När jag tittar upp på stjärnhimlen och inser att jag bara är ett obetydligt dammkorn i hela kosmos, är det svårt att inte le åt hur stort allting kan kännas i mitt eget lilla huvud.

För det fascinerande är att egot ofta beter sig som om hela universum kretsar kring just mig.

Någon tittar konstigt på mig. Någon kritiserar mig. Någon glömmer att svara.

Och plötsligt känns det som om något oerhört viktigt har hänt.

Fast om man zoomar ut lite blir det nästan komiskt.

Det som nyss kändes som världens undergång blir plötsligt ganska litet.

Av åtta miljarder människor är det kanske ett fåtal som ens vet att jag existerar. Av dem är det bara en liten grupp som känner mig. Och av dem igen är det bara några få vars liv verkligen påverkas av vad jag gör.

Det finns något så befriande i den insikten.

Inte som att man är värdelös.

Utan som att man inte är så fruktansvärt viktig som egot vill göra gällande.

Det påminner om något jag har varit inne på flera gånger:

Ju mindre "jag", desto större frihet.

För om jag inte är världens centrum behöver jag inte heller försvara mig så mycket. Jag behöver inte vara perfekt. Jag behöver inte vinna varje diskussion. Jag behöver inte bli upprörd över varje liten oförrätt.

Och det är sååå befriande.

Så nästa gång något känns oerhört viktigt, någon tittar snett, någon säger något dumt eller livet bara känns orättvist…

Prova att zooma ut lite och se om det hjälper.

Det mesta är nog inte riktigt så stort som egot vill få oss att tro 😊