Det finns många föreställningar om vad ett andligt uppvaknande betyder. Somliga kallar det upplysning, fast vi alla är födda som upplysta, innan förståndet skapade en rökridå. Man kan inte bli vad man är men som man har glömt, utan man kan bara vakna upp. Det indiska gamla sanskrit ordet för ett andligt uppvaknande är Samadhi. som det inte finns ett ord för i moderna språk.

Samadhi indikerar något som inte kan förmedlas på förståndets nivå. Människorna befinner sig i en tid då de inte bara har glömt ordet samadhis betydelse, utan glömt vad det är som de har glömt och i stället befinner sig i en dröm, en illusion som kallas maya. Det som människorna har glömt är vad de till deras sanna natur är. Människorna lever i deras vardagsliv utan att fundera på vem vi är, varför vi är här och vart vi går och utan att realisera det som ligger bortom förståndet. Förståndets tankar och ord leder till att människorna identifierar sig med deras kropp och deras jag. De lever i rädsla att den här begränsade strukturen kommer att dö.

Människor som sysslar med religion, bön och tekniker som yoga, meditaion eller någon sorts ritual, utövar tekniker som är konditionerade, vad som betyder att det bara är en del av det som egot och förståndet har byggt upp. Det är inte sökandet och praktikerna som är problemet, utan tanken att hitta svaret i en yttre form. Egokonstruktionen vill mer pengar, mer prestation, mer kärlek, mer av allt. De som går en andlig väg önskar att vara mer andliga, mer uppvaknade, mer fredliga, mer högfrekventa och mer upplysta. Men i princip är det samma sorts strävande. Men förståndet och jaget kan aldrig uppnå samadhi, men risken är stor att jaget tror att redan ha uppnått det.

Varje gång som man vill uppnå någonting kan man vara säker att det är egot som vill uppnå detta. Samadhi betyder inte att uppnå någonting eller att tillföra någonting, utan att ta bort någonting, för att erfara vad som finns bortom förståndet. Vem som har erfarit detta identifierar sig inte längre med sin kropp och sitt jag och behöver inte frukta döden längre.

Människorna lever i oändliga mönster av att klamra sig fast i saker som egendom, nöjen, övertygelser och att undvika smärtor och lidande. Det är en sorts matrix som människorna lever i och tror att de är fria. Vi är alla födda i den här konditionerade strukturen utan att vara medvetna om vilka vi verkligen är. Tittar man i ett spädbarns ögon finns det inge struktur av ett jag, utan bara lysande tomhet. Personen som man växer upp till är en mask som medvetandet bär med sig och som man identifierar sig med och man spelar en roll i matrixen utan att vara medveten om det. Detta är maya, dvs. illusionen som människorna lever i.

Samadhi är ett uppvaknande ur denna illusionen och att upptäcka existensen bortom dualism och förståndet och erfara sin sanna natur. För att erfara detta är det nödvändigt att ta bort sin uppmärksamhet från illusionen och att tysta ner sin tankeverksamhet för att se ljuset. Det är som när man har vistats i ett mörkt rum och går ut i solljuset, då måste ögonen först vänja sig till att det är ljust. Det behövs beredskap att lämna det gamla bakom sig och vara öppen för det nya.

Förståndet kan man jämföra med en labyrint eller fängelse. Det är inte som om man skulle befinna sig i ett fängelse, utan man är själv fängelset när man identifierar sig med ilussionen. Man sover så att säga. Men om man kämpar och strävar för att fly undan illusionen, då behandlar man illusionen som om den vore verklig och man fortsätter att sova. Sen blir drömmen till en mardröm när man försöker att fly undan.

Samadhi är uppvaknandet ur drömmen, egokonstruktionen och den falska identifikationen. Utan detta uppvaknandet är man aldrig fri. Fängelset finns alltid kvar. Det handlar inte om att bli av med matrixen som man lever i utan att vakna upp ur den. Utifrån detta kan man iakta den som om man skulle se en film.

Även om man bara erfar samadhi en enda gång, ser man vad som finns bakom illusionen och vad illusionen är, att det finns någonting bortom förståndet och den materiella världen. Där existerar inga tankar, inga medvetandetillstånd, ingen dualitet, ingen tid, inget rum och inget jag. Men det eviga varandet finns kvar och man kan bygga en bro mellan den dualistiska världen och evigheten för att erfara samadhi t.ex. i meditation otaliga ggr. Man erfar samadhi och förlorar den igen när man "kommer tillbaka" innan man kan integrera dessa erfarenheter i sitt liv. Det är det som är början av den andliga vägen. Man erfar och erfar men faller till slut tillbaka i sina mönster igen och man har glömt vem man egentligen är.

Men vad som finns kvar är medvetenheten att världen är en illusion och att man lever i en illusion. Det kan man också tala om för en annan via förståndet, men det är inte samma som när man har erfarit det. Hur uppvaknad som någon än är, så måste ändå alla leva i den här illusionen, fast som uppvaknad med en annan sorts medvetenhet. Vi är alla människor och det är det som är meningen med livet.