Jag pluggade psykologi och mediterade samtidigt.
Jobbade därmed med min personlighet samtidigt som jag utvecklade mitt känsloliv.

Har inte testat varianten att enbart fokusera på det andliga så därför vet jag inte om man kan utvecklas personligt på denna väg.

Jag ser det som att den personliga utvecklingen och den andliga utvecklingen vävs in i varandra och är beroende av varandra. Dessa kan utvecklas både parallellt med varandra och/eller i perioder med fokus på den ena utvecklingen och sen med fokus på den andra.

Ofta tycker jag att när den själsliga utvecklingen tagit ett språng så måste personligheten integreras och följa med i den uppnådda själsliga medvetenheten. Själsenergin måste prövas och uttryckas i personlighetens miljö, dvs i den yttre världen.

Sen är det ju ganska vanligt att man följer själens inre utveckling under en tid när man är ganska isolerad från yttervärlden. Då blir det som du säger att man nästan glömmer personligheten… Därpå kommer då en period när man integrerar själslivet med personlighetslivet.

Esoteriskt säger man ibland att personligheten ska kunna fungera som ett instrument till själen. Vi behöver komma in under själens inflytande och kunna uttrycka detta själsliga inflytande i alla våra personliga relationer också.

Nu tänker jag… att känslolivet är en del av personligheten.

Tänker också att meditation utvecklar både andligheten och personligheten liksom allt i livet gör det.

Personligheten utvecklas för att anden och andligheten vill det!

Det är anden och andligheten som ser till så att personligheten utvecklas!

Och när personligheten utvecklas så är det genom och för att öka medvetenheten om det andliga.

Det låter helt okej det ni skriver, och jag hänger med. Men hur kan man få personligheten stabil, utan att stänga ned, och tvinga sig till saker? Antagligen hjälper meditation med detta. Trots det så har min personlighet varit riktigt ostabil ett tag. Jag har slängt bort saker som jag hade svårt att tro att jag skulle, har till och med kastat pengar… Men inte mycket alls. Små mynt. Jag har flyttat till Italien, och har här flyttat runt en hel del efter att ha blivit rånad över internet. Under lektionerna har jag blivit frustrerad, och låtit arg. Ingen större fara. Men det är ju en slags ostabilitet.

Jag har låtit detta ske, men under en slags kontroll. Medvetet låtit det ske, men inte gått för långt. Har tänkt att det kanske måste ske för utvecklingens skull. Att det är meningen. Nu börjar jag dock bli lite trött, för orkar inte så mycket mer svängningar.

Antar att det jag nu gör, är personlig utveckling. Det slog mig ganska nyss, att sedan i somras så är det personligheten som har haft störst fokus för utveckling. Dock så har jag kanske sett det som andlig utveckling, och haft fortsatt fokus där. Vilket nog har blivit något fel.

Det är väl så att allt är personlighet, och andlighet. Som ni är inne på. Men………… Varför gör den andliga utvecklingen att personligheten blir fruktansvärt ostabil?

För övrigt så släppte jag nog en hel del frustration idag. Har mått något illa, och i början av italienska-lektionen så blev jag yr, och började fundera om jag skulle svimma. Haha. Dock så känns det som att jag slutade kämpa emot italienskan. Hade lättare att lyssna på språket efteråt! Off topic.

Ett exempel på vad jag börjar tröttna på. Borde köpa en del kläder. Jag har självklart kläder, men skulle behöva köpa en del mer. Egentligen klarar jag mig med det jag har, behöver faktiskt inte mycket alls. Detta är väl på grund av den andliga utvecklingen. Ändå så borde jag ju kunna köpa mer, utan att bli ostabil. Bland annat så skulle det kunna bli så att jag kastar bort en del av det jag köpt. Trots att en del av mig ser att det inte är nödvändigt. Det skulle ju kunna främja utvecklingen att göra något sådant. Slänga ännu mer. Men nu vill jag stabilisera mig, och bli mer stabilt spontan. Måste jag låta ostabila saker ske, för att personligheten ska stabilisera sig? Eller borde jag tvinga mig till en slags stabilitet?

Niklas

När den själsliga utvecklingen går fort fram hinner inte personligheten med riktigt. Detta skapar instabilitet. Man känner sig kluven och vet inte vilket ben man ska stå på. Alla handlingar blir svåra då det kan vara svårt att särskilja vilken röst man ska lyssna till. Integration är ett måste för att du ska slippa höra två alternativ inombords. Själ, kropp och hjärna behöver liksom jobba åt samma håll.

En väg kan vara att lugna sig med de andliga övningarna en tid, tills man landat i sig själv. När man åter funnit stabilitet kan man ta upp dessa övningar på nytt.

Tack Lena. Det är en bra idé att lugna sig med de andliga övningarna. I alla fall så kan det vara en bra idé att ändra övningarna något. Har till exempel funnit en blockering i en del av kroppen, har för mig att det kallas för "baschakrat". Så i stället för att fortsätta med övningar som löser upp spänningar som skapas av denna blockering, så skulle jag vilja ha fokus mer på själva blockeringen.

Jag har kört väldigt hårt med andliga övningar ett tag, och ska ta det lugnare. Då börjar jag undra hur man gör för att anpassa de andliga övningarna efter vardagen…?

Niklas

Jag har läst om en beskrivning av "tomrummet" I Andlig Utveckling av Sanaya Roman som på nåt vis beskriver den fas man kan känna sig i efter/under den period man höjer sin energi. Den beskriver en fågel som flyger i en jetström, den ser ett högre flöde och vill dit. Den flyger från sin välkända bana och flyger mot den högre luftströmmen. Fågeln kanske kommer in i turbulens och virvlar runt innan den når dit den ska. Genom att lämna den välbekanta jetströmmen lär den sej mycket om sig själv. Den upptäcker mer om vad det är att flyga , och de förållanden som kan påverka dess flykt. Den lär sig att stabilisera sig och hittar till slut till den högre jetströmmen.

Jag har känt igen mej väldigt mycket i ovan. Fann tröst i det. När allt var kaos.

Det kan vara bra att jorda sig. Vara ute i naturen. Ha tålamod…(inte min grej direkt ;)

#2 För min del är även min fysiska kropp med i integreringen. Den har kapitulerat och startat om. Speglar känslolivet antar jag.

Trulig, det var en intressant beskrivning. Tack. Naturen vill jag till. Får se när det blir av.

Niklas

Jag ser det så som det beskrivs i #3!