Jag har märkt att det finns en viss oro bland många där ute, över hur mediciner påverkar den andliga utvecklingen. Många är rädda för att mediciner av olika sorter, främst när det gäller behandlingen av psykiska och neuropsykiatriska sjukdomar ska vara ett hinder på den andliga utvecklingen. Somliga tror att man blir tilltäppt eller att man förlorar kontakten till sin själ, men riktigt så fungerar det inte.

Om man t.ex har en psykos, väldigt svår ångest eller är djupt deprimerad, så har man ju heller ingen ork, kraft och koncentration för att jobba på sig själv. I dessa fall kan mediciner verka som ett hjälpmedel för att hamna i balans, för att kunna meditera och för att kunna arbeta på sig själv, för att kunna iaktta sig själv och arbeta psykologiskt på sig själv. Medicinering behöver alltså inte betyda, att nu är det kört och att man inte kan utvecklas längre, utan tvärtom kan dom ibland hjälpa en på traven, så att man kommer igång med sin utveckling.

En sjukdom kan man också se som en utmaning på den andliga vägen, som något som vi ibland behöver gå igenom.

Jag led själv av svår ångest för snart 20 år sedan och tog flera sorters olika mediciner. Allt det här väckte en slags vilja inom mig, att nu orkar jag inte längre må så här och jag ville heller inte behöva vara tvungen att ta mediciner för resten av mitt liv. Jag började att äta och leva hälsosamt och att arbeta psykologiskt på mig själv och så lärde jag mig också Reiki, så att jag skulle ha ett verktyg i handen att kunna hjälpa mig själv med.
Jag insåg att ångest också kan uppstå pga näringsbrister och började därför ta vitamintillskott som t.ex B6 och Zink och efter en tid försvann min ångest och jag kunde så småningom att trappa ner min medicinering. Men jag lärde mig alltså både Reiki och fick min Kundalini aktiverad under en tid som jag tog en massa mediciner. Så varken ångesten eller medicinerna var ett hinder för mig att få erfara dessa energier och att arbeta med dem, men de hjälpte mig också att kunna trappa ner på medicinerna sen när jag inte behövde dom längre. Man kan säga att Reikin och Kundalinin hjälpte mig ur det hela. En andlig väg innebär ju också, att man arbetar på sig själv, så att man blir hel igen och inte behöver mediciner.

I vissa fall är dock mediciner nödvändiga.

Har man t.ex en psykos latent i kroppen eller lider av schizofreni, så kan det hända att man måste ta mediciner för en längre tid eller kanske eventuellt livet ut, men det hindrar en inte i sin utveckling. Har man en tendens till psykos är det naturligtvis viktigt att man med medicinering trycker undan den, för med psykos kan man heller inte jobba på sig själv och utvecklas.

Så allt hänger förstås ihop med hur medicineringen får en att må. Får medicineringen en att må bättre är det bra, då får man också mer kraft och koncentration för att kunna jobba på sig själv, så att man kan utvecklas.

Men får medicineringen en att må sämre, i fall om man t.ex skulle vara feldiagnostiserad och få fel medicin, en medicin som alltså inte hjälper, utan som i stället bara förvärrar ens ångest eller tillstånd, så blir det förstås ännu svårare och jobbigare att jobba på sig själv och på sin utveckling. Men helt generellt hindrar medicinering en inte från att jobba på sig själv och att utvecklas andligt eller att arbeta med energier. Bara om medicineringen gör en väldigt trött och dåsig kan det hända att det blir lite jobbigare att jobba på sig och att man t.ex ofta somnar när man mediterar.