Alla dessa fyra punkter hör ihop. Rädslan att förlora makten, Rädslan att dö och så vidare.
Man bygger upp sina erfarenheter i livet. Igenom sitt arbete, eller kanske igenom någonting annat som man värdesätter högt. så kommer det en gröngöling som har rätt svar. Skamsen så det förslår, komma och trampar en på tårna. Innerst inne kokade man av ilska, ge igen. Idag kan jag glädjas med grönisen istället.

Att betrakta sina tankar se vad som händer och sker i en. löser upp många knutar.
Makt över folket kan få oanade konsekvenser.
Odödlighet, utan mig så klarar ni er inte. och så vidare.
Rädslan, ja den finns där, i nya förklädnader.

Vad bra att du Condor tar upp detta ämne, det väcker en till liv.

#1:

Fint skrivet! Du har så rätt. Att betrakta sig själv löser upp så många knutar 😊

#2 Tack.
Ja, att arbeta med sig själv är livslångt.

#1:

Tack! 🙂 Jag tänkte att det här är ett ämne som är värt att ta upp. Att betrakta sina tankar, sina känslor och sina reaktioner är vägen till att lära känna sig själv som man verkligen är.

Ja, rädslan har många förklädnader. Den smyger sig ofta omärkligt på en, utan att omedelbart kännas igen som rädsla. Det är som en röst i bakhuvudet som säger saker som "det här kan jag inte" eller "jag kommer säkert att gör fel".

Till det där som du skrev "Odödlighet, utan mig så klarar ni er inte. och så vidare." finns ett ordspråk: "kyrkogårdarna är fulla av människor som trodde att de var oersättliga".

När jag mötte min rädsla för föreläsningen och väntade på att fara iväg till mässan, satte jag på TV´n för att driva bort tankarna som orsakade rädslan. Men vad var det för ett TV program? Jo, det var TV serien "tonårshäxan Sabrina" och hon hade just samma problem som jag. Hon skulle hålla en föreläsning i skolan som hon var rädd för. Vilken slump! 😄

Men hennes häxtanter visste hur man löser problemet. Dom tog med henne till en sorts astralvärld, där hon mötte sina rädslor och kunde besegra dom.

Ja, tänk så viktigt det är att kunna prata om rädslor öppet om sig själv.
Annars är det någonting som man vill sopa under mattan. Helst inför andra människor.

Rädslan att visa sig svag eller otillräcklig. Man bygger upp en fasad som
skiner igenom till sist, rustningen som var blank var bara en rosthög som man skapade själv.

#5:

Ja, jag hade också tankar som "hoppas att min rädsla inte syns" före jag hade min föreläsning. Sen är det ju just rädslan som kanske får en att tappa tråden när man pratar. Men när jag såg att det bara var 10-15 personer försvann rädslan.

Idag skulle jag inte ha ett problem att hålla en föreläsning för 100 personer. Men om jag skulle hålla en föreläsning på TV, skulle det kanske vara en annan sak.

#0 Viktig text och fina reflektioner i tråden.

  Rädslan är som jag ser det
  Människans fiende nummer ett så länge vi inte undersöker och ifrågasätter den.

Skrev lite om det här om dagen och delar min text. Hoppas det är okay.
För nu ser jag att det är rädslan den handlar om och hur den visar sig för mig.
🌿🌿🌿🌿☘️☘️☘️
Kärt barn har många namn.
Så har även dysfunktion.
Många olika namn.
Många olika uttryck.
Så oändligt många vägar.

Förnekelsen- neglectet
Genom ljusets kalla strålar.
In i navets centrum.
Bränner oron.
Den inre kritikern höjer på sitt ena ögonbryn och vrider lite lätt sitt huvud snett till vänster.
Sneglandes med kalla ogillande ögon.
Om inte inåt, så utåt.
Ordlöst formas orden som inte hörs.
I tanken på den som berörs.

Undvikande.
Oron skruvar på sig,
kryper ihop och försöker gömma sig.
Oron gör sig så liten den bara kan.
Tills den blir alldeles kall.

Förövaren
Genom ljusets kalla strålar.
In i navet centrum.
Där lever den inre kritikern kvar.
En arrogant skitstövel som glädjen förtar.

Hjälplösheten - offerskap
Oron skäms över sig själv.
För oron tror den borde
kunna så mycket mer.
Likt en snigel kryper
den in i sitt skal.
För att genom ljusets
kalla strålar
I navets centrum
slippa stå till svars.

Outvecklat, invecklat och avvecklat
Ger utvecklings potential.

#7:

Tack! 🙂 Visst är det ok att du delar din text. Dina fina poetiska texter är alltid välkomna här.

#8: Tack!

Jag hörde en berättelse om en känd person (i alla fall blev hon känd sedan) som var nyhetsuppläsare på TV eller dylikt. Hon hittade sin inre kraft just när hon sade fel på något ord i direktsändning… Hon hade alltid velat vara så perfekt i allt hon sade, men när hon läste ordet fel så upptäckte hon styrkan i att vara naturlig, och att inte behöva vara så perfekt jämt. Kanske var de rädslor hon hade om att göra ett misstag i livesändning obefogade? För det var just misstaget som fick henne att hitta sin inre kraft.

Fritt återberättat av mig😊

#10: Där ser man, att även misstag kan vara bra ibland 😊 Din berättelse är nog något som jag borde ta till mig, då jag själv är alldeles för perfektionistiskt lagd och inte riktigt gillar att göra misstag.

#11: Det är nog samma här. Jag har i vissa lägen svårt att göra fel (dvs svårt att hantera känslorna som uppstår när man gjort fel). Fast på senaste har det nog blivit lite bättre med det i alla fall.

#10:

Att vara naturlig är att vara sig själv. Att försöka att vara perfekt, är att försöka att vara någonting som ingen är, dvs. någonting som man bara kan misslyckas med. Man ska inte vara rädd att vara sig själv.

Jag tror att de flesta nyhetsuppläsare säkert är nervösa och kanske rädda att göra fel i början på deras karriär. Men när det blir till rutin försvinner det nog. Jag har hört ganska många talfel på TV. Jag kommer ihåg att kommentatorn i en sportsändning (backhoppnng) kommenterade en backhoppare med att själva hoppet inte är så kraftfullt, men när han är i luften, då är han perfekt. Han ville använda det tyska ordet "bestechend" för att vara perfekt, men sa i stället "bestechlich" vad som betyder "mutbar". Med andra ord, vill man muta honom, måste man göra det medan han just är i luften. 😄

#13:

Precis 😊

Hehe, för i luften kan han inte göra nåt åt saken 😉
Men det är nog vanligt med talfel i TV, ja.

Kommer själv att tänka på en svensk nog ganska känd felsägning i TV, av en sportkommentator, men vet inte om den är så lämplig att ta upp här hehe 😆

#14:

Det är speciellt i sportsändningar som kommentatorerna ofta säger något galet, speciellt när dom är emotionella, vad dom ofta blir. I nyhetsrapporteringar har dom ändå en text att läsa upp.

Här finns ett roligt exempel på en emotienell österrikisk kommentator, som hette Edi Finger. Edi Finger är död för länge sen, men det pratas fortfarande om det här.

Han kommenterade fotbolls VM matchen 1978 i Cordoba mellan Tyskland och Österrike. 2 minuter före slut stod det 2:2. Sen kom Krankl och sköt hem tyskarna från VM-et. 😄

Vid 1,15 minuter i klippet kommer målet och kommentatorn flippar ut och till slut skriker han "jag blir galen" på Wiener dialekt: "I wea narrisch". 😁

Eftersom det var mycket på tal om den första fienden, rädslan, i den här tråden, kom jag att tänka på ett skämt av Osho.

En man var rädd för katter, eftersom han inbillade sig vara en mus. Efter en behandling i en psykiatrisk anstalt förklarade läkaren honom för frisk. Han sa, "nu vet du att du inte är en mus och behöver inte vara rädd för katter längre". När han lämnade sjukhuset såg han en katt med det samma och flippade totalt ut. Han sprang tillbaka till sjukhuset.

Läkaren frågade honom varför han är rädd, efter att veta att han inte är en mus. Mannen svarade, "jag vet att jag inte är en mus, du vet att jag inte är en mus, men hur ska jag veta att katten vet det?"

Den djupare insikten av den här historian:

Du kan bli övertygad, men innerst inne förblir du densamma. Du kan tystas av argument, men argument kan inte förändra dig. Du måste föra alla dina energier till en punkt, till en absolut beslutsamhet, att "Detta liv ska jag skapa. Jag är villig att göra vad som helst som krävs. Jag kommer inte att dra mig undan något ansvar. Jag hittar inga ursäkter, rationaliseringar. Jag kommer inte längre att vara ett offer för den gamla anden." När denna bestämning är klar, börjar transformationen omedelbart. Det är faktiskt nästan halva resan för att vara helt säker.

Jag snubblade över en text med ett samtal mellan Castaneda och Don Juan, där Don Juan pratar om dessa fiender och tänkte att den passar bra till det här inlägget.

Det nämns ordet "bundsförvant" i texten och i Castanedas böcker ser det ut som att det vore en varelse eller väsen. Men det är en metafor. Det handlar om en kraft som befinner sig inuti in människa.

Här är samtalet:

Kan vem som helst bli en vetande? frågar Castaneda Don Juan. Nej, inte vem som helst, svarar han. Vad måste en människa göra för att bli en vetande? Hon måste utmana och besegra sina fyra naturliga fiender. Ja, en människa kan bara kalla sig vetande om hon är i stånd att besegra alla fyra fienderna. Kan då varje människa som besegrar dessa fiender bli en vetande? Var och en som besegrar dem blir en vetande. Men finns det inte några särskilda villkor som en människa måste uppfylla innan hon kämpar mot dessa fiender? Nej, alla kan försöka bli en vetande; mycket få lyckas verkligen, men det är helt naturligt. Fienderna som en människa möter på livets väg när hon vill bli en vetande är verkligen fruktansvärda, och de flesta människor faller för dem.

Vilka fiender är det, Don Juan? När en människa börjar lära sig är hon inte klar över sina mål. Hennes avsikt är svag, hennes intention vag. Hon hoppas på belöningar som aldrig kommer, för hon vet ingenting om livets hårdheter. Hon börjar lära sig långsamt – först steg för steg, sedan i större språng. Och snart är hennes tankar förvirrade. Det hon lär sig är inte det hon hade föreställt sig, och därför börjar hon bli rädd. Lärande är aldrig vad man väntar sig. Varje steg i livet är en ny uppgift, och upplevelsen av rädsla växer obarmhärtigt och obevekligt. Hennes avsikt blir ett slagfält.

Och så har hon snubblat över sin första fiende: RÄDSLAN. En fruktansvärd fiende – lömsk och svår att övervinna. Den ligger dold vid varje vägkrök, lurande, väntande. Och om människan, skrämd av dess närvaro, flyr, kommer hennes fiende att ha avslutat hennes sökande. Vad händer med människan om hon flyr av rädsla? Ingenting händer henne, men hon kommer aldrig att lära sig. Hon kommer aldrig att bli en vetande. Hon kanske blir en skrytsam person eller en harmlös, rädd människa; i vilket fall som helst blir hon en slagen människa.

Hennes första fiende har satt ett slut på hennes strävan. Och hur kan hon besegra rädslan? Svaret är mycket enkelt. Hon får inte fly. Hon måste besegra sin rädsla, trotsa den och ta nästa steg och nästa och nästa. Hon måste bara uthärda rädslan och inte sluta. Det är regeln. Och en stund kommer då hennes första fiende drar sig tillbaka. Människan börjar känna sig säker på sig själv. Hennes avsikt blir starkare. Lärandet är inte längre en skrämmande uppgift. När detta lyckliga ögonblick kommer kan människan utan att tveka säga att hon har besegrat sin första naturliga fiende.

Sker det plötsligt eller gradvis? Det sker gradvis, men rädslan övervinns plötsligt och snabbt. Men kommer inte en människa att frukta igen när något nytt händer henne? Nej, en människa som en gång har övervunnit rädslan är fri från den för resten av sitt liv, eftersom hon i stället för rädsla har vunnit klarhet – en tankens klarhet som utplånar rädslan. Men då känner en människa sina önskningar: hon vet hur hon ska tillfredsställa dem. Hon kan förutse livets nya steg, och allt omges av tydlig klarhet.

Människan känner att ingenting är dolt. Och så har hon mött sin andra fiende: KLARHETEN. Denna tankens klarhet, som är så svår att uppnå, driver bort rädslan, men den gör också blind. Den tvingar människan att aldrig tvivla på sig själv. Den ger henne säkerheten att göra vad hon vill, eftersom hon ser saker tydligt. Och hon är modig, eftersom hon är säker och inte ryggar tillbaka för något, just därför att hon känner sig säker. Men allt detta är ett misstag, något ofullständigt. Om människan ger efter för denna skenbara makt har hon blivit besegrad av sin andra fiende och kommer att börja leka med lärandet. Hon kommer att hasta när hon borde vara tålmodig, eller vara tålmodig när hon borde hasta. Och hon kommer att leka med lärandet tills hon slutar, oförmögen att lära sig något mer.

Vad händer med människan som besegras så, Don Juan, dör hon av det? Nej, hon dör inte. Hennes andra fiende har bara gjort henne oförmögen att fortsätta försöket att bli en vetande. I stället kan hon bli en likgiltig kämpe eller en clown. Men den klarhet som hon har betalat så dyrt för kommer aldrig att förvandlas tillbaka till mörker eller rädsla. Hon kommer att se klart så länge hon lever, men hon kommer inte längre att lära sig något eller söka något.

Vad måste han göra för att inte bli besegrad? Han måste göra detsamma som han gjorde med rädslan: han måste trotsa sin klarhet och bara se med den, vänta tålmodigt och väga allt försiktigt innan han tar nya steg; han måste framför allt tänka att hans klarhet nästan är ett misstag. Och ett ögonblick kommer då han förstår att hans klarhet bara var en punkt framför hans ögon. Och så kommer han att ha besegrat sin andra fiende och hamna i ett läge där ingenting längre kan skada honom. Det kommer att vara hans fiende. Det kommer inte längre att vara en punkt framför hans öga, det kommer att vara sann makt. Vid denna tidpunkt kommer han att veta att den makt han så länge har sökt äntligen är hans. Han kan göra vad han vill med den. Han behärskar sin bundsförvant. Hans vilja är lag.

Han ser allt som finns omkring honom. Men han har också mött sin tredje fiende: MAKTEN. Makten är den starkaste av alla fiender. Och naturligtvis är det det enklaste att ge efter. Till slut känner sig människan oövervinnerlig. Hon befaller, hon börjar ta beräknade risker och stiftar lagar, för hon är härskaren. En människa på detta stadium märker knappt hur den tredje fienden omringar henne. Och plötsligt kommer hon, utan att märka det, säkert att ha förlorat sin kamp. Hennes fiende kommer att ha gjort henne till en grym och oberäknelig människa.

Kommer han att förlora sin makt? Nej, han kommer aldrig att förlora sin klarhet eller sin makt. Vad kommer då att skilja honom från en vetande? En människa som har besegrats av makten dör utan att någonsin ha vetat hur hon ska hantera den. Makt är bara en börda över hennes öde. En sådan människa har ingen kontroll över sig själv och kan inte avgöra när eller hur hon ska använda sin makt.

Är ett nederlag genom någon av dessa fiender ett slutgiltigt nederlag? Naturligtvis är det slutgiltigt. Om någon av dessa fiender har fällt en människa finns det inget mer hon kan göra. Är det till exempel möjligt att en människa som besegrats av makten inser sitt misstag och återvänder till sin väg? Nej, om en människa en gång ger efter är hon förlorad.

Men vad händer om hon bara tillfälligt bländas av makten och sedan avvisar den? Det betyder att hennes kamp fortsätter. Det betyder att hon fortfarande försöker bli en vetande. En människa är bara besegrad när hon inte längre försöker och ger upp sig själv.

Men är det då inte möjligt, Don Juan, att en människa kanske ger efter för rädslan i många år men till slut besegrar den? Absolut inte. Om hon ger efter för rädslan kommer hon aldrig att besegra den, eftersom hon kommer att sky lärandet och aldrig försöka igen. Men om hon försöker lära sig i många år mitt i sin rädsla kommer hon kanske att besegra den, eftersom hon aldrig gav efter för den.

Hur kan han besegra sin tredje fiende, Don Juan? Han måste utmana den avsiktligt. Han måste inse att den makt han till synes har vunnit aldrig helt är hans. Han måste behärska sig själv i varje ögonblick och använda allt han har lärt sig försiktigt och ärligt. När han ser att klarhet och makt utan självbehärskning är värre än misstag, kommer han att nå en punkt där allt faller på plats för honom. Då kommer han att veta när och hur han ska använda sin makt.

Och så kommer han att ha besegrat sin tredje fiende. Människan kommer att vara i slutet av sin livsresa, och nästan omärkligt kommer hon att möta sin sista fiende: ÅLDERN. Denna fiende är den grymmaste av alla; det är den enda hon inte helt kan besegra, bara kämpa mot. Det är den tid då en människa inte längre känner rädsla, ingen otålig tankens klarhet – det är en tid då hon behärskar sin makt, men också en tid då hon känner en oemotståndlig längtan efter vila. Om hon ger efter för sin längtan att vila och glömma, om hon vaggar sig själv i trötthet, kommer hon att ha förlorat sin sista runda, och hennes fiende kommer att slå ner henne till en svag, gammal varelse.

Hennes längtan att dra sig tillbaka kommer att kväva all hennes klarhet, hennes makt och hennes kunskap. Men om människan skakar av sig sin trötthet och lever sitt öde till slutet, kan hon kallas en vetande, om så bara för det korta ögonblick då hon lyckas kasta av sig sin sista, obesegrade fiende. Detta ögonblick av klarhet, makt och kunskap är nog.

#17: Fint! Jag tycker mycket om dessa texter. 🤨

#18:

Jag också och jag har läst alla Castanedas böcker.

#17:

Äntligen har jag ron att läsa denna text. Gillar den mycket, precis som ni. Det märks att den är skriven/talad med hjärta.