Förstår inte riktigt hur du menar, men skickar ändå varma tankar och en go kram!

Hmm min spontana reaktion är om du kanske håller på att byter guide eller liknande? Har läst och hört att man då kan känna lite så som du gör i skiftet som blir.

Hur som, jag skulle i din situation försöka meditera och vara uppriktig mot både mig själv och mina "vänner på andra sidan" som jag kallar den andliga skara jag har runt mig. Både om hur jag känner och vad jag skulle vilja eller behöver för att våga vidare.

Jag kan förnimma din känsla när jag sitter här och jag förstår hur frustrerad du måtte vara.

Rent intuitivt; be om hjälp till din andliga skara du har runt dig, berätta med dina ord och dina känslor vem du är nu och hur du mår. De kommer inte pröva dig mer än du tål men det är är för att tänja ut din förmåga och din erfarenhet lite.

Stor kram och ljus till dig.

*sänder goda energier till dig*

#1

Tack för din kommentar.

Har tyvärr svårt att förstå vad jag själv menar.. Så är svårt att förklara.

#2

Tack, Skogshumblan. Jag vet inte om jag håller på att byta guide. Ingen guide jag är medveten om, i alla fall.

Försöker att meditera (och gör det) varje dag. Men det lossnar inte riktigt ändå… Börjar bli rastlös, och då är det svårt att meditera. Trivs med att göra sådana övningar, det har hjälpt mig jättemycket! Men just nu hjälper det inte riktigt ändå. Meditationen kanske får mig att inte falla tillbaka i gamla mönster, som skulle få mig att må så pass dåligt som jag gjort tidigare (innan i somras)… Då jag fick ett slags uppvaknande. Men nu är jag lika statisk ändå. Trots meditation, och andra liknande övningar.

Vara uppriktigt… Kanske är det så, att nån försöker säga åt mig att jag borde hitta någon som är som jag, i det sätt jag förhåller mig till saker. Kanske där spärren ligger… Men jag är så fruktansvärt envis… Jag vill inte dra på mig mer relationer, som skadar mer än det ger. Är så trött på det. Kanske där spärren ligger… Suck.

Så jag kanske borde hitta nån människa… Men det är ju så konstigt.. Ska man vara tvingad till det..? Att det är så svårt. Ska man behöva leta efter folk man passar med. Ja, kanske.

Ni får ursäkta min bitterhet. Men som vanligt vet jag vad problemet är… Men sitter fast i vilket fall.

Tack för er vänlighet!!

Vet du, jag tror att ditt problem delvis ligger i att du tror så mycket. Att du måste si eller så, eller att man ska ditten och datten.

Får en stark känsla av att du måste våga släppa på det här och visa din svaghet, be om hjälp till de du har runt dig i andevärlden.

Hur du ska vara eller göra ur ett rent mänsklig aspekt känner jag att du kanske ska släppa tills du vet var du själv är just nu. På banan är du iaf inte om du ursäktar.

Det känns som att det kommer bli bra det här OM du vågar visa dig svag, ber om hjälp och lyssnar inåt dig själv för ofta finns svaren där och spärrar löser upp sig när de ska.

Allt gott till dig, och jag finns här med ett lyssnande öra om du vill prata av dig mer.

Saken är den, att om jag släpper lös, då kommer jag börja skrika åt folk!!! Säga hur dumma dom är….. Hur dom slösar bort allt det dom får!! Jag blir så ARG, när jag ser hur folk beter sig. De fattar liksom inte….. INGEN förstår. Allt går under, och ingen bryr sig. Man är så upptagen med sitt…. renovera hus, åka skidor…. bla bla bla. Medan allt fruktansvärt man kan tänka sig händer. Och om nån behandlar mig orättvist, då blir jag inte oftast egentligen ledsen för mig själv…. utan blir så BESVIKEN att man inte ska kunna leva som människor…. Var lite j*vla vänlig nån gång…… F*n!! Vad är det för fel…. Man får ju hålla sig för sig själv…… Det är ju enda sättet. Annars får man vara på sin vakt, som att man är med några barnungar!!!!!!!!

På grund av det här håller jag mig borta från folk. Dels för att jag blir som en polis bland alla….. Eftersom att ingen ser efter nån annan. Inte på riktigt. Och dels för att jag riskerar att bli otrevlig, och ge folk vad de förtjänar. Vilket oftast inte är trevlighet….

Tyvärr är det dom goda som får ta smällarna. Det jag inte skriker åt dom som behöver höra det…

Jag vet inte om jag är mest arg, ledsen, eller besviken. Tyvärr… Och kanske delvis på mig själv.

Och hur ska man kunna träffa någon människa, när man känner så här?…

/ Niklas

Nej nej inte släppa lös åt folk eller visa dig svag åt folk, utan andligt vännen!

Förstår lite av vad du känner inför hur andra  beter sig och gör mot andra. Men jag tror att du och jag måste lära oss, ja alla människor, att hur andra lever- vem det än månne vara, så är det DEN människans val. Du kan inget göra mer än finnas för dem du har nära och runt dig som ber om din hjälp. Med varje pekfinger du pekar på någon med så pekar tre fingrar tillbaka på dig och harmoni du letar efter finns inte i dömande av andra. SÅklart ska man inte bara ta vad skit som helst eller acceptera den men man får lära sig sinnesrobönens innebörd, att göra något åt det man kan och kunna lämna det andra därhän. Annars mår man inte bra tror jag.

VÅGA visa hur sårbar, rädd och allt vad det är du upplever och känner nu för din andliga skara runt dig, det kanske är där spärren ligger? Att våga visa dig sårbar ö.h.t. även om de andliga vännerna vi har runt oss såklart ändå vet?

Niklas… du kommer på dig själv om och om igen att du är bitter… inte sant?

Bitterheten behöver frigöras. Förlåt de som inte förstår bättre och förlåt dig själv för att du inte har makten att visa dem vägen.

Alla har vi våra egna vägar att vandra. Han som åker skidor och renoverar har valt sin väg och du har valt din. Vill du inte åka skidor? Titta då inte surt på han som gör det. Gör det DU vill och gläds åt det!

Om du skriker argt till din nästa slår han dövörat till.

Om du ger råd till någon som inte bett om det, lägger du dig i hans liv…och han slår också dövörat till.

Få ur dig ilskan!!! I din ensamhet…

Du lär dig ACCEPTANS, TÅLAMOD och TOLERANS just nu.

De tre grundstenarna i den andliga utvecklingen.
Skitsvåra och oerhört jobbiga…

/Lena.

#0

Som jag uppfattar det när jag läser dina inlägg, så har det hänt otroligt mycket inom dig på kort tid.

När detta sen avstannar och du upplever det som att du sitter fast, så undrar jag om du kanske forcerar och vill mer,,

De här tysta stilla stunderna som kommer. Handlar egentligen inte om att saker och ting har stannat upp.

Det handlar om att informationen ska få tid att landa inombords och föda nya insikter.

Det blir så konstigt tyst inuti och sorlet från yttervärlden tycks exploder i ett kaos av förvirring,,,,

Det blir mer tydligt på nått konstigt vis och det väcker väldigt jobbiga känslor.

Acceptansen är en viktig nyckel, men kan vara väldigt svår att nå, när envisheten inom en sätter sig på tvären……

Men som jag uppfattar det du skriver nu, så har du snubblat ur dig själv,,, och börjat värdera andras egenskaper och värderingar,,,

I stället för att förlita dig på processen inombords.

Jag hoppas att du inte tar illa upp av det som jag nu skrivit. Men jag kände igen mig själv i dina inlägg och kunde inte låta bli att svara.

Skogshumblan.

Förstår och håller med om att jag inte borde bry mig så mycket andra… På det sättet att jag blir arg, och liknande. Men jag är inte en sån som lägger mig i andras saker, om de inte lägger sig i mina. Detta kan säkert ha att göra med ens grad av känslighet bland andra… Jag är otroligt känslig, för andras reaktioner, deras sinnestämningar. Detta tror jag har med personligheten att göra. Det är inget jag direkt kan få att försvinna. Men jag borde använda det till något bra, vilket jag också försöker göra. Kanske lägger jag mig i lite för mycket ibland… Men det går liksom av sig själv. Har en förmåga att vara inne och peta, när jag ser något orätt. Tycker att man ska kunna ha sin åsikt, och jag gillar att visa hur jag känner, och mina åsikter.

Att visa mig som jag är för andarna omkring mig, har jag nog inga problem med. Har lättare att slappna av bland dessa, än människor. Det är liksom bland folk det blir svårare… Och det verkar som att jag behöver kontakt med mänskligheten också.

Så kanske är det som du skriver, men det är bland människor, i stället för andar.

resande71.

Jo, som sagt. Jag borde inte bete mig illa kring människor, vilket jag heller inte gör. Jag undviker de jag inte kan vara kring, och gör mitt bästa kring de jag måste vara kring, men inte egentligen vill. Man måste väl ha en slags balans också? Man kan väl inte bara möta hårdhet med mjukhet..? Går man inte sönder då tillslut?

Jag har varit mästare på att låta andra såra mig. Sugit upp deras otrevligheter. Antar att jag börjar att sätta hårt mot hårt, för att jag är trött på att ta skit. Men går aldrig över gränsen. Är aldrig hård mot någon, utan anledning. Alltså, bara för att såra. Som sagt vill inte jag ha att göra med andras… krångligheter, och orkar inte ta fördommar längre. Kanske bygger jag in mig själv..

Försöker att rikta fokus på sådana jag har lättare att göra med. Men tyvärr så är den sortens personer inte så vanliga… Haha.. Vet knappt om dom finns. Eller jo, jag har lättare att vara kring äldre. Och mer andliga personer….

Kanske det är mig det är fel på. Önskar att jag vore mindre socialt känslig. Så mycket lättare saker hade varit.

Känner mig ganska accepterande… tolererande, och tålmodig. I jämförelse med allt jag uppmärksammar… Kanske uppmärksammar jag det dåliga, mer än det positiva…? Men vad är då det positiva..? Finner snart inget positivt bland människor. Men ändå behöver jag mänsklig kontakt. Det går tillbaka till att jag är bland fel sorts människor. Men igen… Vet inte om det finns felfria människor. Även om jag vägrar att ha att göra med sådana som ger mer negativt än positivt. Som inte uppskattar värme, och vänlighet. Kanske har jag för stora krav på folk..? Men orkar bara inte med problem mer.

rore.

Du har rätt. Saker händer hela tiden… Kontakter med människor kommer och går… Har flyttat… Jag kommer knappt ihåg hur jag var innan denna sommar. För ett halvår sedan. Det har hänt OTROLIGT mycket. Speciellt då med andliga upplevelser… Människor. Känns som jag har haft kontakt med fler nya människor under detta halvår, än under hela mitt liv… Och ändå känner jag mig ensam…. Det är bara det att… Alla människor jag trivs med, möter jag via datorn.

TACK för ditt svar, rore. Det säger SÅ mycket. Jösses.

Kanske vill jag att det ska hända saker hela tiden. Utveckling… Men om jag börjar hitta roten på en stark smärta, då borde jag väl fortsätta..? Jag vill liksom komma fram snart……

Hörde faktiskt en gång av en av mina guider, att jag skulle bry mig mer om vad som händer inombords än vad som händer på utsidan… Den meningen gav mig då ganska mycket, och tänker på den fortfarande ibland. Men man kan inte låta bli att bli ilsken….. Och det hamnar lätt på hög… Jag vet att jag borde ägna mig åt nånting…. Förbättra saker, heala… Ljusarbete…. Men man fastnar lätt i det negativa. Om jag bara kunde, jag vet inte. Göra något gott, och stort!!!!! Jag vet inte.. Rädda en hel regnskog eller så. Då kanske jag skulle bli nöjd ett tag.

Så bra att få kommentarer av er. Snurrar lite nu, men det uppskattas!!

/ Niklas

Vill ändå skriva, att jag saknar mänsklig kontakt, som jag trivs med. Känner mig bekväm i. Tror det är där den mesta smärtan kommer från.

Ibland undrar jag också om det ens är nåt fel… För ibland känns allt felfritt. Men det kommer stunder då det gör extra ont. Och det är den smärtan jag vill i alla fall förstå mig på…..!

/ Niklas

Hoppas jag inte förolämpar nån med mina inlägg. Jag är bara så här av mig… Och har svårt att hålla balansen ibland.

Nu borde jag sova. Även om jag blev för pigg och snurrig. Det är inte lätt… He he he.

Tack igen.

#11

Niklas!

" Och ändå känner jag mig ensam…. Det är bara det att… Alla människor jag trivs med, möter jag via datorn."

Jo, bakom skärmen här så är det ju mycket lättare att "vara", sig själv. Än vad det är där ute i verklighetens buller. Där vi påverkas av mer än bara ord.(kroppspråk, ansiktsuttryck, gester osv.)

För att inte tala om alla försvar som i alla fall jag burit på tidigare. Svalt ilskan och laggt på hög, pgav rädslan för att spy ur mig elakheter. För att jag tyckt att andra gjort fel, Att de inte förstod osv.

JAg dolde mitt sårade jag väl (trodde jag)

Samtidigt som jag inte gav mig själv tillåtelse att uttrycka mig.

Och de gånger jag gjorde det blev det så fel.

Jag tror absolut att vi behöver,,, nä, fel av mig.

 Det jag behövde. När jag stötte på dessa motstånd inombords, var just att öva på min sannhet. Att våga ta bladet från munnen och sätta ord på min ilska/sorg/ frustration.

Inte så väldigt smidig var jag den första tiden, men det gav ett gensvar inom mig som gjorde att jag vågade mig på att söka inåt och vilja behålla det jag funnit.

Bitarna inombors föll så sakteliga på plats och jag började känna mig Hel.

Tidigare tillsammans med andra så höll jag mig själv tillbaka, eftersom jag inte vågade sätta ord på sånt som störde mig och jag kände starkt att jag borde flytta till en obebodd Ö någonstans långt bort från andra människor….

Men i dag tror jag faktiskt att andra människor har väldigt mycket att lära mig,,, även om jag har haft oerhört svårt att ta det till mig tidigare..(trots att jag ibland känner motstånd mot detta påstående)

Den jagande ensamhets känslan som jag bar på….

Handlade väldigt mycket om att jag inte alls var i mig själv.

Niklas, om någon sårar dig ska du säga i från, för på det viset lär du den människan att uppmärksamma sitt dåliga beteende. Du sårar inte tillbaka genom att sätta upp en gräns där du inger respekt.

Jag har också haft helvetiska stunder/perioder i min utveckling. Har emellanåt gått igenom sk "ökenvandringar" då man bara väntar på att få komma fram till en oas. I dessa ökenvandringar ligger många onda känslor.

Jag håller med "rore" om att vissa gånger stoppar utvecklingen upp för att låta oss vila, sjunka in, reflektera och föda insikter. Det känns tomt och innehållslöst till en början.

Jag älskar insikterna som slår ned som bomber inombords och öppnar upp ridån för verkligheten. Nu vet man det inte bara, nu KÄNNER man det också!

När jag får mina tunga stunder brukar jag bara bejaka känslorna som kommer och går i detta.

T.ex: Nu känner jag mig avundsjuk/arg på henne eller honom och det är HELT OKEJ. Jag FÅR känna mig avundsjuk och arg. En stund senare är den känslan upplöst.

Det mest jobbiga i MIN utveckling har varit pendlingen mellan två olika känslomässiga tillstånd. I det ena kände jag mig fri, stark och oberoende.
I det andra kände jag mig svag, rädd och otillräcklig. Jag valde det starkare jaget om och om igen, men det svagare kom alltid tillbaka och drog ned mig. Till sist ställde jag mig frågan : vilket av dessa två ÄR starkast egentligen?
Svaret blev det svagare. Valde då att stanna kvar i det läget för att slippa kriga mer.

DÄR uppnådde jag balansen…

I umgänget med andra människor fick jag lov att tygla mig ordentligt och acceptera ytligheten. Jag var så djup hela tiden och blev till sist arg över att bara JAG var det. Nu håller jag klaffen och pratar väder och vind i stället. Det djupa överlåter jag HIT med människor som förstår och är intresserade.

/Lena.

Förstår din frustration över känslan av att vara där du är nu och den maktlöshet som kan komma.

Jag har inga kloka ord men en stark känsla av att det du står i nu leder till något gott då du som jag uppfattar att du gör, rannsakar dig, dina bakomliggande faktorer till att du är den du är i dag och hur det påverkar det du vill framåt.

"Glöm inte bort att älska dig själv med samma viklorslösa kärlek du vill visa andra kärlek" kommer som en hälsning från andliga vänner.

Stor kram till dig.

Kanske kan du hitta något som kan sätta ord på dina känslor i någon av artiklarna eller trådarna som handlar om "andlig ensamhet" här på AU ?  Det är en process som alla går igenom, så jag tror att de flesta kan känna igen sig i den känslan, antingen har man haft den , eller har den fortfarande periodvis.

Jag tycker att känslan av ensamhet kommer och går. Jag har iaf insett mer och mer att den främst har med mig själv att göra, det är jag själv som avskärmar mig från andra genom att ha föreställningar, önskningar etc om hur en relation " borde" vara. Jag tror att jag har skrivit i en annan tråd att så mkt kommer inifrån sig själv, sin SYN på saker, och ändrar man SYN så ändras hela upplevelsen.

Ofta kan man umgås med vem som helst, " ytlig eller ej", om man är trygg med sig själv. När relationer runt mig stör, så är jag ofta själv ur balans….

Jag tror också att , som Rore skrev, att så mkt har hänt dig på kort tid, och nu känns det som att du sitter fast - men ALLT går i vågor. Man kan inte rasa på framåt i samma takt hela tiden.Tillåt dig att vara i det här " tomrummet" en tid. Våga reflektera över din känsla av ensamhet. Bara inom dig kan du ju ändå finna svaren, så ha inte bråttom med DIG SJÄLV.

I Kina säger man " om du har skyndat, så måste du stanna upp och vänta in själen".

#15

Intressant. Jag känner igen mig i det du skriver…! Har som menat börjat lära mig att acceptera mig själv, även framför andra. Kanske inte är något jag gillar. Åtminstone inte för stunden. Men i längden verkar man inte ha så mycket att välja på.

Nog är jag bra på att gömma mig… Det tror jag.

Flytta till en öde Ö… Jo, det skulle vara ganska skönt. Tyvärr, får jag väl säga då. Haha, nu börjar jag till och med fantisera om hur ön skulle se ut. Är väl en annan tråd, antar jag.

Vill du berätta vad du tror att andra människor har att lära dig?

Jag har som bestämt mig för att alla kan lära nåt av varandra. Men det är mer på ett mentalt plan. Vet att man gör utbyten… Men ändå så funderar jag på vad jag har att lära, av de som är elaka, kalla… tjurskalliga i sin dumhet. Ödmjukhet? Kanske.

"Den jagande ensamhets känslan som jag bar på….

Handlade väldigt mycket om att jag inte alls var i mig själv."

Det var hårda ord. Vill ge gensvar på dom. Jag är faktiskt i mig själv… till viss del. Kanske är jag inte hel än, men jag kan åtminstone uppskatta lugnet, och nuet, på ett sätt som andra verkar ha svårt med. Ha… ha. Ser man på. Jag jämför mig med andra. Okej, jag kanske ska glömma andra ett tag.

Jo, jag trivs i mig själv. Men kanske inte fullständigt… Överallt. Bland alla. Och min ensamhetskänsla… Börjar jag erkänna. Men den är inte total, och det tycker jag är viktigt! Den är mer på ytan. Förr, tror jag att jag var ensam. Nu har jag en ensamhetskänsla. Som att den sitter på huden, på skinnet. Inte i hjärtat… Även om den känslan inte är där jämt. Lika som smärtan sitter på skinnet, och inte inombords längre. Faktiskt. Men ändå, så är den så stark! Och den kommer som ett stort malmtåg…. KRASCH rakt in i mig. Vill hitta var den kommer från! Förstå! Även om den sitter på ytan. Och går så djupt på samma gång.

#16

Ni träffar rätt, tror jag. Kanske har jag svårt att visa mig svag inför andra. Men jag känner mig nästan aldrig svag. Inte på så sätt. Jag känner mest styrka… Det kanske låter knäppt, men så är det. Svagheten känner jag inte till…. Ska det vara så? Hur menar du mer med svaghet?

Jag känner mig oftast som ett rytande lejon… En ninja. Haha. En tiger. En stark eld. Som att jag kan gå genom väggar.

Dumt, va?

Jag vill också vara svag….. Enda gångerna jag känner mig svag…. Är när någon ger mig stark värme. Då blir jag knäsvag. Som att jag vilar. Nästan somnar….

Jo, jag blir numer lätt irriterad av "kallprat"… Accepterar att andra gör det, men kan bli smått irriterad om någon vill "snacka skit" med mig. Jag… avskyr… ytliga samtal. Är hellre tyst. Men visst. Det kan vara bra att kunna… Även om det då känns som att det mest är för att få tiden att gå.

#17, Skogshumblan.

"…men en stark känsla av att det du står i nu leder till något gott då du som jag uppfattar att du gör, rannsakar dig, dina bakomliggande faktorer till att du är den du är i dag och hur det påverkar det du vill framåt."

Så bra skrivet. Jag hoppas att det är så!

#18

Man kan ju umgås med vilka som helst. Så har jag varit. Tyvärr har det lett till problem, och ledsamheter… Som skrivet, så vill jag inte ha mer krångel, och liknande. Det kan vara trevligt, att ha att göra med vissa, ett tag. Men det är högst en liten stund. Annars börjar det bli mer dåligt än bra. Om jag måste, då kan jag vara med vem som helst. Men om jag kan, vill jag gärna vara med sådana jag trivs med.

Det är intressant det du skriver. Men borde man inte få ha önskningar, om en relation? Man vill väl inte acceptera vad som helst. Kanske inte är så du menar i och för sig.

Tack för artikeltipsen. Ska kika i dom.

Själen tror jag är med mig. Mer än förut. Det är bara det att något inom mig gör ont. Även om det är på ytan. Och detta onda, smärtan, kommer ibland upp till ytan. På ett sätt är smärtan härlig. Låter nog dumt. Men den liksom talar om frihet… "Äntligen får jag ha ont." Är det fel…?

Som sagt, vill förstå mig på smärtan.

-------------------------

Vill berätta om en sak, som kanske har att göra med vissa saker. Jag har upptäckt, att jag i antagligen mitt förra liv, var sjukvårdare under andra världskriget. Detta genom att återuppleva vissa händelser, bland annat min egen död. Detta är inte det första minnet av ett tidigare liv, som kommer till mig. Så en inbillning har jag svårt att tro att det är. Speciellt med de livfulla bilder/filmer jag får. Ibland är det som att vara där. Att vara personen (mig själv), i detta tidigare liv…

Under detta liv, i kriget, så kunde jag inte rädda alla som behövde sjukvård. Minns speciellt en händelse, då vi behövde lämna några skadade, för att fienden kom närmare. De led… Och de dog. Mitt fel.
Det kan låta påhittat… Men tyvärr känns det verkligt. Ska kanske undersöka det livet lite mer. Nästa steg kanske.

/ Niklas

#19

"Vill du berätta vad du tror att andra människor har att lära dig?"

Jag började min resa på riktigt för 7 år sedan. Jag växte upp i en trasslig miljö och hade skaffat mig redigt med överlevnadsstrategier, som ställde till det ordentligt för mig,. Bristande tillit,mm

Empat har jag alltid varit och tagit strid för andra "svagare" ( i mina ögon sett) Eftersom jag alltid Var så stark och jag kunde öppet visa mitt missnöje för att försvara någon annan.

Ilska vrede och bitterhet är ganska starka försvar och svåra för mig var de innan jag kunde se igenom dem.

Under denna resa när jag undersökte mina beteendemönster, min smärta och inneboende sorg, som jag faktiskt total förnekat under i stort sett hela mitt liv.

Upptäckte jag att problemen som jag stötte och störde mig på hos andra,, faktiskt rörde upp mina känslor från förr,, och det var återkommande mönster i mitt liv. Fast i en annan form, med andra människor.,,,, och i en annan tid. 

Sakta sakta skalades mina "falska känslor av" Som jag hade tagit för sanna.

Jag upptäckte att jag slagits med väderkvarnar hela livet och jag började se att andras beteenden reflekterades in i mig och den lilla flickan som jag engång var,,,som jag hade stängt in i mig själv.

Detta var en otroligt smärtsam upptäckt, eftersom jag kände mig grundlurad,, inte bara från omgivningen som jag tidigare hade trott,, utan jag kände sveket, för det kändes som ett svek att upptäcka min egen livslögn.

Vet inte om du blir så mycket klokare av detta. Men vet inte hur jag på annat sätt ska förklara,,,,,,,

#19

"Den jagande ensamhets känslan som jag bar på….

Handlade väldigt mycket om att jag inte alls var i mig själv.

Det var hårda ord. "

Det kan kanske uppfattas så, men egentligen så är det bara sanning…

Jag har ju alltid varit jag, men jag har inte alltid varit sann mot mig själv, eller andra eftersom jag spelade något slags spel som jag aldrig riktigt fick lära mig reglerna till,

eftersom reglerna alltid ändrades…,, så även om jag blev vuxen, så blev jag inte fri eller sann, så länge jag bar med mig mitt förflutna och identifierade mig med det ( på en omedveten nivå)och levde mitt liv efter detta.

Så även om jag då trodde att jag var i mig själv,, så var jag inte det. För jag levde efter en fantasi bild om hur människor och världen skulle fungera,, och livet var en ständig kamp…..

#19

Hur fasen gör man för att kopiera en bit av text från tidigare inlägg????

Nåja, i detta inlägg får jag klara mig utan det…

Du skrev Niklas, att du inte känner till svagheten. Lite längre ned i texten skriver du "jag vill också vara svag"…

Mitt svar på det är: Våga tillåt dig att känna den!!!

Du känner dig oftast som ett rytande lejon…

Ilskan är ju FÖRSVARET av de känslor vi inte vågar känna.

Vill du känna dig svag, samtidigt som du är rädd för att känna den känslan
så måste du tyvärr vara stark i svåra motgångar tills du bryts ned till ett svagare tillstånd.
Du möter upp känslan av svaghet snabbare genom att inte längre ORKA vara stark.

KABOOM! säger det och du ligger och gråter som ett litet barn.
När du upplevt det vet du vad svaghet är…

Svagheten är något man många gånger kämpar EMOT ända tills det inte går längre.

När man varit där, öppnas hjärtat upp flera decimeter och nu vågar man plötsligt visa sina svaga sidor för andra människor.

SÅ SKÖNT OCH SÅ BEFRIANDE!

#22 resande71!

Du markerar på texten med vänster musknapp så att den blir blå markerad.

Där efter så högerklickar du på den blå texten och väljer kopiera, sen så flyttar du ner markören i skrivfältet

och trycker på höger musknapp igen och väljer klistra in,,,

#23

Jag gjorde som du beskrev flera ggr tidigare men då funkade det inte…
Nu gjorde jag det igen, DÅ funkade det!
(Nån envis säkerhetsruta tittade fram)…

SKÖNT!

TACK!

rore!

"Upptäckte jag att problemen som jag stötte och störde mig på hos andra,, faktiskt rörde upp mina känslor från förr,, och det var återkommande mönster i mitt liv. Fast i en annan form, med andra människor.,,,, och i en annan tid."

Detta fastnar jag för. När man blir arg, då kan jag hålla med om att det ofta ligger något bakom, som går att spåra bakåt i tiden. En viktig insikt! Men jag tycker också att det finns en slags själslig styrka, som ibland kan komma upp till ytan. Den styrka som kommer då, går nog att förväxla med en egoistisk arghet… Från förr.

Så jag tror inte all ilska är personlig. Ibland tror jag att man reagerar på ett sånt sätt som krävs av situationen. Det är ju faktiskt inte endast kärlek, och lugn som behövs tycker jag. Ibland behövs en medveten markör också. Som kan uttryckas i på ytan starka känslor.

Du skriver att du spelade ett spel. Jag tror inte att jag spelar ett spel… Det är själva spelet jag gärna vill slippa. Så på så sätt känns det okej för mig. Enda fram tills denna sommar, då kan jag tänka mig att jag spelade ett spel. Försökte passa in. Men just nu orkar jag inte spela spel. Bland annat därför jag tröttnat på så kallat "skitsnack"… Så länge det görs för att det måste.

Tack för det du berättar, och delar med dig av!!

#22

Det är så synd, att så fort man visar svaghet, så hugger människor. Tyvärr upplever jag det så. Vad tycker du om det? Hur är man svag bland andra, utan att de sticker en, när de får chansen?

Jag har gråtit, och gett upp många gånger nu… Måste jag säga. Men ännu har jag inte gråtit inför någon annan. I stort sett för att jag inte har känt någon, jag litar på tillräckligt mycket. Jag vill ju känna en värme, från den jag öppnar mig mot. Inte ett slags förakt, eller fördommar. Personen som nyss har gjort en medvetet illa, det är ju inte den som är den första man öppnar sig för. Verkligen inte den första man gråter inför.

Jag har gråtit mycket när jag varit själv. Det är befriande. Hoppas att jag lär känna någon, som jag litar på tillräckligt mycket snart…

Själv tycker jag att man inte behöver vara svag jämt. Det är ju inte riktigt andlighet. En andlig person är ju stark i sig själv. Även om svaghet ingår i att vara stark ibland. Som sagt vill jag gärna träffa en person, som jag litar på tillräckligt mycket.

Jag har kommit till en del insikter nu, skulle jag tro. Skönt att några försöker förstå, och vill lyssna. Bland annat har jag återupplevt en del av det tidigare livet… Man förstår lite mer då.

Också kunde jag meditera, och gjorde medvetandeövningar idag. Kom en bit frammåt faktiskt! Skönt. Det ledde till att jag fick fokus på en del uppgifter också. Sådant som måste göras. Ibland när man har något som trycker… Något i utvecklingen som vill fram. Då är det svårt att fokusera på annat. Men nu känner jag mig något lättad…! Sitter inte fast nå mer, faktiskt!! Det var nåt som behövde göras. Vad jag gjorde, är jag inte riktigt säker på… Hehe.

Just det. Skogshumblan. Du skrev om att ta hjälp av sina andar, omkring en. Jag pratade med dom. Försökte lite mer än vanligt. Det hjälpte faktiskt. Bad rakt ut om hjälp, några gånger. Har ju haft kontakt med dom för… Men brukar inte riktigt be om hjälp på detta sätt.

Hej. Jag såg ditt inlägg och er diskussion och tänkte att jag kunde ge lite av mina tankar kring det. Hoppas du hittar något i det som kan vara till hjälp.

Fastnade för att du skrev att du avskyr ytliga samtal och verkar ogilla folk som ofta har sådana samtal.

Men ofta kan ju ytliga samtal kanske vara ett sätt att ta kontakt med andra människor, att känna av läget och försöka skapa en relation, eller att bara vara trevlig eller artig samtidigt som man ändå "håller avståndet" till personen man inte känner så bra. Det är ju inte alltid man vill, eller att det är passande att man pratar djupa känslor, eller är allt för personlig direkt eller för stunden.

Sen finns det såklart många, särskilt yngre, som är väldigt ytliga i samtal. Till och med ytliga på ett omoget, nedvärderande, ej respektfullt sätt. Men dom som är negativt ytliga är antagligen så för att dom är osäker i sig själva, försöker visa sig starka fast dom är rädda, eller så har dom av en eller annan anledning lärt sig att "det är så man ska vara". Alla kämpar på sitt sätt för att hitta sin plats.

Du skrev att du blir arg för att ingen bryr sig att allt går under och att folk bara vill åka skidor och renovera sina hus.

Hur vet du att dom flesta inte bryr sig? Hur vet du att dom flesta inte har någon slags inre längtan eller försöker göra världen bättre?

Du skrev att dom slösar bort allt det dom får. Om dom fått gåvan att vara friska och lyckliga sin tid på jorden, många har familj och barn som dom önskar allt gott. Hur kan du då skriva att dom slösar bort allt genom att åka skidor, renovera familjens hus med mera? Det skulle jag kalla att UPPSKATTA det man fått.

Har man fått gåvan att leva ett fysiskt liv på jorden är det väl inget fel i att ta tillvara på det? Många kanske känner att dom lever på jorden i 70-80 år om dom har tur, så varför inte ta tillvara på det trots att det finns hemska saker i världen samtidigt? Dom flesta är goda och försöker göra världen bättre på sitt sätt och det ska man uppskatta även om man inte förstår deras synsätt. Ingen människa kan förändra hela världen på sitt sätt, man gör så gott man kan och har även rätt att njuta av livet samtidigt.

Väldigt få personer är rakt igenom elaka, och den största delen av dom som är "elaka" behöver hjälp och stöd eller få chansen att ändra sitt beteende och insikt till att bli vänligare. Och man kan vara vänlig och leva ett gott liv på många olika sätt, som sagt det finns inte bara ett sätt, eller en väg eller tro som gör världen bättre.

Som ett ganska oskyldigt och lättsamt exempel kanske den 19-åriga ytliga, oförstående, taskiga, tjejen i skolan, mognar och blir bidrar med mycket gott i världen som 35-åring. Ingenting är statiskt och allt förändras med tiden, så också människor och världen.

Så varför döma individer för hur dom är för tillfället, och varför döma världen för hur den är för tillfället?

Man ska på samma sätt inte döma sig själv på ett negativt sätt för saker som man inte klarar av, kommit fram till, eller mognat till än. Det är inget som säger att du om ett par år inte är bra på det du är mindre bra på idag.

Den fysiska världen och dess utmaningar behövs lika mycket som den metala/andliga, och livet går ut på att komma sams med dom båda! Vissa har lättare för den andliga, medan vissa har lättare för den fysiska, alla får kämpa för helhet!

Vad skulle den andliga världen vara utan den fysiska och tvärt om? Hur skulle det vara om allt var perfekt? Perfekt kan allt inte vara, och är nog inte menat att vara perfekt heller.

Varför döma folk så hårt? Varför bli arg på dom som antagligen gör så gott dom kan med den kapacitet dom FÖR TILLFÄLLET har att ge världen, dom kanske bidrar med väldigt mycket gott om 20 år, varför då döma dom så negativt för att du för tillfället inte är nöjd med vad dom bidrar med? Varför ifrågasätta så många på ett negativt sätt bara för att just du nu är i en period i ditt liv då du kommer underfund med mycket nytt och inte dom? Varför döma och bli arg på andra för att dom har en annan väg i livet? Det är ju ett sådant synsätt som är farligt och skapar mycket hat i världen. Eller är det inte hat därför att du ser det som att du gör rätt? Är det bara andra som hatar eftersom dom inte väljer den väg du tycker är rätt? Så ser nog dom flesta på världen om dom inte accepterar den.

Jag menar inte att låta otrevlig men det kan vara frågor som är nyttiga för alla att ställa sig ibland.

Uppskatta dom du möter både för din och deras skull. Möt dom flesta halvvägs, ha respekt både för deras och din nuvarande väg i livet, och uppskatta att ni kan dela tillvaron tillsammans ändå. Bara för att du uppskattar och respekterar deras väg betyder det inte att du inte kan fortsätta gå din egen väg bredvid den andre. Man har alltid nåt att lära av alla!

Undvik inte folk på ett negativt sätt, lär istället att kunna uppskatta hela världen samtidigt som man gör så gott man kan till att göra den bättre.

Vi som lever här i denna tid är sannerligen inte dom första individer som lever som vi gör, och vi är inte dom första som tänker och dömer som vi gör om allt och alla under olika faser i livet.

Vi ska inte sätta upp oss på en "tron" eller "pedestal" som individer eller grupp för det vi tror på. Vi är ganska små och kan inte lösa hela världens frågor och problem på ett enskilt sätt eller genom en väg.

Det är andlig öppenhet, kärlek, och acceptans för mig, och jag hoppas några håller med. Jag önskar alla lycka till på ER väg TILLSAMMANS med dom ANDRA :)

tellus72.

Tack för din välskrivna kommentar. Vill själv säga några saker.

Jag ogillar inte folk som har ytliga samtal, känner själv att sådana samtal ofta är slöseri med tid. Det är min känsla, och inget jag mår dåligt av. Så länge ingen tvingar på mig sådant jag inte vill, så accepterar jag…

Att få sura blickar, eller att någon är rakt otrevlig och nedvärderande, för att man inte gör som dom (till exempel för ytliga samtal med dom), det har en förmåga att få mig konfunderad. Sådana vill jag inte ha att göra med… Om jag inte måste. Det är mitt val, och det ska inte behöva störa andra.

För att nå fortsatt utveckling, är det nödvändigt att uttrycka sina känslor ibland, vilket jag har gjort i denna tråd. Mycket därför har jag fått en del insikter. Har inte menat att förolämpa någon.

/ Niklas

Niklas, jag känner igen en del av det du beskriver om att det är tråkigt med ytliga samtal och det har varit svårt för mig att hitta sociala sammanhang som det känts rätt med.

Jag kan prata lite om väder och annat med personer i min omgivning men jag har ett stort behov att ingå i sammanhang som känns djupa och meningsfulla för mig. Det blir ibland svårt då att hitta människor som delar djupa andliga intressen och som man kan utvecklas andligt med.

Nu tycker jag att jag att jag får ut ganska mycket i mina kontakter med olika människor som har lite olika andliga intressen. Det har tagit ett tag att träffa dessa människor som delar mina intressen, och jag kanske inte träffar dem så ofta, men det gör att jag känner mig ganska påfylld av andligt utbyte och då kan jag lättare umgås med andra människor ibland som inte delar mina djupa intressen.

Men det är svårt att navigera i samhället med den andliga sidan uppväckt…

Skönt att få förståelse! Jo, jag skulle nog behöva andlig påfyllning, på det sätt att träffa sådana människor. Men nu känns det bättre! Ett tomrum håller på att fyllas. Det har nog funnits där större delen av mitt liv, men först nu och för ett tag sen, börjar jag få kraft och förståelse.

Jag funderar på det här ordet svaghet…vad lägger vi i det egentligen…varför har vi bestämt att det är något negativt? Jag ser det som att många saker som anses vara svaghet är faktiskt att visa mod och ärlighet ,när man vågar visa sina känslor - och det i sig är en styrka.

Det har också ganska mkt med kultur att göra. Om man har sorg och gråter, då tycker folk att man ska vara sjukskriven i Sverige…för att folk blir " obehaglig till mods" att vara bland någon som kanske gråter öppet.

Jag ser en annan, mer öppen tendens där jag bor( ett land mer söderut)  Här är det ok att visa sina känslor mer, utan att man för den saken anses vara " sjuk".

#30

Detta med känslor är något de flesta har svårt med. Tyvärr. Det är inte lätt att vara en känslosam person.

Svaghet. Det är en benämning… Vissa lägger in negativa saker i den, som att inte orka med sig själv, eller sitt liv. Andra kanske ser svaghet som att ge upp, visa sig själv, sin mjuka sida.

För mig är styrka ett fint ord. Svaghet. Hmm… Beror helt på vad man lägger i det. Lägger man in förståelse, ödmjukhet, känslosamhet… Då blir ju även svaghet ett fint ord!

/ Niklas

Fler får gärna komma med synpunkter om svaghet, för min del.

NiklasEri. Så bra att det funkade när de bad dig våga ;)

Underskatta inte deras hjälp är min vishet. Att visa sin svaghet är en styrka bortom ord har jag märkt. Att våga språnget, erkänna sin blottade rädsla och själens innersta vrå innebär ju att man VILL vidare och då är det i te svårt att få och ta emot hjälp.

Så glad för din skull att du känner att det funkade.

Gamla mönster som följt mig

Att vara stark:

Finnas till och hjälpa andra

Klara sina egna bekymmer och inte gnälla.

 Möta svagheten genom att kliva in i ilska/bitterhet och förskjuta det som känns smärtsamt och jobbigt.

Svaghet finns inte,, inte inom mig!!

Att visa sin svaghet: Totalt förbjudet. Bästa försvar: Angrepp på yttre omständigheter.

Automatiskt tankemönster:

Ryck upp dig!

Sitt inte där och tyck synd om dig själv!

Bit ihop!

Det finns de som har det värre!

Insikten om svagheten:

Att vara svag, att acceptera svagheten,,,,,,Låta de instängda känslorna få plats. Våga känna på den inneboende smärtan,,,,,,

Acceptansen av det sanna inre livet,,,,,,

Gör mig stark. När jag vågar känna igenom alla föreställningar/illusioner som både andra och jag själv matat mitt medvetande med.

Kusligt likt mig rore!

Att vara svag, gråta eller ens erkänna sig ha de känslorna var så förbjudet så ojoj. Men som tur är så kan man jobba sig igenom de där dumma grejerna man får för sig, även om det är en resa på sitt sätt och jobbigt.Eller vad säger du rore?

Absolut skogshumt!

Det var värt alla tårar och tandagnissel som var då!!

Fast i själva processen var det oerhört svårt och tufft på många sätt och vis. Skrämmande! Det var det.

Men jag Ångrar mig inte för en endaste sekund,,,

# 36 Nä det är en resa jag inte önskar någon men samtidigt är så stolt över mig själv att jag redde och red ut.

#37

Vet du det är egentligen en resa som jag önskar att alla som känner behovet skulle vilja/våga göra,,,,,

För jag tror att de allra flesta människor tampas med någonslags inre smärta,,,

Jag tror att Ingen går omärkt genom livet.

Svaghet har i det stora hela en skam betonad lyster i sig,,,,,den sprider sig på ett osynligt sätt och formar oss från tidiga år,, den blir  inbakad i personligheten, som man kanske inte ens reflekterat över..från generation till generation,,,

( Men jag skulle inte vilja leva om mitt liv och gå igenom samma elände igen)

#38

Jag vill heller aldrig leva om mitt liv igen…
Den känslomässiga utrensningen har varit fruktansvärd.

Nu när det äntligen är över är jag glad att jag fick uppleva och erfara den, men nej tack, inte en gång till…

Jag har nu börjat inse att min utrensning började i somras. Känner mig just nu lättad, varm inombords. Känner att någon tar hand om mig, och bryr sig… Kanske är det jag Själv.

/ Mig =)

(visst är andlig urveckling ett Egoistiskt fenomen… ;-) )

Om jag skulle vilja leva om mitt liv..? Nej. Varför leva samma vända igen? Känns otroligt onödigt. Ändå så finns insikten att saker inte är så farliga som de verkar. Och med den slipper man vara rädd… För samma liv igen, eller egentligen något annat. Men såklart… När det gör ont.. Då gör det ont. Skillnaden ligger i medvetenheten.

Men svaghet. Ja, kanske borde man få ett annat förhållande till den.

Såg ett program om en äldre dansk kvinna som sa att hon haft ett sådant bra och rikt liv att hon mycket väl skulle kunna leva om det.

Jag satt som en fågelholk och tänkte: 

Hur är det möjligt? Kan man ha ett sånt LÄTT liv?

Tydligen…

Jo alltså, själva grejen: att utvecklas önskar jag självklart alla för det är ju det som ÄR llivet anser jag men det innehåll min resa haft- nej tack till en del av det.

Niklas. Oftast är det nog så att när man är mitt upp i det själv så ser man inte hur fint ens liv flyter framåt. Först med perspektiv ser man att frustrationen och detan trott var om inte ett steg bakåt så stiltje faktiskt inte var så utan ett steg eller två uppåt och framåt!

#44

Förstår vad du menar!

Skogshumblan.

Det är sant. Ibland kommer jag på vilken skillnad det var förr. Smärtan var så farlig, och stor. Ensamheten också. Människor var allt, men ändå var det fel. Ingen riktig distans. Man var fast. Riktigt fast. Tills man insåg… Vad man nu insåg.

Jag undrar hur pass upplyst ett barn, eller en yngre kan vara. Om man föds till människa igen, då kanske man får leva i ovisshet igen ett tag. Kanske inte lika stor… Ibland ser jag sådana som har det ganska smärtfritt, ganska tryggt. Frågan är om dom får samma andliga utveckling.

Såg ditt inlägg och måste bli medlem och skriva några rader.Du är långt ifrån ensam med dessa tankar och kännslor och det där med ytligt snack känner jag så väl igen,finns inget jobbigare än ytlighet när man själv bär på andligt djup,man vill få ut så mycket mer av samtal än det ytliga.

Är själv oerhört andligt djup och har hela livet varit,har en enorm kontakt med min guide som jag älskar mer än allt i hela universum,dom senaste två åren har jag haft en explosion av andligt uppvakande som varierats med både ilska och förtvivlan,glädje och hopp och andlig ensamhet.Känner så väl igen mig i det du beskriver och fick en lättnad att se i tråden att man inte är själv med dessa upplevelser.Har själv gjort misstaget att dra mig undan folk,kan liksom inte lita på människor så nu är det jag och min guide sedan 1½ år tillbaka han är den enda jag kan ta till mig och lita hundra på men vet med mig att man måste även ha den mänskliga kontakten och den får jag nog tillbaka när dom andliga jobbat färdigt med mig för den här gången.Jag genomgår en utrensning utan dess like vilket tar enorm kraft men kommer så småningom att fylla på med ren ny frisk energi.Man får helt enkelt vara tålmodig.Vilket inte alltid är det lättaste:-)

Har läst igenom dom goda tipsen i tråden som jag personligen tagit till mig av och din trådstart kan nog hjälpa många på vägen.Det är ofta så att vi målar upp vår starka fasad och inte vågar visa svaghet inför andra,vet då att jag kan vara en riktig expert på det området,Men vad är vi egentligen rädda för?att tappa kontrollen för stunden,svagheten att inte visa hur man mår men när man släpper taget och vågar släppa ut all smärta inombords med både gråt skratt och ilska så brukar den där tunga bördan släppa och vi blir istället starkare(borde lyssna till mitt eget råd här)man vet så väl vad man ska göra men så svårt att genomföra den reningen av själen

Tack för att du delade med dig till oss andra,känns lite lättare att man inte är ensam om allt detta.Lycka till i ljus och kärlek.

Tack för dina kommentarer, Navajolady!

Ja, det är skönt att inte vara ensam… Är inte helt säker på vad som hände… Men något lossnade. Antar att utan denna tråd hade det tagit längre tid, och blivit utdraget.. De insikter jag fick.

Är så tacksam för all hjälp!!

/ Niklas

Kanske jag fann att jag inte var ensam. Hmm… *fundersam* Och fick fram några känslor.

Så kan det nog vara,man får nya insikter och goda råd från andra med liknande erfarenhet och rätt som det är lossnar det man suttit fast i.Önskar dig allt gott i ditt fortsatta andliga utövande:-)

Niklas, jag är så ny på denna bana men jag tror att man någonstans bär med sf erfarenheter man gjort i tidigare liv och att dubskäöv väljer hur ditt liv ska bli.

Personligen tror jag att sådana som du och flera av oss här inne som väljer den här världen är starka nog att palla det hela. Någon gång kanske du redan kört det tröga och ytliga racet i ett annat liv, eller så kommer det. Vem vet. Men lev här och nu och dra de lärdomar du har att lära så slipper du leva om eländet igen om du inte vill. Det är min tro, rätta mig om jag har fel.

Stor kram Niklas, jag känner en så klok och via styrka i dig.

#46 Jag undrar hur pass upplyst ett barn, eller en yngre kan vara. Om man föds till människa igen, då kanske man får leva i ovisshet igen ett tag. Kanske inte lika stor… Ibland ser jag sådana som har det ganska smärtfritt, ganska tryggt. Frågan är om dom får samma andliga utveckling.

Eller så har de som lever ett fridfullt liv  idag, redan tagit sina svåra duster och utvecklats i ett tidigare liv.

Man kan aldrig veta var en annan människa är på sin bana, och det är heller inte vår uppgift att lägga så mkt energi på att fundera var ANDRA befinner sig, tror jag.

Så enkelt är det inte, att den som lider automatiskt är mer andlig, även om det enligt esoterisk syn är en DEL av vägen. Men efteråt finns det mer lugna inkarnationer. För att sedan följas av mer dramatiska. Osv osv.

Niklas, jag följer tråden med intresse, och du har fått så fantastiska svar av männsikor med erfarenhet här inne. Jag har inget direkt att tillägga så därför håller jag tyst. Hoppas du finner friden inom dig.

#51

Jag känner att jag har funnits länge som själ. Vet att jag är vis…. Har mycket att säga. Svårt att få folk att lyssna ibland bara. Ytligheten kommer jag aldrig att ha med att göra igen. Nog har jag levt ytligt allt… I tidigare liv. Så att det räcker.

Tack.

#52

Vad jag menar är, att ett barns kropp och sinne kanske inte är tillräckligt utvecklat i dagens mänsklighet, för att kunna bli fullständigt upplyst. Om en upplyst föds till människa, så blir nog barndomen oviss ändå. Om inte människan utvecklas till att få barn med tillräckligt sinne… Och föds med totalt utvecklad kropp.

#53, Alwyn.

Tack. Roligt att du läser. Vill säga att jag ÄR fridfull. Ingen verkar tro mig, men bara för att utsidan verkar förvirrat, så är det inte säkert att insidan är det samma.

Menar inget illa, men är trött på att folk tror att jag mår dåligt! Om jag bodde ensam, då skulle friden vara total….

Detta inlägg kanske är lite vasst. Men jag mår inte dåligt. Orkar inte med att höra det…. Ursäkta.

Tack för era kommentarer.

Jag vill inte anpassa mig längre. Detta samhället ger mig inget. Jag är bara så trött. Förstår inte varför människan vill leva på detta sätt. Varför den skapar detta. Jag förstår! Men tycker det är dumt.

Jag är inte deprimerad… Inte förvirrad… Inte ledsen, mår inte dåligt.

/ Niklas

Niklas! man behöver absolut inte vara deprimerad eller må dåligt som kanske många kan tro när man beskriver hur man tänker och känner.Vet inte vilken gång i ordningen jag hört att jag skulle varra deppig och hur många som tror sig ställt diagnosen livstrött när jag säger att jag står med ena foten på andra sidan och den andra i fysiska världen.Det handlar ju istället om livsglädje,att man går så djupt andligt att många har svårt att förstå en.

Gör mitt sista liv nu och har hela mitt liv vetat när det är dax för mig att gå över,vet också vem jag delar evigheten med den själ som står mig allra närmast och vi följer varandra under våra livstider som guider men nu är båda klar när jag kommer över och när man säger det till folk så är man genast livstrött.Visst jag längtar efter andra sidan och mitt hem där men har ju en del att stå i innan jag är klar här så för mig är det enbart livsglädje både i fysisk form och i evigheten med min kära som tålmodigt väntar och står ut med mig i fysisk form.Han har alltid funnits och under hela min uppväxt visat sig i full figur så jag kan bara säga att jag är trygg med allt som kommer både i jordelivet och hemma på andra sidan dit vi alla är på väg när tiden är inne för oss.

Att sen jordelivet kan vara jobbigt men det är ju livets skola och jag är inte själv i den kampen utan har ett enormt stöd i min kärlek som funnits med mig så långt minnet kan nå.Men när vi är så pass andligt djupgående finns inget ytligt som kan tillföra något,man behöver djupet och har svårt för att prata enbart ytligt snack.Materiellt får inget värde utan man söker sig till sitt inre som har så mycket mer visdom och andligt fokus.Man nöjer sig inte med det värdsliga utan vill se djupet och andligheten i allt.Men åter igen man behöver inte alls vara en deppig som lessnat,jag själv känner bara att jag inte passar in i denna värld och vet exakt hur vårt hus ser ut på andra sidan och hur vi lever jag och min guide.Kanske är det den vetskapen som gör att jag känner livsgnistan,att få klara av det jag kommit hit för och sen veta att nu är inkarnationens dagar överdet om något ger mig glädje och livsgnistan,jobba med det jag ska och sen kommer det äkta livet när jag kommit hem.Men det är inte lätt att bli förstådd i en ytlig värld där det materiella oftast är det som folk söker och då blir lätt stämpeln deprimerad fast man själv vet att man inte är

Så spännande, Navajolady. Du har rätt, det syns inte alltid, och märks inte alltid på utsidan. Jag känner en oändlig frid inom mig. All förvirrning, ensamheten, smärtan… Det sitter bara på utsidan. Och knappt det längre. Jag kanske är arg nån gång, men det är bara det yttre. Mitt inre är stilla. Mina tankar tänker inte av sig själv längre. Det är helt tyst…

Känns som att vad som än sker, så har det inte riktig betydelse. Mitt yttre kan bry sig… Bli ledset. Men inom mig känner jag mig fullständig.

Intressant det du beskriver om var du ska efter detta liv. Jag har inte gått in på det. Men vet att framtiden är obestämd… Och det är mitt val.

"Emotions unstick, and fall away Til' all that remains is joy"

- Faithless, "Flyin Hi"

.

Stanna inte och vänta på att något ska hända ,det är endast du som kan göra något åt ditt liv. Börja skriva av dig,eller måla av dig,orkar du gå ut i naturen så hjälper detta,långa promenader gör att man mediterar och rensar både hjärna och kropp på obehagliga saker… Hälsningar Astrid Birgitta.

#61

Jag sitter inte fast längre. Tack ändå! Jag brukar fota, ibland skriva, och teckna. Naturen älskar jag, och vandrar gärna långa sträckor i fjällmiljö.

Ha det gott!

/ Niklas

I inlägg #19 skrev jag om ett tidigare liv. Har tecknat en händelse från det, och en från ett annat tidigare liv.

.