Min morfar ...
På väg hem idag från universitet ringde min mamma. Hon lät väldigt nedstämd och ledsen. Jag får veta att för bara en stund sedan hade morfar dött … Mer exakt vad som hände lär jag få veta senare idag.
Men när jag får veta att han var död hugger det till innanför bröstkorgen. Det är ofattbart att han finns inte här mer!! Att jag aldrig mer kommer få träffa honom som min morfar. Och hur hemskt det måste vara för min mormor som var med honom när det hände.
Det gör ont, men jag försöker tänka positivt … samtidigt som jag undrar, var är han nu? Vad gör han i exakt detta ögonblick som jag skriver det här??
Ett helt liv framför mig nu … sen kanske vi ses igen …
Har fått veta nu att han fick en hjärtattack. Min mormor och morfar befann sig på sommarlandet och han började må dåligt. Mormor sa till honom att han skulle lägga sig ned, vilket han gjorde. Hon började under tiden att laga mat och när hon några minuter senare tittade till honom var han död … 
Döden är svår att hantera. Det finns så mycket osäkerhet och frågor om vad som händer. Jag förstår att det känns tungt nu för dig Nellie och det är mycket att bearbeta. Det verkar ändå som att din morfar fick en ganska lugn och fin övergång. Jag tror att i de flesta fall är det de efterlevande som upplever det som besvärligast.
Separationen är som jag ser det från personlighetsplanet men vi är egentligen inte separerade från varandra oavsett om vi är inkarnarade som en fysisk individ eller inte inkarnerade. Men från personlighetens synvinkel är det svårt att hantera denna separation speciell eftersom vi inte förstår vad som händer efter döden.
Stor kram till dig. / Linda
![[Mariann]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nellieclind, jag vill också ge dig en kram och jag håller med om att döden är svår att hantera, vi är ju så fysiska… vilket gör att när en person inte finns fysiskt längre blir tomheten stor. Den dagen vi kan känna närhet/enhet med allt levande både fysiskt liv och ofysiskt då blir döden hanterbar och sedd med andra ögon än idag, fast detta lär dröja….
Kram på dej
Beklagar din sorg.
Drar mig till minnes min morfars övergång och min pappas…..båda hade "förmånen" att få lämna in hemma och det kändes skönt för oss alla i efterhand att det gick såpass lugnt till.
Flera år efteråt har jag haft kontakt med dem båda via medium och jag är förvissad om att de finns någonstans och att vi kommer att mötas igen.
Varma tankar till dig
Tack för era svar.
Jag märker att jag tar det hela med ganska mycket lugn. Det var den första chocken som var nog värst. Dvs ögonblicken när jag fick veta att han var död. Det kändes tomt och sorgligt, men jag har alltid haft inställningen till att vi återvänder hem när vi dör. Att döden inte är slutet. Den inställningen gör nog det hela lite lättare för mig än för till exempel någon annan i min familj som inte har samma inställning.
#4 Jag hoppas också att jag får kontakt med min morfar på något sätt för att höra hur det går för honom.
Jag brukar se det som så att själen lever vidare och kroppen är bara ett skal. Han kommer alltid finnas med dig.
Starta ny diskussion