Vi har själva valt att uppleva och erfara dualiteten, gott, ont, bra, dåligt. Därför har vi själva valt att glömma för att kunna uppleva och det vi upplever är ändå bara en prick i evigheten.

Du har hela universum i dig eftersom du är universum. Du är allt och allt som finns är till bara för dig <3.

Så vackert, tack Jesper 

Finns inget vackrare, än helheten.

Tack för reflektionerna!

Om det är ok tar jag dem till mig så jag också kan fundera lite. Det är spännande och goda tankar.

Kram

Självklart  Du får till och med fundera med mig om du vill 

Det var bland annat meningen med tråden!

Om vi nu är universum och själar som är i kroppar för att lära oss. Då funderar jag på allt annat.

Allt skapar en helhet. Allt vi gör och allt som finns. Det köper jag. Allt strävar efter harmoni och det kan vi se att när vi försöker styra moder jord sätter hon emot. Det ska råda harmoni.

Det jag trots allt har jobbigt med att förstå samtidigt som det skrämmer mig (kanske därför jag inte ska förstå just nu) är att utanför allt. Utanför och på det högre planet där våra själar bor egentligen. Jag har förstått att vi har en uppgift här på jorden. Vi ska lära oss något för att sedan nå ett mål. Vad är det målet. Kommer vi alltid att komma tillbaka till kroppar? Varför har Universum skapat detta och på detta sätt?

Vad är meningen med att vi ska gå igenom allt, sorg, ont, glädje och så vidare?

Varför kan vissa personer prata med andar och känna energier?

Det är så mycket att fundera kring.

Tänk om vi kunde träffas och diskutera "in real life"

Maria, det är väl inte omöjligt att träffas och diskutera? En bra idé tycker jag!

Skapa en tråd där du föreslår ett möte eller tom att starta en diskussionsgrupp och skriv vad du vill att diskussionsgruppen ska ta upp. Man kan ha olika teman var möte. Om inte du gör det, kanske jag gör det i framtiden….låter kul!

Var bor alla? Är det praktiskt möjligt?

Det är möjligt!

Jag har arrangerat träffar (med ett annat forum) några gånger i Helsingorg där jag bor.

Vi träffades 8-10 personer som kom från olika orter i norra Skåne.

Vi var i en lokal på mitt jobb, men man kan säkert också vara hemma hos någon som har plats att ta emot en grupp.

Nu i sommar kan man vara ute…

Allt är möjligt om man bara vill

Jag kommer att bo i Stockholmsområdet från och med Juni, och anordnar gärna träffar! Jag har ordnat träffar i andra syften förut (shamanska och häxiga träffar) och det har varit mkt lyckat. Man finner underbara vänner till på köpet

Förlåt till Niklas för att vi kapat tråden, jag skapar en ny om detta ämne!

Det är ingen fara.
Själv känns det som att jag inte riktigt vet var jag bor, och ska bo. Funderar på att åka till Sverige runt julen. Men kan lika gärna bli tidigare, eller senare. Inte heller vet jag var jag hamnar då… Framtiden känns oviss.

#5

Det du beskriver, har jag sett som nästan omöjligt att förstå. Varför man är här, och bråkar med sig själv. Dock som jag skrev lite i första inlägget, så är man nog här, för att det är så det är. Det här är själarnas rike. Vi är här, man är själ. Som jag kom fram till, så när jorden, universum och det fysiska skapades, då behövdes också någon helhet. En kroppsdel, är ju en kroppsdel, men för att hela kroppen ska kunna vandra runt, så finns det något som samordnar allt. Då kom själen. Ingen själ, ingen kropp. Ingen kropp, ingen själ. Kropp, själ. Själ, kropp. Det är liksom inte; Jorden finns, sen kommer det själar till jorden, och vandrar på den. Inte egentligen. Varför, undrar jag då? Kanske så är det själar, och jorden vandrar runt själen. Något som jag inte riktigt greppar.

Som att när man känner att allt är ganska meningslöst. Man undrar varför man inte stannade kvar i andevärlden. Också tittar man upp, och ser en söt liten hund…  På spårvagnen. Eller, kanske en vacker solnedgång? Där finns i alla fall insikten för mig, varför man gör detta. Den är ordlös… Och ganska snabbt så börjar jag fråga mig igen. Men om man är i alltet, då borde det ju vara så mycket vackrare än en solnedgång. Men solnedgången är allt! Därför är man här. För att det är här, det är. För mig funkar inte riktigt, att se att man är här för att lära. Det är ju ett sätt, att se på det. Men det finns väl nåt mer? Eller? Kanske inte. Det här kanske är allt. Jag kan inte acceptera, att man är här för en expansion, för att öppna för lyckan. Lyckan ligger väl i att vara lycklig. Så ja, återigen… Varför? Lite jobbigt är det ju, när man förlorar den där insikten, då man äntiligen förstod. Det är ju svårt att se in i datorn, och känna, aha, jag är här för datorn, för den är så vacker. Den är ju mer en plastbit. Hmmm. Som får liv, inom en………. Som får liv, ja, hur får plastbiten liv? För att jag ser på den, med livfullhet! Plastbiten lever inte. Jag lever, och ser plastbiten. Och först då, när jag ser den, så… Vadå? Den lever inte direkt. Den mer vibrerar.

Vad målet är. För mig kommer livsglädjen, när jag kan se något vackert. Inte egentligen bara med ögonen. När man känner den där kontakten. Den som man sedan saknar, när den inte finns. Den som säger, att jag vill inget annat än att finnas här, i denna stund, och vara den jag är. I upplevelsen, i det vackra. Det som får en att glömma allt, när strävan stannar, och man blir den som ser, vad den tacksamt bad om att få se, för en stund. Har du känt det så nån gång, Maria? Nånting som får dig att glömma allt med andar, själar? Kanske ligger delningen i, att se andevärlden som nånting att komma till. Och ifrån. För då, när man ser det så, vilket jag gör största delen av tiden. Då deltar man mer i sig själv, än i världen. Sen kommer tvekan. Hur ska jag veta? Men man kan ju alltid fundera… Se vad som händer.

Ibland har jag något jag känner finns där framme, som jag vill fram till. Vet inte riktigt vad det är. Det är då det kan bli knepigt att skriva. Eller något annat. Man vet att något vill hända, man vill nå nåt. Man sträcker sig! Tar i. Får ont i huvudet. Försöker slappna av. Springer mellan hinder, krockar. Och får oftast ge upp…  men vem vet, en annan dag kanske? :)

Jag tror man stiger ned på jorden i stora grupper av själar. Man ser fram emot äventyret här nere tillsammans. Man har säkert levt ett flertal liv tillsammans i olika konstellationer och prövat flera olika roller.

När jag tittar ut genom fönstret och ser min sextonåriga dotter komma hemcyklandes på gatan med sitt blonda hår fladdrande för vinden ler jag stort. Hon tittar upp mot vårt fönster, ler och vinkar till mig. Jag känner kärleken omsluta mitt hjärta och tårarna tränger fram under mina ögonock. - Gud, vad jag älskar dig! utropar jag och snurrar i väg från fönstret. Vill inte att hon ska se mig tårfylld men kärleken är så stark att jag inte kan hindra reaktionen. När hon kommer in genom ytterdörren och kramar om mig i hallen vet jag varför jag är här på jorden. Jag är här för att njuta av kärleken till min familj och mina vänner. I min värld finns inget som är större.

Jag får gå genom sorger och prövningar med dem jag älskar och allt detta stärker våra själsliga band. Jag tror jorden är äventyret och upplevelsernas planet. Här får vi bland annat chansen till hudkontakt och god mat. (Kommer sakna kaffet och ciggen).
Vet inte om man kan äta och kramas i ett själsligt tillstånd?
Om resten av gruppen gick ned till jorden och man själv valde att stanna kvar på andra sidan skulle man nog snart be att få komma hit och vara med de andra. 

Lena, vad fint…jag blir alldeles rörd. Det lustiga att det tar upp två ämnen jag funderat att skriva om…återkommer kanske i nya trådar.

Jag förstår din tanke Niklas - min tro är ju att det är jag - min Själ - som skickat mej hit, och ibland undrar man varför i hela världen då. Vad ska detta vara bra för?

Jag försöker acceptera att jag inte förstår utan gör som du njuter av det som går att njuta av. Tids nog förstår man nog.

Trulig, det låter klokt. Att acceptera det man inte kan förstå och bara njuta!

Som du säger, så tids nog…när man är redo för det, när det är dags, då förstår man nog.

Vi tror nog ofta och föreställer oss att Själen har ett högre syfte med att komma hit. Vi funderar på vad det syftet kan vara och har ibland aningar om att …vi skall lära oss, att vi skall minnas, utveklas genom personligheten…o.s.v.

Tänk om det bara är så enkelt oskyldigt att det liv Själen vill, är Kärlek och Lycksalighet!

Tack för era tankar.

Ska försöka ta till mig, om att det är att acceptera att man inte förstår, och att man nog förstår när det är dags. Är väl ingen idé att tvinga fram saker… Är väl där huvudvärken kommer, som jag känner ibland. Dock så är det givande att fundera ibland, har jag märkt, för om man inte funderar i cirklar, så verkar insikten kunna komma.

Det Peter skriver i #14, har jag svårt att acceptera. För det kraschar i tanken, att man skulle behöva gå genom smärta för lycksalighet. Som jag nog har skrivit. Kanske är det så, att det är något man får acceptera. Eller att när man lär sig acceptera det, och annat, fullt ut, så kanske man har nåt lycksalighet? Det kanske är ett tillstånd där man har lämnat sina frågor. Utan att man på nåt sätt bortser från dom.
Är väl något man får ta del av nån gång…

Man kanske inte måste gå genom smärtan? Det är kanske nåt man gör tills man inser att man inte behöver det…?

Jag borde nästan sluta tänka nu, för ett tag… 

"Man kanske inte måste gå genom smärtan? Det är kanske nåt man gör tills man inser att man inte behöver det…?"

Niklas! Där tror jag du är mitt i prick!!

Tack Trulig 

(men jag har fortfarande viss huvudvärk, av alla dessa tankar, och funderingar) 

Frågan är kanske mer hur man förhåller sig till smärtan och det jobbiga man går igenom?!

En föreställning är nog att vi tror att smärta och lycksalighet är låååångt ifrån varandra!

Lycksalighet Är i gunden det man erfar, medan smärta är något man upplever.

Det betyder faktiskt att man mitt i smärtan kan vara lycksalig!

Jag vet inte vad jag ska säga…. Det är fantastiskt det ni skriver! Tack!

Niklas: jag skulle vilja lyssna mer på dina tankar. bara lyssna och reflektera.

Resande71: Den kärleken är så djup och härlig. Jag känner den ofta och jag bölar lika ofta som jag upplever den.

En sak jag tänker när jag läser allt är att så långt nere som jag är nu i mina funderingar och tankar måste ju göra att när jag kommer ut på andra sidan kommer ljuset och lyckan vara ofantlig! DET ser jag fram emot !

Kram

#19

Det du skriver nu har jag lättare att förstå, och acceptera.. Inte för att jag är någon att dömma.

#20

Har en känsla av att jag har funderat klart för nu. Hoppas att du fick ut något bra!

Niklas: Du skrev:

"Det Peter skriver i #14, har jag svårt att acceptera. För det kraschar i tanken, att man skulle behöva gå genom smärta för lycksalighet."

Niklas: Om du inte värderar så kommer det att landa.

Peter skrev: "Det betyder faktiskt att man mitt i smärtan kan vara lycksalig!"

Det skriver jag under på när som helst :)

Alltet inbebgriper precis allt. I alltet upplever man inte känslor eftersom där bara finns en "känsla" och denna "känsla" innehåller alla "jordsliga känslor". Den är lycksalighet :)

Vänligen/Magica

Magica.

Tack. Jag har en stillsamhet som förföljer mig… Har svårt att definiera den.

Niklas: Tack själv