Jag kom just att tänka på Krishnamurti och på hur han brukade säga att vi måste överge alla färdiga läror och göra oss fria från alla de röster som talar om för oss vad vi ska tro, hur vi ska tänka och vad vi ska se.

För så länge någon annan talar om för oss vad vi ska se, ser vi inte längre själva. Vi ser det vi har blivit tillsagda att se.

Och det fick mig att tänka på alla dessa röster inom den nyandliga världen. På människor som kommer med budskap de anser att vi behöver höra.

Och så att vi verkligen ska ta emot vad de säger ger de sina budskap en högre, andlig auktoritet. Det är inte de själva som säger det här. Nej, det är Jesus, Maria Magdalena, Buddha eller någon annan som talar genom dem. Så att vi ska tro dem, följa dem och göra vad de säger.

Jo, faktiskt. Tro det eller ej. Jag har till och med hört människor som påstår sig kanalisera Buddha.

Det lustiga är bara det, att det han påstås säga, aldrig är det han verkligen sa och stod för. Men desto mer stämmer det överens med vad den som ”kanaliserar” själv tror på. Med hennes egna föreställningar och hennes egen bild av världen. Budskapen förändras liksom beroende på vem som ”tar emot” dem.

Och borde inte det få oss att stanna upp och fråga oss vad det egentligen är vi lyssnar på?

För när vi lyssnar på någon annans budskap är det fortfarande den människans bilder, symboler, tolkningar, föreställningar och projektioner vi tar emot. Oavsett vem hon påstår att orden kommer ifrån.

Och varför skulle vi behöva ta över någon annans föreställningar om verkligheten, när vi faktiskt har förmågan att själva se?

För den förmågan har vi faktiskt alla.

Att själva börja se. Med egna ögon. Utan att någon annan står mellan oss och det som är.

Det är det som kallas direkt perception.

Klart seende, med andra ord.

Förmågan att möta verkligheten direkt. Utan filter. Innan ord, tankar och tolkningar.

Att vara i ordlös klarhet. Att veta innan tanken vet.

Innan någon berättar för oss vad det är vi ska se.

Och det är också det som är meningen. Att göra oss fria från alla färdiga svar. Från det vi har fått lära oss att tro. Från andras annans tolkningar, föreställningar och berättelser, så att vi själva kan se.

Det var också detta Krishnamurti ständigt återkom till. Att ingen andlig auktoritet kan leda oss till sanningen. Ingen guru. Ingen lära. Ingen tradition. Inte ens han själv.

Så hur skulle ännu fler budskap från ännu fler påstådda auktoriteter kunna göra oss fria?

De håller oss ju kvar i precis det Krishnamurti varnade för. Tro i andra hand. Att ta över någon annans föreställningar i stället för att själva undersöka. Det är det som gör oss till andliga slavar, utan eget seende.

Men direkt seende är något helt annat.

Det är vår egen omedelbara kontakt med verkligheten. Vår egen klarhet. Vår egen ordlöshet.

Och när vi ser, finns där inget budskap som vi måste acceptera, ingen lära som vi måste följa och ingen auktoritet som vi behöver underordna oss.

Klart seende behöver ingen kanal. Ingen avsändare. Ingen mottagare. Ingen röst. Ingen gestalt. Ingen berättelse.

Kanaliseringens berättelse förutsätter däremot allt detta. Någon som talar och någon som lyssnar. Någon som skickar och någon som tar emot. Ett jag och en annan. En relation mellan två.

Det förutsätter separation.

Klart seende däremot har inget språk, ingen röst, ingen gestalt och ingen berättelse.

Kanalisering kommer genom språk, har en röst, en gestalt och är en berättelse.

Klart seende är tyst. Kanalisering är verbal.

Den andliga friheten börjar inte när vi hittar någon som äntligen kan berätta för oss hur allting ligger till. Utan när vi inte längre behöver någon som gör det.