Jag hittade ännu en vishetshistoria av Osho på den här sidan, som jag också tyckte var så vacker att jag bara ville översätta den och dela med mig av den till er.

Den är rätt lång, men visar ganska fint hur det kan gå när vi möter livet med våra färdiga föreställningar om hur saker och ting ska vara, medan livet självt ständigt förändras. 😊💚

Det fanns två tempel i Japan som var fiender till varandra, precis som tempel har varit genom tiderna. Prästerna var så fientligt inställda till varandra att de till och med hade slutat se på varandra.
 
Om de möttes på vägen undvek de varandras blickar. De talade inte heller med varandra. I århundraden hade dessa två tempel och deras präster inte utbytt ett enda ord.
 
Men båda prästerna hade varsin liten pojke som hjälpte dem med olika sysslor och ärenden.
 
Båda prästerna var oroliga. Pojkar är ju trots allt pojkar, och de skulle kunna börja bli vänner med varandra.
 
Den ene prästen sade till sin pojke:
 
”Kom ihåg att det andra templet är vår fiende. Tala aldrig med pojken från det andra templet! De är farliga människor. Undvik dem som du skulle undvika en smittsam sjukdom, som du skulle undvika pesten. Håll dig borta från dem!”
 
Men pojken blev genast nyfiken.
 
Han var redan trött på att lyssna till alla de långa predikningarna, som han ändå inte förstod. Märkliga heliga skrifter lästes upp på ett språk han inte begrep. Stora, djupsinniga frågor diskuterades.
 
Han hade ingen att leka med, inte ens någon att prata med.
 
Och när han nu fick höra: ”Tala inte med pojken från det andra templet”, väcktes en stark frestelse inom honom.
 
Det är ju så frestelser uppstår.
 
Den dagen kunde han inte låta bli att tala med den andra pojken.
 
När han mötte honom på vägen frågade han:
 
”Vart är du på väg?”
 
Den andra pojken var lite filosofiskt lagd. Efter att ha lyssnat till så mycket filosofi hade han själv börjat tänka filosofiskt.
 
Han svarade:
 
”På väg? Det finns ingen som kommer och ingen som går! Allting bara sker … vart än vinden för mig …”
 
Han hade många gånger hört sin mästare säga att det är så en buddha lever, som ett dött löv: vart än vinden för det, dit följer det.
 
Så pojken sade:
 
”Det finns inget jag! Det finns ingen som handlar. Så hur skulle jag kunna vara på väg någonstans? Vad är det för nonsens du pratar om? Jag är som ett dött löv. Vart än vinden för mig …”
 
Den första pojken blev alldeles mållös.
 
Han kunde inte ens svara. Han kom inte på någonting att säga.
 
Han kände sig oerhört generad och skamsen, och tänkte dessutom:
 
”Min mästare hade rätt. Man ska inte tala med de där människorna. De är farliga!
 
Vad är det här för sätt att prata?
 
Jag ställde ju bara en enkel fråga: ’Vart är du på väg?’
 
Jag visste egentligen redan vart han skulle, eftersom vi båda var på väg till marknaden för att köpa grönsaker.
 
Ett enkelt svar hade räckt!”
 
Han gick tillbaka till sin mästare och sade:
 
”Förlåt mig. Jag ber om ursäkt. Du hade förbjudit mig att tala med dem, men jag lyssnade inte på dig.
 
Faktum är att det var just ditt förbud som gjorde mig frestad.
 
Det här var första gången jag talade med de där farliga människorna.
 
Jag ställde bara en enkel fråga: ’Vart är du på väg?’
 
Och då började han säga en massa märkliga saker:
 
’Det finns inget gående och inget kommande. Vem kommer? Vem går? Jag är fullständig tomhet’, sade han, ’bara ett dött löv i vinden. Och vart än vinden för mig …’”
 
Mästaren sade:
 
”Jag varnade dig ju!
 
Men nu ska du göra så här: I morgon ställer du dig på samma plats, och när han kommer frågar du honom igen: ’Vart är du på väg?’
 
Och när han börjar säga de där sakerna svarar du helt enkelt:
 
’Det är sant. Ja, du är ett dött löv, och det är jag också. Men när vinden inte blåser, vart är du då på väg? Vart kan du då ta vägen?’
 
Säg bara det, så kommer han att bli svarslös.
 
Och det måste han bli! Han måste besegras!
 
Vi har grälat med varandra i århundraden, och de där människorna har aldrig lyckats besegra oss i någon debatt.
 
Så i morgon måste du göra det!”
 
Nästa morgon steg pojken upp tidigt.
 
Han förberedde sitt svar och upprepade det många gånger innan han gav sig av.
 
Sedan ställde han sig på den plats där den andra pojken brukade passera.
 
Han repeterade sitt svar om och om igen och förberedde sig noggrant.
 
Till slut såg han den andra pojken komma.
 
Han tänkte:
 
”Bra! Nu gäller det!”
 
Pojken kom närmare.
 
Han frågade:
 
”Vart är du på väg?”
 
Och han hoppades innerligt att han nu skulle få tillfälle att leverera sitt väl förberedda svar.
 
Men den andra pojken sade:
 
”Dit mina ben för mig …”
 
Inte ett ord om vinden!
 
Inget tal om tomhet!
 
Ingenting om att det inte finns någon som handlar!
 
Vad skulle han nu göra?
 
Hela hans färdigförberedda svar hade plötsligt blivit fullständigt meningslöst.
 
Att börja prata om vinden nu skulle vara helt irrelevant.
 
Än en gång gick han därifrån, modfälld och ännu mer skamsen än tidigare.
 
Han kände sig verkligen dum.
 
”Den där pojken vet verkligen en massa märkliga saker. Nu säger han: ’Dit mina ben för mig …’”
 
Han gick tillbaka till sin mästare.
 
Mästaren sade:
 
”Jag har ju sagt åt dig att INTE tala med de där människorna! De är farliga!
 
Det vet vi av århundraden av erfarenhet.
 
Men nu måste vi göra någonting åt saken.
 
Så i morgon frågar du honom igen: ’Vart är du på väg?’
 
Och när han svarar: ’Dit mina ben för mig’, säger du:
 
’Men om du inte hade några ben, vad skulle du då göra?’
 
På ett eller annat sätt måste vi få tyst på honom!”
 
Så nästa dag frågade pojken ännu en gång:
 
”Vart är du på väg?”
 
Och han väntade spänt på svaret.
 
Den andra pojken sade:
 
”Jag är på väg till marknaden för att köpa grönsaker.”
 
Människan handlar vanligtvis utifrån det förflutna, medan livet ständigt förändras.