om för oss jordbor på vilket sätt vi tänker och lever i motsättning till livs- eller kärlekslagen och genom de behagliga känslorna, som frid i sinnet, stilla sympati och tolerans, blir vi belönade när vi tänker och lever i enlighet med den.

Genom att bli inhöljd i såväl behagets som obehagets karmaskördar lär man sig, sakta men säkert, att skilja mellan rätt och orätt i sina föreställningar om och sitt förhållande till sig själv och nästan, och upptäcker så småningom att den s.k. illusionen eller dualistiska världen inte var något mindre än det materiella sätet för Guds verklighet och kärleksfulla uppenbarelse. Inte minst smärtan är identisk med den känsloverklighet som lätt tränger igenom illusionens uttryck och som i växling med de behagliga känslorna allena omvandlar djuret till människa.

Så att jordiska känsloförnimmelser skulle vara förgängligheter, illusioner eller dualistiska uttryck och inte identiska med verklighetens skola i nästakärlek, är för mig en totalt ologisk tankegång. Min upplevelse är att livets skola går ut på att till sist göra individen dagsmedveten eller upplyst om att ALLT förnimbart är Guds kärlek, och att den s.k. dualistiska föreställningen om känslor, är en illusion.

Livets facit; det vi kallar hat är bara en begränsad förnimmelse av Guds kärlek.

#89:

Det man börjar inse om man går en andlig väg, är att man är samma som Gud, att alla är Gud, och att Gud finns i varje ting. Vem är det som ser detta ske? Vem är det som observerar allt hända, som är friden inom? Om inte Gud. Du är inte åtskiljd från Gud… Och därför kan Gud lika lite bestraffa, som belöna, eftersom du då skulle bestraffa och belöna dig själv.

Man kan ju fråga sig vad upplysning är, och ordet har olika betydelser. Man kan vara upplyst om fakta, man kan vara upplyst om sina känslor… Men i en andlig bemärkelse är Upplysning endast att känna sitt Jag, att ha erfarit Gud, sig Själv, och att den inte är separerad från en.

Den som ser detta hos mig ske, och den som ser detta hos dig ske är egentligen samma Varat, samma Gud. Därför finns det ingen åtskiljning, ingen separation, ingen dualitet…….bara omedvetenhet om denna enhet finns, i det dualistiska uttrycket.😊

Det känns lite som du återgår till att veta, Serene. Som att dina försvarsmekanismer åter går igång litet. Ta inte detta som en förolämpning… Det är så egot fungerar när det blir utmanat, eller "hotat". Försök bara vara medveten..!!

#89:

Det jag försöker förklara är att den verkligt verkliga verkligheten som upplysta talar om syftar på en sfär bortom de dualistiska upplevelserna vi har i denna värld. Det innebär inte att världen vi upplever genom våra sinnen inte är en del av Guds uttryck, utan snarare att den är en tillfällig manifestation, ett spel av former och känslor som kommer och går.

Tänk på det så här: Om jag sjunger en sång, så har sången en början och ett slut – den varar inte för evigt. På samma sätt är våra känslor och upplevelser i denna värld temporära. Denna värld är en uttrycksform av Gud, ja, men den är också föränderlig och förgänglig. Det som är evigt är det som ligger bortom dessa förgängliga former – det gudomliga Självet inom oss, som är konstant och oföränderligt.

På den andliga vägen handlar det om att tysta ner sinnet och upptäcka denna gudomliga essens inom sig, det som aldrig kommer och går, utan som evigt består. När vi upptäcker Gud inom oss, blir vi mer kärleksfulla och mindre hatiska, våra aggressioner minskar och vi upplever en djupare frid. Det är inte något som kan förstås med vårt förstånd, eftersom den rena erfarenheten av Gud sker bortom intellektet.

Gud är den enda sanna verkligheten, den eviga och oföränderliga grunden för allt som existerar. Allt annat är "Maya" – de ständigt skiftande uttrycksformerna och manifestationerna av intelligens, som alltid strävar mot Ljuset men aldrig helt når det eftersom det verkliga inom varje varelse är detta Ljus självt.

#90: Precis så 😊

#89:

Gud talar inte till oss genom att ge oss ovehagliga känslor och tvingar inte på oss några kärlekslagar eller livslagar. Det där är föreställningar av förståndet, som inte vill inse att det finns en verklighet som inte är tillgänglig för förståndet och det har ingenting med kärlek att göra.

Gus kärlek har heller ingenting med dualism och känslor att göra. Du letar efter något som egentligen inte är dualistiskt i den dualistiska illusionen.

Den kärleken som är guds kärlek beskriver Osho bra och jag har översatt texten i inlägg 2 i den här tråden:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1526412/vad-ar-karlek-

#90, #91 och #93: Det är litet märkligt det hela, jag har för det mesta inget alls att invända emot när ni skriver om att se bortom illusionen, om att erfara Gud, att stilla sinnet och sina göranden, om de falska identiteterna, om Maya, om att släppa greppet om sig själv osv. osv., jag tänker för det mesta likadant. Men samtidigt är jag förbryllad över hur ni alla verkar betrakta känslan som en illusion!! Det är ju, som jag ser det då, den verkliga realtidsupplevda känslan i den dualistiska världen som i sin mest förädlade form förnimmelsemässigt länkar till medvetenheten om just evigheten och Gud. Det är ju uteslutande känslouttryckens analyser av den primitiva världens alla ofullkomligheter, olyckor och eländen som leder till den gudomliga upplysningen – till det absoluta slutmålet! Jag fattar inte att ni inte hänger med på det.

Jag har aldrig upplevt det ni verkar ha praktisk erfarenhet av – Samadhi – men jag kan för mitt liv inte föreställa mig något annat än att förmågan att uppleva ett så högfrekvent tillstånd är förankrat i en förädlad känsla, alltså den känsla som den känsloanalys jag pratade om i #89 leder till.

Och; den kärlek Osho beskriver måtte väl vara något annan än Guds kärlek, Osho förnekar ju Gud…

För mig har kärleken mer sitt ursprung i moralisk avsikt än förnimmelse. Salighetsförnimmelsen måtte ju, logiskt betraktat, vara en konsekvens av en tids talangfullt praktiserad nästakärlek, som baseras på insikten om sina egna och nästans sanna behov, samt behjälpligheten vid tillfredsställandet av dessa. Det är ju inte självklart att nästan alltid är i behov av någons salighetsupplevelse, speciellt om nästan inte kan förnimma något själv av den.

#94:

"Jag har aldrig upplevt det ni verkar ha praktisk erfarenhet av – Samadhi – men jag kan för mitt liv inte föreställa mig något annat än att förmågan att uppleva ett så högfrekvent tillstånd är förankrat i en förädlad känsla, alltså den känsla som den känsloanalys jag pratade om i #89 leder till."

Jag kan förstå om du inte helt förstår. Det är ju svårt och nästan omöjligt att förstå något helt, som man inte har en praktisk erfarenhet av. Därför försökte jag i #90 rikta uppmärksamheten mot något som vi alla kan se och förstå, nämligen betraktaren. Man behöver inte ha erfarit Samadhi för att känna till, och erfara den betraktare av allt man är. Mooji m fl kallar det "Jaget för jaget". Det Jaget som ser allt, bevittnar allt, även det personliga jaget, egot, med alla dess tankar och känslor. Denna stilla betraktare, är rent medvetande, och det är detta man erfar i Samadhi, det rena medvetandet. Medvetandet blir då medveten om sig själv, som att seendet ser seendet. Helt tomt på objekt, mentala, som fysiska.

Och den förädlade känsla av lycksalighet som följer Samadhi, är åter igen en dualistisk känsla, skiljd från det rena medvetandet, men en väldigt finstämmig sådan, vill jag påstå…

#94:

Osho förnekade inte Gud, han förnekade bara religionernas gudar. De flesta människor ser Gud som något utanför sig själva, som en separerad entitet, men Gud är ingen entitet separerad från dig. Det finns ingen väg till Gud. En väg till Gud skulle innebära att du är på en plats och Gud på en annan. Men så är det inte. Gud är din sanna essens, den högsta frekvensen som finns. Du består redan nu av den högsta frekvensen – det är din sanna natur. Frågan är bara vilka frekvenser du för tillfället uttrycker: egots energier eller hjärtats energier tex.

Upplysning handlar inte om att uppleva högfrekventa energier, utan upplysning handlar om att upptäcka och erfara vad du redan nu ÄR, alltid har varit och alltid kommer att vara.

Ju mer av Gud du upptäcker inom dig, desto högre energier uttrycker du, och desto mer verkar Gud genom dig. För att upptäcka Gud inom dig behöver du bara tysta ner ditt sinne och iaktta. Det handlar inte om att förstå eller kunna något, utan om att erfara vad du redan ÄR.

Känslor är uttryck inom maya, inom den dualistiska verkligheten. De är inte Gud / Källan i sin renaste form, varifrån allt uppstår och blir till, utan Gud ligger bortom känslor och tankar. Det är där vi finner den eviga, oföränderliga verkligheten.

Samadhi, eller andlig upplysning, innebär att erfara detta: att känslor bara är mentala uttryck som kommer och går. Den lycksalighet som många upplysta talar om är inte en känsla att uppleva, utan snarare den inre friden och harmonin som kvarstår när alla känslor är borta och när jaget som upplever saker och ting är borta. När man vilar i varandets renaste form eller med andra ord, när man smultit samman med Gud / blivit ett med Gud igen (metaforiskt sagt) kallas det för lycksalighet, men egentligen är det något som inte går att beskriva med ord. Det har i alla fall inget med att känna känslor på sådana sätt som är bekanta för oss i den dualistiska verkligheten.

#96:

Då använder nog du och jag ordet lycksalighet lite olika😊 jag har menat den känslan som följer erfarenheten, en skimrande känsla av guld som genomsyrar allt. Och inte själva erfarenheten i sig själv. Tänk hur man uppfattar ord olika.

#97: jag tänker att man kan beskriva både själva erfarandet och känslan som följer som lycksalighet. I ögonblicket det sker blir man snarare till lycksaligheten själv och känslan som följer finns det heller inget bättre ord för, även om inga ord kan beskrivs det 😊 det är alltså bara metaforiskt hur som helst 😊

#98:

Ja precis. Inga ord är helt rätt…man kan kalla det Pasta också,😄 men det förändrar inte själva erfarandet.

Men du har nog rätt så, att både erfarandet och känslan efter kan kallas lycksalighet (i brist på bättre ord).

(denna tråd låses om ett inlägg förresten)

Jag gjorde upp en fortsättningstråd här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1591884/fortsattningstrad-skillnaden-mellan-en-andlig-vag-och-religiosa-eller-esoteriska-laror