Jag ställde för ett par år in en taoistisk vishetshistoria av Lao Tse som handlar om ett onyttigt träd, här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1589419/en-taoistisk-vishetshistoria

Nu snubblade jag över en text, passande till den här historian på en tysk sida som jag lät copiloten översätta till svenska. Den är väldigt tänkvärd:

En taoistisk berättelse handlar om ett träd som var gammalt och krokigt, med grenar som knotiga tentakler. En dag gick en lärjunge förbi det under ett ärende. Han betraktade denna odugliga vildvuxenhet och berättade för sin mästare Laotse vad han hade sett när han kom tillbaka.

Laotse skrattade och sade:

”Var som detta träd. Är du nyttig, blir du sågad itu och förvandlad till möbler i någon annans hus. Är du vacker, gör man dig till en vara och säljer dig på marknaden. Var som detta träd … helt oanvändbar. Då kommer du att kunna växa i fred, bli gammal, och tusentals kommer att finna skugga under dig.”

”Alla vet”, tillade Laotse, ”hur nyttigt det är att vara nyttig. Ingen verkar veta hur nyttigt det är att vara onyttig.”

Man kunde inte göra pengar på trädet, men det hade mycket tid i sitt liv och skänkte stort värde genom att helt enkelt uppfylla sin natur.

Anpassad och nyttig, men (nästan) död.
I dag vill ekonomi och politik göra oss människor till pengar. Vi ska trampa flitigt 10–12 timmar om dagen för att producera saker som vi senare ska spendera vår lön på. I slutändan är det egentligen bara företagen som står bättre till. Vi däremot ”förstår inte alls att leva, vi sliter bara ut oss”, som Charles Bukowski skrev.

För att vi ska kunna bearbetas som användbara arbetstagare och köpare ska vi växa rakt, formade en lik den andra. Och så skär föräldrar och släktingar, lärare i skolan, utbildare och professorer av alla grenar som sticker ut. Till slut passar vi perfekt i standardformen. Men med de sneda och krokiga grenarna som oförnuftigt sträckte sig mot himlen, som om de ville röra vid den, beskärs också våra drömmar, vår unikhet, vår natur. Delar av oss dör bort eftersom de inte vattnades med kärlek, utan plågades med skarpa ord, dåliga betyg, anteckningar i kontaktboken, utegångsförbud och andra straff. Oftast sker straffen inte ens av elakhet, utan för att de som straffar själva maldes sönder av systemets kvarnar för decennier sedan och är rädda för livet bortom formköttets mått.

En hopplös situation?

Nej.

Precis som ett träd kan skjuta nya grenar så länge det lever, kan också vi låta våra drömmar och vår unika livskraft växa fram på nytt.

Oanpassad och onyttig, men levande.
Den som vill bli onyttig som ett fult, gammalt träd (och vem vill inte det?) måste framför allt lossa sina egna tyglar.

Med all kraft försöker vi bli allt nyttigare. Forma oss så att de största företagen vill bearbeta oss i de bäst betalda jobben och som de mest betalande köparna. Ännu en examen, ännu ett betyg med toppresultat som vi slåss för, ännu ett karriärsteg som vi når med sammanbitna tänder …

… i stället för att låta den egna naturen ha sin gång och se vart den leder oss, vilka grenar, blad och blommor som vill komma fram i ljuset och utvecklas.

Inte vilja uppnå något bestämt, inte vilja bli något bestämt.

Bara vara och bli det man verkligen är.

Oanpassad och kanske värdelös för världens företag, men levande.

Vem vet vilka vi då kommer att ge skugga, kraft och frisk luft?