Bara om de har förtjänat det. Men man kanske bör ge dem en chans mer att förtjäna det än man skulle ge vem som helst på gatan.

om man läser budorden så är det lätt att tro det.

 tänker för mycket kanske

Måste man göra som det står i budorden då?

Man måste inte något…men om man väljer att levandegöra och förhålla sig med sin kärlek till allt och alla, utan att bedöma och döma. Då har man skapat ett oberoende och en stor frihet.

Å andra sidan kan man låta bli att förhålla sig, med eller utan kärlek, utan att bedöma och döma, och därmed skapa oberoende, stor frihet och betydligt större vilsamhet.

Gronstedt!

Det du just uttryckte…är också ett sätt att förhålla sig…så, hur låter vi bli att förhålla oss… till de som vi har svårt att acceptera och älska? 

Kärlek är ett naturligt livsflöde!  Att inte förhålla sig till det är att förhålla sig i blindo…inför välförklädda rädslor.

Alla gör alltid så gott de kan utifrån de förutsättningar de har/har haft. Jag tycker det är viktigt att tänka på en människa som helhet och inte bara välja att se på vissa delar. Allt hänger ihop. Om en människa beter sig på ett specifikt sätt så beror det på den samlade erfarenhet denne har av livet.

/M

Jag motsäger inte det du säger magica och inte det som är mångas erfarenhet och upplevelse…En upplevelse som enligt mig i mångt och mycket är en känslobetingad föreställning grundad i besvikelser, frustrationer m.fl.

Min erfarenhet av att göra så gott jag kan, är att då jag sträckt ut mig och uppmärksammat olika hinder i min väg. Då har jag också kunnat se och använda nya möjligheter att göra mer än så gott jag kunde. 

Att söka insikt i sitt eget känsloliv för att skapa balans och mer harmoni är en av våra viktigaste åtagande i livets konst. Visar vägar till de bekräftelser och erkännande vi söker och önskar.

Om man lyckas. Själv har jag inte lyckats så bra,  på nära håll.

#6: Det är förstås en definitionsfråga, men med att "förhålla sig till" avsåg jag i mitt inlägg att engagera sig i, tänka på, lägga energi på att beakta. Att inte förhålla sig till blir då att inte ge vem-det-nu-är större plats i sitt livs engagemang än man ger en sten på ett gärde en kilometer från leden på väg till något mer intressant. Man kanske noterar att den finns, men den tar inte upp tid och kraft i ens liv.

Detta har inget med rädsla att göra, bara med ointresse.

Det kanske är som Mooji sa. "Det finns alltid någon att …"

Jag upplever att man ofta inte tar chansen som kommer. Det är lätt att säga nej, och vända sig till …

Vadå?

När då?

Varför inte nu?

Det existerar inga måsten.

Om vi nu eller själen väljer våra föräldrar,,,som jag är ganska övertygad om

Ja då har vi ju ganska mycket att lära,,förstå,,,och förlåta.

Men i sin egen takt.

Som # 12 säger finns inga måsten.

Jag tänker att man kan inte tvinga fram kärlek. Kärleken kommer när man är redo. När man funnit sitt hjärta så kommer en naturlig förståelse för andra människors tillkortakommanden. Speciellt familjen kan det ta tid att närma sig med ett öppet hjärta. Öppnar man hjärtat för fort så blir man lätt sårad igen.

För att vara närvarande fullt ut i hjärtat och den inre kärleken så går det inte att utestänga de som man har en relation till. Friden i hjärtat infinner sig inte riktigt fullt ut innan man accepterat sitt ursprung. Att acceptera det som varit innebär förståelse för föräldrarna och deras situation.

För att älska en människa så behöver man inte gilla allt de gör eller säger och man behöver inte tycka att de gjorde det bästa valet. Man behöver inte gilla allt som varit för att acceptera att det var som det var. Men för att heala det gågna och det nuvarande så är hjärtat en dörr som kan användas. Det får ta den tid som behövs för att komma dit och man kan ta ett steg i taget. Ibland tar man flera steg på kort tid och sen kanske det går lite trögare. Man kanske tar ett steg tillbaka för att sen gå framåt igen.

Att vi väljer våra föräldrar är ett mänskligt skapat påfunn för att förklara varför just jag har föräldrar som kanske inte älskar mig. Då skulle det handla om att lära sig.

Livet är så mycket mer komplicerat än så och människor har inte så mycket makt som det framstår. Vi lever alla med valmöjligheten att antingen göra det ena eller det andra. Om någon väljer att slå sitt barn är det ett beslut personen väljer att ta själv. Barnet blir offret eller iaf får leva i konsekvenserna av beslutet. Förhoppningsvis tar vi lärdom av beslutet eller handlingen. Förr eller senare kommer vi att lära oss, antingen som följd att se konsekvenserna av handling idag eller senare i livet eller tom på andra sidan.

Eftersom det inte är så otrolig stor skillnad på andra sidan och vår värld så är det inte många som frivilligt skulle välja att vara oälskad eller misshandlad under sitt uppväxt tid även om det kan vara oerhört lärorikt erfarenhet hur man väljer att hantera det.

Budordet lyder:"Du skall hedra din fader och din moder. . . ." Inte "Du skall älska". Fö tror jag inte på budord.

Yamher! Skulle inte tro att du har så djup Själsmedvetenhet. Inte när du påstår att det är ett "mänskligt skapat påfunn". Din föreställning om att det inte är så stor skillnad på vår värld och andra sidan, bekräftar också att du har en vag upfattning om själens verklighet. Varför menar du att människan Inte har så mycket makt? Jag menar bestämt att människan har möjlighet till fullkomlig makt!

Yamher # 15.

Jag vet ju inte om Inkarnation är något du förlitar dig på ?

'Om så är fallet.  Är ju det ganska troligt att en elak och kärlekslös själ får möta sitt eget handlande.

Du skriver själv :  ". Barnet blir offret eller iaf får leva i konsekvenserna av beslutet. Förhoppningsvis tar vi lärdom av beslutet eller handlingen. Förr eller senare kommer vi att lära oss, antingen som följd att se konsekvenserna av handling idag eller senare i livet eller tom på andra sidan."

betyder inte att man nödvändigtvis kommer att som misshandlande förälder leva sitt nästa liv som misshandlat barn. Det finns inget så enkelt att säga att så är fallet. Det hänger mycket på om man lär sig att inse att det är fel, då har man redan lärt sig lärdomen. Annars fastnar det lätt i en cykel och alla skulle tvingas genom gå denna typen av behandling. Det finns inte två själar som gör exakt samma resa genom alla liven. det handlar så myket mer om de stora uppgifter som små vi ska lära oss genom livet, som alla kombinationer av känslor som får oss att hantera samma situation olika…

Så för den ene kan få ett viss typ av liv med utmaningar att övervinna får den andra ett helt annat liv.

Det är vi människor som skapar alla skäl till att allt ska vara meningsfullt. Och det betyder att ett misshandlat barn inte är skyldig till något eller meningen att han ska uppleva det (vilket skulle legitimera skälen att föräldrarna fick slå sitt barn) snarare än barnet är offer för sina föräldrars hantering av känslor, vardag och just den specifika situation där de väljer att slå snarare än att låta bli.

Det e som att säga att vissa har rätt att avrätta någon medan andra inte har det. Hur skulle himlen vara om de ger någon rätt att bli misshandlad och någon annan ska bli straffad…??

Om alla människor haft kunskapen som ligger dold i oss skulle det inte finnas så mycket elände….´

# Yamher..Vi skulle kunna ha himlen på jorden..Om vi lär oss och ser vissa briste t som vuxna, händer inte det du skriver om….Alla har ansvar..Inte BARNET

 ""

Det är vi människor som skapar alla skäl till att allt ska vara meningsfullt. Och det betyder att ett misshandlat barn inte är skyldig till något eller meningen att han ska uppleva det (vilket skulle legitimera skälen att föräldrarna fick slå sitt barn) snarare än barnet är offer för sina föräldrars hantering av känslor, vardag och just den specifika situation där de väljer att slå snarare än att låta bli.

Yamher!

I # 15 börjar du med att antyda sanningar och påståenden som hör till en djupare själsmedvetenhet.

Sen fortsätter du i #19 att argumentera utifrån en relativ uppfattning

Hur tänker du att du kan förklara och ge rättvisa åt en djupare själslig verklighet. Sådant som rör männsklig makt  och förmåga, med sådana argument?!

Jag antydde att vissa påstående som att vi väljer föräldrar är skapt av oss människor som är på jorden, En missförståelse som levt kvar för att ge mening till ens liv, precis som en hel del gjorde o ibland kanske fortfarande gör (?) i div olika sorters fångläger, koncentrations läger eller förintelseläger. Jag baserar det på mina egna studier, reflektioner o möte med andra sidan.

jag är inte anhängare av er LOA heller så jag kan mycket väl tänka mig att våra synsätt på denna frågan skiljer sig.

i #19 hänvisar jag till att allt är ganska komplicerat. Det finns många aspekter som styr hur ett liv blir, vilken mening/vilka uppgifter var o en får o hur vi lever med våra beslut/handlingar/känslor o med konsekvenserna av dem o andras val. Om jag e rik i detta livet betyder det inte nödvändigtvis på att jag blir fattig i nästa. Det finns flertal skäl till att vara rik o vad man ska göra/lära sig.

Här skiljer sig våra åsikter Peter, eftersom du har den åsikten (med risken att jag missförstått dig) att vi äger var o en makt att styra våra egna liv, få vad vi vill o göra vad vi vill, så står jag för att visst vi har valfrihet i våra beslut, men vår fria vilja är inte så fri som vi många gånger tror. De (från andra sidan) påverkar oss betydligt mycket mer än vad vi kan tänka oss, och med tanke på det jag skrev i ovanstående stycke, är vi ganska inrutade eftersom vi inte heller eller ytterst sällan känner till våra egna livsuppgifter eller mening, varken stora eller små.

Om paradiset på jorden; det kommer ta väldigt lång tid innan vi skulle kunna uppnå det eftersom själarna befinner sig i olika lärostadier. dessutom om ser jordens utveckling som en människas, är jorden som en tonåring. Vi hävdar oss, tror att vi har alla svaren, kan allt vet allt, och störst o mäktigast. Innan vi har nått den ålder av en äldre människas livserfarenhet o förhoppningsvis vishet så har mänskligheten en lång väg kvar att vandra. Och igen vet jag att många kan finna sig stötande av detta …

Det är väl lättare att se vår tid på jorden som tillfällig i stället för att tänka att vår läxa är lång här, att vad vi gör nu kommer att få det eller det utfallet i nästa liv.

Svårt att veta hur nästa livstider ser ut, men om inte vi återföds och fortsätter mänsklighetens vandring så kommer nya själar som på något sätt får börja om och igen gå mot sämre tider för att finna friden senare igen.

#0

Vi måste ingenting som vi inte vill eller kan förmå oss till.

Alla våra handlingar ger konsekvenser för både oss själva och omgivningen.

Likväl som vårt görande skapar konsekvenser för oss själva och andra.

nej man måste ingenting, vissa saker är svårt att förlåta,det kan man inte kräva, bara man stoppar det "sociala arvet" och försöker leva sitt liv så bra som möjligt för sig själv och folket omkring sig, med empati och omsorg kommer man ganska långt:))

Håller med om att man måste ingenting. Detta om att man måste älska sina föräldrar är för mig främmande. Varför skulle man vara tvungen att älska just sina föräldrar? Är det bara för att dom har fött en, är ens föräldrar och med det per automatik har rätten att kräva ens kärlek?

För mig innebär saker som att älska/hedra/respektera någon är inget man per automatik kan kräva av någon utan något man gör sig försänt av.

Kan hända saker i ens liv som gör att man inte kan visa varken förståelse, ge förlåtelse eller kärlek till en person och då att vara tvungen att ge personen kärlek bara för att det råkar vara en förälder är för mig helt främmande.

Kärlek är ett spontant flöde. Hur skall det kunna tvingas fram?

Jag håller med Tride…Kärlek är ett flöde! Försvarar eller begränsar man sig mot det, då ges man inte några större möjligheter att förlåta. Förståelse och accepterande är var och ens möjlighet och ansvar gentemot sin egen utveckling. Allt orätt som man upplever har gjorts mot en har en förklaring i ett större sammanhang, även om man inte är redo att se det… Och låta Kärleken hela det.

#28: Tycker att förlåtelse är en process och inget man gör över några dagar, speciellt inte om  det  sitter djupt i kroppen.

Det som sitter djupt i kroppen kan visa sig vara det lättaste att lösa upp. Eftersom all skapande och helande kraft kommer inifrån, sker helandet också spontant och naturligt när man frigör sig från känslomässiga blockeringar och hämmande tankar. Denna vetskap är värdefull i den process det är att ersätta gamla känsloblockeringar och tankemönster. Alla metoder och tekniker för att genomföra detta har vi pratat om och finns att läsa om här på forumet. Med det vill jag säga att det ibland är behövligt och nödvändigt att ta tillvara det man redan har samlat upp av kunskap och förståelse…inte mata sig med nytt hela tiden, utan försöka hitta sitt lugn och samla sig för att omvandla…sitt liv.

Jo, jag mediterar runt två timmar om dagen just nu. Och tycker inte att jag matar mig med så mycket kunskap. Klarar mig fint utan forum, och annat. Sitter gärna länge i meditation.

Om alla är ett och man inte förlåter sina föräldrar.. blir inte det som att leva i konflikt med sig själv då?

/Magica

#32

Absolut.

hmmm då kommer jag med andra ord alltid att leva i konflikt med mig själv. Bara att gilla och acceptera läget och leva med den vetskapen. Vissa saker är fullkomligt oförlåtliga i min värld.

#34

Tills det inte längre är det.

*35  Hos mig kommer alltid vissa saker att vara oförlåtliga. För mig är att förlåta detsamma som att acceptera vad en person har gjort vilket inte funkar för mig.

Visst jag är i konflikt med mig själv och mitt innre. Jag har mycket att ta itu med. Och visst finns det en förälder som jag inte kan påstå att jag älskar, inte ens tycker om. Men obalansen i mitt innre och konflikten med mig själv grundar sig inte på den föräldern. Så jag kanske kan sluta vara i konflikt med mig själv en dag. Eller så får jag helt enkelt acceptera konflikten och strunta i den.

Delfinen: Tänker som du här att allt inte har med andra att göra, men att vad man har vait med om och vad som har skapats av någon, till exempel förälder sitter i sinnet som bilder och tankar.

Har själv någon/några kvar att förlåta tror jag…

Men i alla fall. Blockeringen som är kopplad till en eller fler händelser kan lösas upp med eller utan personen som har varit med och skapat den.

#38: Peter, jag blev avrådd att meditera TM i den situation jag var i då. Läkaren avrådde mig inte att meditera annat, och varför han avrådde var av anledningen att han blev tillfrågad. Tills dess har jag bara fått positiva reaktioner på att jag mediterar…av läkare och kurator.

hmmm finns det tillfällen då man inte bör meditera?

#40: De tänker sig att om man är deprimerad så ska risken finnas att man blir mer inne i sig själv, och frånvarande, vilket kanske var fallet för mig i den situationen.

#42: Vad jag vill göra är att meditera…och kommer så att göra

Att förlåta en annan människa (även om man anser att denne gör "fel") behöver inte betyda att man samtycker till det personen gör. Det är mer som att säga "jag accepterar att vi är två olika individer som verkar och är på två olika sätt. Du har ditt sätt och jag har mitt sätt".

/Magica

Håller med Magica här.

Utan att gå för långt kan jag bara säga att läkarens anledning…den var ordagrant "jag har hört talas om de som åkt till Indien för att meditera, och sedan börjat ta droger"…

retep: Nu har jag bett dig via PM att lämna mig ifred och vill att du ska respektera det!

Du och jag har helt enkelt olika sätt…och jag vill ej ha med dig att göra.

Älska ingenting som inte förtjänar din kärlek.

Hur vet du om kärleken är förtjänad? Du själv sätter dom reglerna. Det är din kärlek.

Det har ingenting med att förlåta att göra med. Dom är två skilda känslor ju…

#38, #42 Jag tar bort dessa kommentarer från dig Peter/Retep. Sajten är till för att dela med sig av det man vill berätta och diskutera. Det är inte rätt forum för att säga till personer vad de ska göra i sitt privata liv. Om någon startar en tråd och ber om råd så är det ok att ge råd i den tråden, men även då finns det gränser.

Ge råd och sen släpp taget är mitt råd.

Det var et bra råd Gaiatri!

Tilbaka till trådämnet…

Kom att tänka på en bekant som gick och bar på hat och aggressioner mot sin far. Sedan när hans far gått bort fick han veta grunden och förklaringen till varför pappan varit så känslokall och hård. I lång tid därefter bar han sedan på ånger för att han fördömt sin far och varit så snar till att döma. Nu har han helat sig, har den förståelsen och ger varje dag av kärlek till minnet av sin far. Som gav honom så mycket mer än han då kunde förstå och uppskatta.

#48

Kärlek och förlåtande är två olika känslor bara så länge du håller isär dem.

När du är förlåtande då är de en gemensam känsla.

#51 Nope. Du kan blanda vilka känslor du vill - precis som du kan blanda kärlek och hat. Väldigt trevlig kombination det, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Dom är inte samma känsla.

Den ena av dom kommer utan provokation, och utan anledning, medans den andra måste någon göra något dumt innan för att den ens ska kunna användas. Så ja, stor skillnad, olika känslor och dessutom så är dom inte relaterade till varandra mer än svartsjuka och kärlek är.

Okey…Jag har en annan syn på saken!

#52: Jag skulle snarare säga att alla känslor är kärlek..

/Magica

#25 helenahi  vad nyfiken jag blev när du skrev "sociala arvet."

Fick mig att tänka på om det är detsamma som Arvs synden

#54 Nja, i grund och botten är alla känslor egoistiska, tror/tycker jag iallafall:) Inget fel med det alls! Men precis som vi en gång var apor så är väl inte riktigt det samma sak längre.

#56: Är inte egenkärlek en slags kärlek?

#57 inte så jag menar. Kärlek är egoistiskt. Du vill ha någon, alltså är det en egocentrisk känsla:p Du vill att någon ska må bra osv.

#58

Kärlek kan ses som egoistiskt så länge vi styrs av våra mänskliga föreställningar av vad kärlek är,,,,Men även detta är ett tillstånd utav kärlek, så tänker jag.

Vi människor tenderar att vilja köpslå med och om Kärleken och har så oändligt många strategier för att nå den, men också för att förneka den.

Det finns så många olika känslobarriärer inom oss. ( alla är vi unika på vårt eget sätt)

Kärlek är väl egoistisk om man vill ha den…det är väl skillnad på att älska och vilja bli älskad..?

Det beror nog på vad var o en lägger in för värdering skulle jag vilja påstå.,,,,

Det finns personliga känslor och så finns det kärlek…

Kärlek är inte att vilja ha något eller att vilja bli älskad. Kärlek är opersonlig och ovillkorlig. Kärleken genomströmmar allt. Hjärtat kan omfamna alla människor utan förbehåll.

De personliga känslorna transformeras genom hjärtat. Det involverar ofta en förlåtelseprocess. Man förlåter sig själv och man förlåter alla, Gud och universum.

Det är det här vi nu håller på att börja lära oss. Att använda oss av hjärtats kärlek. Eftersom vi har gått så länge med personlighetens identifikation med det yttre och separationen så är det många gamla känslor som ligger och skaver. Dessa kan man transformera och förlåtelse är en viktig komponent i denna process.

Det tar ett tag att lyfta energierna från solarplexuscentret (de personliga känslorna) till hjärtcentret. Det är en reningsprocess som också kan vara smärtsam, för de känslor som varit dolda eller undanknuffade blir påtagligt närvarande.

Förlösning och förlåtelse

Jag håller med Rore här - det beror på vad vi lägger för värdering i det. Kärlek bara är. Det är vi som värderar den som högre eller lägre, bättre eller sämre osv..

#60: Nidlo: Jag tänker att det inte är någon skillnad på att älska och att vilja bli älskad.

Att vilja bli älskad är kärleken till sig själv.. hur är den sämre än kärleken till någon annan? Om alla är ett, menar jag..

Jag tänker däremot att vårat hjärta kan omfamna fler och fler människor ju mer vi upptäcker av vår gudomlighet, men det är väl också som att omfamna större delar av sig själv (de andra är ju också jag), så då kan man ju vända på det och säga att då är egenkärleken större?

Kärlek till er alla/Magica

Gaiatri: Det gör ont men är frigörande när det går in i hjärtchakrat. Var med om något igår, eller dagen innan då mycket energi steg upp till det.

Magica: Hmm…Men om man är tom på kärlek, och vill ha den av andra så blir det ganska egoistiskt. Har man dock kärlek så att det når andra, och tillbaka till en själv så blir det ju som ett omlopp…och kanske är man kärleken, den punkt från var den kommer.

Är dock osäker på om jag förstår dig rätt…eller om vi bara menar samma sak.

Nidlo: Jag tänker att vi aldrig kan vara tom på kärlek eftersom jag menar att alla känslor ursprungligen är kärlek i någon form. Det är bara att den uppträder på olika vis för att visa oss hur det ser ut i oss just då.

Okej, men hur skulle du säga om den där jobbiga tomheten som kan komma ibland? Är den också kärlek..?

#66: Vad skulle du säga att den där jobbiga tomheten är?

#67:Skulle säga att det oxå är en känsla.

#68: Kanske att man behöver känna "tomhet" ibland för att göra en förändring eller drivas "framåt". Om allt hela tiden känns okej så går man i samma lunk.. Man måste till botten för att kunna nå toppen säger de ju..

Det kinesiska tecknet för kris är samma som för möjlighet.

#69: Visst men då kan man ju lika gärna känna ambition, eller motivation…som ja kan komma från tomheten.

Men om tomheten är en känsla, och alla känslor i grunden är kärlek…

#70: Är inte då tomheten något "positivt"? Om den driver dig närmare dig själv.. Kanske den är kärleken till att lära känna sig själv?

#71: Positivt…att vara tom för att lära känna sig själv. Är det samma sak med desperation också då antar jag.

#72: Vad tycker du?

Alla har rätt.

Alla talar från sitt eget perspektiv.

Ett perspektiv många använder sig av är ett tillstånd där man bedömer saker på en skala från rätt till fel, från kärlek till rädsla. När man observerar verkligheten från det här perspektivet rådet det givetvis friktion när man kommunicerar med andra personer med den här verklighetsuppfattningen. Vem har mest rätt, eller vem har mest fel? Eller är det bara två rätta åsikter från två olika perspektiv?

Total kärlek har ingenting med föregående synsätt på kärlek att göra. Det är ett tillstånd där allting är förenat med allt och därför existerar ingen separation och därmed inte heller ett behov av att hävda sig.

#74: Jag känner samma sak. Om man limmar ihop alla våra subjektiva uppfattningar/upplevelser till ett så är allting "rätt"/sant. Därför kan man inte säga att någon har rätt eller fel.. vi har bara olika upplevelser av det som är.

#75 Finns ingen sanning, endast perspektiv på saker:p

Det finns både och, skulle jag säga! Vi kan bara ha ha olika upplevelser och perspektiv på sanningen, för att det i grunden existerar en Absolut sanning.

#73:   :) Jag tycker att…varför inte. Om desperation är känsla, och tomhet känsla, och alla känslor är kärlek…går ju att tänka sig också att desperation är dragningen mellan tomheten och kärleken.

#77 Eh? Nej. Det finns definitivt inte någon absolut sanning. Sådant tänk hör hemma i religoner och andra fundamentalistiska sammanhang. Hur du än ser på något finns det alltid ett perspektiv till, alltid en synvinkel till.

Precis som att det du ser med dina ögon just nu inte är allt som finns där. Det finns fler dimensioner som människor inte kan se eller uppfatta. Allting är alltså en tolkningfråga. Färger te.x. är en tolkningsfråga. Det är ingen självklarhet, något man inte tänker på.

#79: Enligt ditt eget resonemang så är ju det där du påstår lika subjektivt som det vi andra påstår..det finns alltså ytterligare ett perspektiv/ytterligare en synvinkel till det du just skrev..? Men du säger ändå nej? Hur menar du?

kärlek är vackert och underbart men måste jag inte kunna visa ånger för mina handlingar.innan man kan få förlåtelse, Det sociala arvet menar jag är egna upplevelser under sin uppväxt som man senare för vidare till sin familj som man bildat.

#81 Jag tänker att ånger för sina handlingar kommer in i förståelsen för hur handlingarna har påverkat och orsakat. Det behöver man också bearbeta och förlåta sig själv för det man gjort, tänkt eller känt.

När man lärt sig att förlåta sig själv så kan man också förlåta andra för det de visat och hur de handlat. Då behöver inte den andra personen visa ånger eller säga förlåt utan man förlåter tyst i sitt hjärta.

När vi går och bär på gamla känslor och oförätter så är vi inte riktigt fria. Det gör ont och drar energi från oss. Vi lever inte riktigt "här och nu" utan agerar sårat och hämmat utifrån tidigare upplevelser och tror att samma situation ska uppstå igen.

Jag tänker också att vi har familjemönster som ofta fortsätter i generationer tills någon förlåter både sig själv och sina föräldrar och de äldre generationerna tillbaka. Man försöker se på de olika familjedragen och på vilket sätt och i vilken situation som en kvalitet är en styrka eller svaghet.

När man uppmärksammat ett agerande, känsloreaktioner eller tankesätt som är hämmande för en själv och omgivningen så kan det ta olika lång tid att vända detta. Ett mönster som sitter djupt tar lång tid och man kan pendla fram och tillbaka. Det är helt ok.

#76 Om du tittar litet mer på den senaste vetenskapen och särskilt kring områden som gäller medvetandeforskning. Då kan du efterhand kanske få ett annat synset.

#81 När man väl har förlåtit någon eller något i sitt hjärta, då finns egentligen inte längre något behov av att få någon ursäkt eller förklaring. Att ha och visa ånger är den enses sak medan att förlåta är den andres

"Tout comprendre et tout pardonner" (Ursäkta franskan.Jag tror inte ens jag kan stava riktigt) Det betyder iaf "Att förstå allt är att förlåta allt". Jag vet inte hur långt det stämmer i praktiken.

*82    Om man kan förstå och ha förståelse varför något har hänt eller hur en person har aggerat men ändå inte kan förlåta hur gör man då? Är för mig helt två skillda saker.

Du skriver att när man kan förlåta sig själv så kan man förlåta andra och behöver inte personen visa ånger eller säga förlåt utan man förlåter tyst i sitt hjärta…..detta innebär ju i praktiken att en person skulle kunna göra, säga aggera precis hur som helst, hur många gånger som helst, om och om igen utan att behöva ändra sig bara man har förmåga att förlåta sig själv och därigenom per automatik tyst förlåter motparten i sitt hjärta.

Fungerar inte så i min värld, en person som upprepade gånger om och om gör mig illa utan att se att den gör fel, utan vilja att ändra sig, förstå etc kan jag inte förlåta om och om. Det blir  som att en förlåtelse inte har något världe….att jag godkänner att bli trampad på,    använd som slagpåse vilket gör att jag nedvärderar mitt eget värde för att jag hela tiden förlåter något som fortsätter.

Nu diskuteras visserligen förlåtelse mellan barn och föräldrar men tror att det gäller samma sak oavsett  om det handlar om föräldrar, syskon, övrig släkt eller nära vänner.

#80 Jag skrev nej till det han säger om att det finns en absolut sanning.

#86

Vi kan alltid av bryta relationer som inte är hälsosamma för oss. Vi behöver inte utsätta oss för plåga.

Med det sagt så innebär det också att förlåtelesen kan få utvecklas inom oss. Över de situationer som varit.

I vissa relationer så kommer vissa av oss aldrig att få den upprättelsen eller förlåtelsen, som vi anser oss berättigade till.

Men det magiska med förlåtelse pocessen är att de inblandade faktiskt inte behöver vara närvarande rent fysiskt.

Det räcker med att bejaka smärtan som rymms inom oss och acceptera att livet/ händelser/ människor inte kunde bättre än så.

Men genom att själv ta ansvar för de inre sårade känslorna o titta närmare på smärtan,, så ökar även insikten och förståelsen av det förflutna. Det är där läkningen börjar.

Men förlåtelse processen sker först när vi släpper taget om ilskan och frustarationen över det som varit.

*88 Bejaka och  titta närmare på en smärta? hmmm får kanske börja med att hitta orsaken till den kanske :)

#86: Förståelsen kan vara mental…det räcker inte för förlåtelsen.

Tänker också att om man förlåter konstant så slutar situationer att komma där förlåtelse krävs.

Lite som #85 kanske skriver. Mental förståelse är inte hjärtats. De som söker den mentala når inte dit, men man kan genom det mentala komma till hjärtats förståelse.

#89: För dig tror jag att den sitter i barndommen…

*91 Vad får dig att tro det?

Många gånger tror jag att en sorg, ilska, rädsla, blockering kan höra ihop med händelser man inte alls tror.Orsaken kan vara något helt annat men som man inte ser eller tänker på.

#92: Det är nog vanligt att orsaken finns i barndommen och med tanke på trådens ämne känns det ganska relevant.

När du nu ser att blockeringen hör ihop med något helt annat, skulle du inte teorietiskt sett kunna peka ut var den finns någonstans, eller till vilken händelse?

#90 Den förståelse jag menar sitter i hjärtat. Det går att tänka sig till en viss förståelse för personer och situationer, men den riktiga förståelsen kommer från hjärtat. Det är svårt att förklara. Förståelsen kommer ibland helt plötsligt och man bara vet utan att tänka sig till det.

#86 Jag ser det som att förlåta och tillåta är olika saker. Det behövs också att man lär sig att sätta gränser. Både att man definierar för sig själv vad som är ok och känns bra och att man försöker visa andra var ens gräns går.

Jag tycker att det är riktigt svårt ibland att förmedla var gränsen går. Speciellt i gamla relationer där jag fastnat i en roll som tex med syskon. Eller vissa situationer som bär spår av gamla sår.

Ibland får man ta en paus från en person eller flera personer under tiden som man växer och utvecklas i in personlighet. Det finns också handlingar som man inte kan tillåta som tex övergrepp och då måste man bryta med det. Som barn är man också i en beroendeställning till de vuxna som man inte är som vuxen.

Det finns tyvärr människor som anser sig ha rätt att kränka andra människor. De tror sig veta bättre. Hela problemet är väldigt komplext, tycker jag,och det finns inga svar som gäller hela vägen.

Föräldrar kan iex ofta tro att de fostrar sina barn till bra människor och för barnens bästa, men ser inte att de kränker och sårar. När jag växte upp var bestraffningar normen. Nu finns lagar mot aga, tack och lov.

Ibland hjälper bara en sak; att ta avstånd, bestämt och konsekvent, för att kränkandet skall upphöra.

*93  Jag skrev inte att jag vet att blockeringar, smärta etc har med något annat att göra….jag skrev att jag tror att det kan vara så ibland.

Är lätt att "fastna" i en orsak som sen kan visa sig ha en helt annat orsak än vad man först trodde. Att det kan ha med något att göra som kanske inte alls har gett någon direkt känsla tidigare för att man har tryckt undan den.

En liten liten del beror på i mitt fall min pappa. Men inget som säger att det måste ha just med barndommen att göra. En förälder har man hela livet både som tonåring, ungdom och vuxen. Och visst finns det saker där som påverkar mig ganska mycket i dag men finns mycket annat som inte har med min pappa att göra också. Och ibland är det svårt att hålla i sär vilka känslor som hör ihop med vilken händelse i sitt liv.

Gaiatri: Ja precis, det var den förståelsen jag menade också och den jag ofta letar efter då andra kan tro att jag försöker förstå med huvudet.

Angående barnuppfostran har jag inte så mycket att säga egentligen…har aldrig tagit hand om ett barn.

Men man kan ju tänka sig från sin egen uppväxt och jag har nog egentligen kommit till många insikter då jag på grund av mina föräldrar fått göra och tänka ut det mesta själv.

Delfinen: Minns man inte händelsen efter att man funderat så är nog chansen stor att det har skett under de tidiga åren varifrån man inte så lätt kommer ihåg. Har för mig att det är upp till tre års ålder.

Helt säkert ligger en del av dina känslomässiga sår hos något som har med din pappa att göra, och det kan vara sådant du inte minns så tydligt.
Den till synes mest oskyldiga saken kan vid tillfälle ge spår hela livet. Varför jag antar att förälderskap är så pass svårt och att man behöver vara hel själv för att få hela barn så att säga.

Jag har sett något som hade med din pappa att göra, innan du skrev inlägg #96 så det förvånade mig inte direkt…jag valde att inte se tills du öppnade dig för det.

Nidlo….tror att dom flesta här har förstått att en del handlar om en av mina föräldrar då jag deltar i tråden. Är ju det den handlar om….kärlek till sina föräldrar så att du har sett det ser jag inte som något konstigt.

Däremot skall jag inte förneka att jag är lite nyfiken på vad det är du tror du har sett som har med min pappa att göra *L*

Man kan minnas händelser men då man är fast besluten att dom känslor man har beror på något helt annat så kan det vara svårt att kunna/vilja  se/känna/inse att det kan bero på något annat än det man tror. Att man lever för nära nutid och fokuserar på det så man blir blind för att dom känslor man tror beror på något som nyligen har hänt faktiskt kan ha grogrund i något som hände för många år sedan….något när man tänker på det tycker är en så pass liten grej att det inte kan vara det man reagerar på.

Det handlar inte om att inte minnas, det handlar om att ha tryckt undan känslor, att inte minnas själva känslan, kanske inte ens minnas att orsaken till att man har tryckt undan känslan är för att ljus då det hände var för smärtsamt vilket blir reslutatet att man senare tyckter den händelsen är  en baggis.

#98:

Ett barn sitter i en röd pulka, pappan drar pulkan och det skakar då och då ganska rejält så att barnet blir illa till mods. Pappan flinar lite och tycker sig se det roliga med saken…barnet blir otryggt i sin röda pulka. När de kommer hem igen tänker pappan efter och förstår att det nog inte var så bra gjort endå, att dra pulkan över alla gupp så att barnet fick en otrygg färd. Men han "gör ingen grej" av saken…

Jo som du skriver är det ju såret som är det som smärtar, inte pulkfärden. Buddha menade visst att man inte skulle bry sig om var pilen som sitter i kroppen kommer från, utan att man ska lägga vikt på att få bort den.

Nidlo…. Du säger först att du har sett något som har med min pappa att göra…..när jag frågar vad det är du har sett börjar du prata om en röd pulka…..förstår ingenting…..

Är det vad du menar att du har sett som gäller min pappa? Att jag skall ha suttit på en röd pulka som han har dragit? Vill du med det säga att du är synsk eller vad?

#100: Berättade vad jag fick se i mitt huvud tidigare. Om det har hänt…det kan inte jag svara på…

Nidlo….finns inget av det du har sett som stämmer. Har aldrig ägt en röd pulka…..har aldrig blivit dragen av min pappa i en pulka överhuvudtaget.

#102: Okej, men har du "dragit ur pilen ur kroppen" då? Eller hur känns det.

Nidlo….hur det känns? Kring vad?

#104: Kring de känslomässiga såren du skrivit om. Undrar lite här om du "drog ur pilen ur kroppen" (se #99), eller om du kanske fastnade kring varifrån den kom

Nidlo…..såren kommer jag alltid ha med mig. Både dom från min pappa lika väl som såren orsakade av alla andra händelser i mitt liv.

Den enda förändringen är att jag nyligen har börjat kunna se och förstå att där finns mycket mer än vad jag haft en aning om och finns nog mycket mer att jobba med än vad jag ens vet ännu. Men längre har jag inte kommit. Däremot vet jag inte om orsakerna är dom jag tror, vilken årdning jag skall placera dom eller graden av behov av att möta dom. Men det kommer om det kommer i annat fall får det vara. Går inte direkt och grubblar, är deprimerad, tycker synd om mig själv, tappat förmågan att kunna skratta och vara glad….så det kunde vara värre

En vän sa till mig att såren läker och blir ärr…så skönt att du kan vara glad trots allt.

Måste jag kunna vara också. Men önskar att jag kanske kunde vara lite mer allvarlig ibland. Lätt att det till slut blir en bra flyktväg och att man lurar sig själv också.

Tycker nästan det börjar handla lite för mycket om just mig nu.

Tråden skapades ju för att få en diskusion om man var tvungen att älska sina föräldrar. Inte analysera mina specifika relationer till just mina föräldrar. Är inte riktigt bekväm med att det har blivit så personligt riktat och stå i rampljuset *S*

Tycker  vi går tillbaka till trådskaparens fråga.

#108: För min del behöver vi inte fortsätta om just dig. Som sagt, är man glad och mår bra så kanske det där andra inte spelar så stor roll.

#87: Du skrev:

"Jag skrev nej till det han säger att det finns en absolut sanning."

Men du gör det ändå med en slags auktoritet som antyder att ditt nej är en absolut sanning. Varför? Du säger emot dig själv här..

/Magica

Om det bara finns relativa sanningar, till vad är de relativa?

Nidlo.

#110 Det gör jag definitivt inte. Det finns ingen absolut sanning för det finns inte bara ett synsätt. Om det bara fanns ett synsätt som var starkare kanske man skulle kunna kalla det för absolut - men det finns inte. Ingen och inget kan se alla synsätt samtidigt, eftersom som motsätter varandra otroligt mycket, väldigt ofta. Jämför det med politik. Du kan omöjligtvis vara socialdemokrat och Moderat på samma gång - för deras åsikter går inte ihop. Och enligt den enas perspektiv så fungerar inte det som den andre säger. Och så är det med "sanningar".

#111 Dig själv. Din omgiving. Ditt tyckande. Andras tyckande. I förhållande till andra saker.

#112: Men om du säger "nej, det finns ingen absolut sanning." Då är ju det din absoluta sanning.. alltså det blir en motsägelse.

Geru: Kanske har du mer rätt än du vet…då du skriver att "ingen och inget kan se alla synsätt samtidigt".

Vad är detta inget? Och var finner man det.

Om alla sanningar förhåller sig till detta inget betyder det att den så kallade absoluta sanningen och ingenting är samma "sak".

Ta bort alla relativa sanningar och det absoluta finns…och finns inte på samma gång.
Lägg ihop alla relativa sanningar, och alla motsägelser, och de bildar tillsammans noll…för de tar ut varandra.

Magica: Motsägelsen som är = noll. För att det absoluta skapas och i detta skapade finns något som säger att det absoluta inte finns.

#133 Det är ingen absolut sanning - det är ingen sanning att det är så. Det är samma sak som en fråga om gud i så fall, vilket är extremt barnsligt gjort tycker jag.

Utan relativa sanningar så finns absolut ingenting. Men så finns också den relativa sanningen i om det är inget där, eller om det är något där som man inte kan se bara.

Hur du än vrider och vänder på det finns det alltid olika synvinklar - precis som med det här om att det finns en aboslut sanning, eller inte. Det är olika synvinklar. Så hur mycket du än försöker disskutera, eller försöker använda retorik som folk som tror på gud använder, eller om du bara drygar dig, så spelar det ingen roll. Allt det du gör är synsätt. Och allt det du gör bevisar bara det jag säger. Att den vi ens diskuterar detta är ett bevis på det.

#115: Det är inte min mening att verka dryg, utan att föra en intressant diskussion.. syftet när jag argumenterar är alltid att växa och lära.

Jag menar bara att om man säger nej det finns ingen objektivitet (eller absolut sanning) så är ju det påståendet i sig ett påstående som förutsätter objektivitet. Kan det då inte vara så att det både finns objektivitet och subjektivitet? Måste det alltid vara antingen eller?

#114: Du skriver:

"Motsägelsen som är = 0. För att det absoluta skapas och i detta skapande finns något som säger att det absoluta inte finns."

Jag tänker att det absoluta inte är något som skapas (även om man ju kan se det så eftersom det på ett sätt är det absoluta vi manifesterar genom materien) men det absoluta är det som redan är och som alltid har varit. Därför (enligt min mening) så blir inte det absoluta noll utan det är det som är och det som är det är - alltså ren objektivitet. Den som kan se det absoluta kan alltså se objektivt.

I kärlek/Magica

#116 Objektivitet är inte en absolut sanning. Det är när du själv försöker dömma något så objektivt som möjligt - men det betyder inte att det blir en absolut sanning ändå.

#115, Geru: Jag tycker inte att det är ett vidare fint sätt att anklaga den andre människan i diskussionen.

Och det du egentligen gjorde nu var att bevisa; "Och allt det du gör bevisar bara det jag säger"

Att du ser dig ha den sanningen du säger inte finns…

#116, Magica: Självklart finns det objektivitet! Redan när man kommer på att man tolkar världen genom sin egen hjärna förstår man att objektivitet är att se utan förvrängande glasögon.

I kärlek/Nidlo.

#118 Anklaga någon? Jag har inte anklagat någon - jag har skrivit vad jag tycker, helt enkelt. Du missar ju vad jag menar så.

#117: Jag utgår från att det absoluta är detsamma som enhet när jag resonerar om det här, och om alla är ett så smälter allas subjektiva synsätt ihop till ett i det absoluta och bildar där en objektiv sanning (som alla har tillgång till), men som kan vara svår att se i det relativa eftersom vi här har subjektiva uppfattningar.

Du säger att objektivitet inte är absolut sanning.. vad är då objektivitet om inte sanning?

I kärlek/M

#120 Ah. Mer flum alltså. Då drar jag mig ut ur den här konversationen, eftersom du inte kan beskriva HUR du hade tänkt dig att det ska gå ihop. Objektivitet är ett beskrivande av saker utan att ta sida. Det är ingen sanning. Det är ett av dom bättre synsätten för en fungerade värld, men knappast en sanning.

Absolut betyder fullständig, eller komplett. Vilket inte är någonting som går att anförskaffa sig.

Lycka till i framtida diskussioner.

En absolut sanning kommer inte finnas, kan inte finnas, och ska banne mig inte finnas heller - vilken makt det skulle betyda för dom som har den i så fall. Turligt nog är univserum konsturerat så att det inte finns sådana saker i det, utan bara i människors fantasi och i deras vilja att dominera andra.

#121: Okej, vi ser olika på saken..

I kärlek/M

#122 En av anledningarna till varför det inte finns en absolut sanning. Det skulle betyda att alla tolkar saker på samma sätt, att alla känt samma känslor, att alla upplevt samma saker. En gud, kort sagt.

#123: Men det är ju enhet jag utgår ifrån när jag diskuterar :D

#124 Men det finns inget sådant. Och kommer aldrig finnas något sådant. Att man kan tro att alla kan bli en enhet är något som bara människor kan komma på, för bara människor är medvetna om sitt eget ego.

#119: Då tycker vi helt olika i så fall…om det är vad du tycker, att du tycker.

#121: Här anklagar du uppenbarligen igen. Ska jag behöva citera dina anklagelser för att du ska förstå?!

I kärlek/Nidlo.

Geru: Nu har du ett PM som du kan läsa så kanske du ser vad jag menar i inlägget ovan bland annat.

#127 Du har fått ditt svar.

#128: …och jag har svarat. Resten tar vi väl privat om det finns mer att säga

När jag var liten hade jag inga föräldrar som brydde sig om mig så jag fick flytta till andra föräldrar

Trots detta tycker jag inte illa om mina föräldrar. De kan vara irriterande ibland, men att säga att jag hatar dem eller tycker illa om dem är fel.

De är mer eller mindre som en av de dära kompisarna man ibland har kontakt med.