Verklig kärlek sorterar inte
Vad jag så ofta har lagt märke till den senaste tiden
är att det pratas så mycket om vilka människor
vi borde rensa bort ur våra liv.
Toxiska människor.
Narcissistiska människor.
Människor med låg vibration.
Människor som dränerar oss på energi.
Människor som inte längre matchar vår frekvens.
Det är något jag ständigt och jämt läser om och hör,
framför allt i nyandliga sammanhang.
Att vi ska skydda vår energi
och värna om vår inre frid.
Sluta ge vår tid åt människor
som inte förtjänar den.
Och framför allt ska vi lära oss
att känna igen alla dessa människor
som vi tydligen inte längre ska ha i våra liv.
Men jag undrar,
när började andligheten handla om
att sortera bort människor?
Och när blev vår egen inre frid
så beroende av hur andra människor beter sig?
För min erfarenhet säger
att det snarare är tvärtom.
Att ju större min egen inre frid är,
desto mindre upplever jag andra människor
som allt det där.
Och det jag upplever hos andra
kan lika gärna vara stress.
Rädsla. Och osäkerhet.
En människa som är överväldigad.
En människa som inte vet hur hon ska uttrycka sig.
En människa som reagerar utifrån gamla erfarenheter
som jag inte vet någonting om.
Och ibland kanske det inte ens handlar
om den andra människan, utan om mig.
För även jag har blinda fläckar,
fel och brister.
Kanske är det jag som är trött.
Jag som är rädd.
Jag som har blivit påmind om något
som fortfarande gör ont.
Kanske läser jag in något som inte finns där.
Kanske reagerar jag på något som den andra
över huvud taget inte menade.
För ingen människa är perfekt.
Och därför känns det så märkligt, det här.
Att det pratas så mycket om medvetenhet.
Om kärlek. Om att se bortom egot.
Om att förstå att vi alla är ett.
Samtidigt som vi blir allt bättre
på att dela upp människor så här.
Men den andliga vägen leder oss inte dit.
Till att sortera bort människor
eller att kategorisera dem så där.
Utan snarare till att se bortom
alla de föreställningar vi har om varandra.
Till en allt djupare förståelse
för vår egen mänsklighet.
Och därmed också för andras.
Till insikten att om jag inte klarar av
en annan människas energi,
så är det inte för att hennes frekvens är för låg
eller för att hon dränerar mig på energi.
Utan för att min egen inre frid
inte är tillräckligt stabil.
För att jag själv inte är i harmoni.
Och ju djupare den insikten blir,
desto större blir den kärlek inom mig
som inte kräver att någon annan
ska vara annorlunda för att få finnas.
Den kärlek som inte ser en värld
full av människor som behöver sorteras bort.
En kärlek som ser andra människor
som människor.
Precis som jag.
Ååååå, och mmmmmm. Precis så ❤️.
Det finns inget som lurar en människa mer än hennes egen osäkerhet och som gör att hen vänder sig ut och bort ifrån sig själv - i tron om att slippa göra fel……
För visst är det så vid den första anblicken att det är andra människor som skjuter pilar - och som sårar och som är egoistiska prakt arslen……
Så länge jag inte vågar vara autentisk, ärlig och rakryggad….
När jag inte vågar stå ut - med mig själv
i rädslan över att förlora något/ någon som tas för att vara viktigt…för mitt ego.
Det är ingen häftig mystisk eller glänsande resa att klä av sig alla sina masker. Den är varken tjusig eller heroisk. Sett ur en yttre synvinkel är det nog mer - aningen skandalöst att - visa sig så svag.
Det är få som funnit styrkan i sin svaghet, eftersom den sällan eller aldrig har utmanats……..
🩷
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
"Och det jag upplever hos andra
kan lika gärna vara stress.
Rädsla. Och osäkerhet."
Amen på det!🙏
Jag tänker faktiskt på Jesus här…hur han ska ha sagt uppe på sitt kors…om de som satte honom där…"Förlåt dem, de vet inte vad de gör."
För de flesta människor vet inte vad de gör när omedvetenheten tar över…och hen blir stressad, rädd och osäker.
"Vi är inte våra handlingar."
Kanske är det just så, ändå..😊
#1:
Ja, precis! 💚 Och så länge vi inte vågar möta vår egen osäkerhet och vår egen svaghet är det så lätt att lägga orsaken till vårt obehag hos andra. Att börja se sina egna rädslor, reaktioner och föreställningar är inte alltid så bekvämt, men det förändrar också hur vi ser på andra människor. Tack för din reflektion! 😊
#2:
Precis 💚 Det är nog just det som är så viktigt att komma ihåg, att vi kan ta ansvar för våra handlingar utan att för den skull göra dem till vår identitet. Håller helt och hållet med dig 😊
#0:
Att "rensa bort" alla som är svårhanterade är en flykt från livet och det är vad man kan kalla att möblera om i det yttre. Men människor med ett andligt medvetande möblerar om i sitt inre. De betraktar det som en utmaning att stå stadigt i sitt inre när det stormar i det yttre.
Jag tänker då på Castanedas böcker, när Don Juan sa att en krigare söker närheten av "de små tyrannerna". Enligt Don Juan är små tyranner inte fiender att hata, utan den största gåvan en "krigare" (andlig sökare) kan få. De tvingar människan att utveckla disciplin, tålamod och kontroll. De visar exakt var man har sina svagheter och reagerar impulsivt. Genom att lära sig att inte ta tyrannens beteende personligen förlorar man ingen egen energi.
Det kallar jag att möblera om i sitt inre och det är precis det som människor med ett andligt medvetande gör.
Tack för era kloka vinkligar. 💚
Tänker att livet mäts inte i dagar eller år.
Man har mycket att lära och ibland känns det som man kör fast. Man hamnar i ett sorts limbo, med sig själv.
Krigaren som Condor skriver om, är ett väldigt bra exempel.🙂
- Redigerat 2026-09-28 21:36 av Gråeld
#6:
Det är en del av vägen, att ibland köra fast. Vägen är inte en rak asfalterad motorväg, utan leder över stock och sten. Men det är just genom det som man lär och kommer till insikter.
Starta ny diskussion